146. Edgar Allan Poe: Some Words with a Mummy

Det tar sin tid för den här historien att utvecklas, och det är först mot slutet som det blir den satir som till exempel Wikipedia karaktäriserar den som. Fram till dess är det snarast övernaturligheter som spelar huvudrollen. Det handlar om ett litet sällskap herrar som har kommit i besittning av en egyptisk mumie, högsta mode vid tiden, som bör vara 1840-tal eller möjligen lite tidigare. När de har tagit sig igenom sarkofagerna och hittat själva mumien visar det sig att den går att väcka till liv, eller om den möjligen inte alls har varit död. Det är då samtalet tar sin början, när mumien och de samtida amerikanerna försöker övertrumfa varandra vad gäller vilken civilisation som ska ses som mest framgångsrik. Det är inte en jämförelse som USA vinner på.

134. Edgar Allan Poe: The Devil in the Belfry

Edgar Allan Poe skrev mycket utöver de detektiv- och skräcknoveller som brukar finns med i samlingar och antologier. Ett exempel är denna berättelse, som ska vara satirisk, berättas det på Wikipedia, vilket verkar vara grunden till strömningstjänstens presentationstext (eller om det är tvärtom). Jag hade lite svårt att följa med i den omfattande miljöbeskrivningen av den nederländska(?) byn där alla invånare är intresserade av klockor och kål, och tror att det här kan vara en historia som kommer bättre till sin rätt om man läser den själv i bok eller på skärm. Det sistnämnda kan man göra här.

127. Edgar Allan Poe: The Unparalleled Adventures of one Hans Pfaal

Mitt intryck är att Edgar Allan Poes digra produktion är selektivt ihågkommen. En del noveller trycks om i samlingar och bearbetas till andra medier, och så har vi sådana som den här, som inte verkar ha läsare numera. Den passar möjligen bäst som illustration av mycket tidig science fiction, i varje fall bättre än som ren underhållning. Det är tidvis mycket tekniskt när det ska redas ut hur Hans Pfaall har rest till månen med luftballong. Att han har gjort det får folket hemma på jorden reda på eftersom en månvarelse skickas tillbaka med Pfaalls redogörelse. Det här är inte alls den enda litterära rymdfärd som finns, men den förefaller ha bildat skola för många senare, exempelvis Jules Verne.

81. Edgar Allan Poe: Loss of Breath

Det är inte alltid lätt att följa med i Edgar Allan Poes noveller när man hör dem upplästa. Den här innehåller mycket anspelningar på och citat från andra sammanhang, eventuellt även fiktiva sådana. Det samsas med en surrealistisk historia om en man som bokstavligt talat har tappat (bort) andan, det vill säga förlagt den. Han blir tagen för att vara död, för att nämna något av det mest naturliga. Ibland är det tur att kända noveller har egna Wikipedia-sidor, som den här.

78. Edgar Allan Poe: MS. Found In A Bottle

Det finns bedömare som menar att det här är en parodi på seglarhistorier, och det skulle förklara en del underligheter. Det handlar om en sjöman, som också är berättare i det manuskript som antas ha hittats efter de händelser som beskrivs. Han och fartyget ger sig av från Batavia på Java men råkar in i något som jag inte är säker på ska tolkas bokstavligt. Jag har på det hela taget svårt att veta vad jag ska tycka om den här berättelsen, även om den nu inte skulle vara tillkommen på allvar.

67. Edgar Allan Poe: The Sphinx

Ett slags skräcknovell är den som skrämmer upp läsaren, ibland också huvudpersonen, med något som verkar övernaturligt, för att sedan avslöja det som något helt naturligt. Så är det här. Den enorma sfinx som berättaren tycker sig se på en avlägsen sluttning är alltså inte det, och faktiskt inte heller bara ett hjärnspöke, som annars ofta hos Poe. Om den här historien hade varit skriven av någon mindre känd tror jag inte att den hade varit lika uppmärksammad.

66. Edgar Allan Poe: The Oblong Box

Edgar Allan Poe var produktiv under sitt korta liv, inte minst med noveller av skilda slag. Han är väl idag mest ihågkommen för några av de tidigaste detektivberättelserna och för sina skräcknoveller. Mitt intryck är att det är ett litet antal historier av honom som antologiseras om och om igen, medan många andra av någon anledning inte förekommer lika flitigt. Den här har jag aldrig stött på förr, även om den verkar finnas på svenska också. Spoilers kan förekomma nedan.

Det handlar om en sjöresa på den tiden det lättaste sättet att ta sig från sydstaterna till New York var med båt. Huvudpersonen är en av dessa anonyma berättarröster som både agerar i intrigen och återberättar saker efteråt som han rimligen inte kan ha vetat om när de hände, men så fungerade det ofta på Poes tid. Med på resan är en av berättarens bekanta, en man som reser med sin hustru och två av sina systrar. Dessa fyra personer har tre hytter, det vill säga de har inte varsin, men de är inte heller två som bor i varje hytt. Av detta gör berättaren ett mysterium, som fylls på med att sällskapet också medför en avlång låda, ungefär sex fot lång. Ungefär när vi får reda på att den luktar illa börjar jag tycka att berättaren är mer än lovligt enfaldig, men man får ju ge honom att han inte skäms för att erkänna det.

Både antalet hytter och lådan och några andra smärre mystifikationer får sina förklaringar, men frågan är om det här är en detektivhistoria, när "detektiven" inte lyckas ta reda på hur det ligger till utan informeras om det en månad efteråt när han av en slump stöter på fartygets kapten i New York. Då ligger den möjligen närmare skräck, även om den inte är lika obehaglig som några av Poes mästerverk i den genren.

119. Edgar Allan Poe: The Balloon Hoax

Edgar Allan Poe är väl idag ihågkommen dels för sina skräcknoveller, dels för sina detektivberättelser, som anses ha lagt grunden för den moderna kriminallitteraturen (även om han bara skrev tre noveller om sin detektiv C. Auguste Dupin!), och så för dikten "The Raven", förstås. Men han skrev mycket annat, inte minst många noveller om annat än skräck och brott. Den här publicerades 1844 under förevändning att den skildrar en autentisk resa med luftballong över Atlanten, något som i verkligheten inte lyckades förrän 1978. Den är nog mest intressant för sin tillkomsthistoria och är inte odelat njutbar läsning idag.

116. Edgar Allan Poe: The Gold Bug

BBC:s In Our Time har länge funnits på min informella lista över saker att lyssna på när det blir tid över, vilket det ju sällan blir. Nu gjorde jag tvärtom, bestämde mig för att börja någonstans bland de över tusen avsnitten med något som intresserade, och då blev det ett om Edgar Allan Poe. Som med så många goda samtal lämnade det mig med nya saker på listan över saker att läsa eller lyssna på, till exempel denna novell.

Jag läste Guldbaggen på svenska första gången i tioårsåldern, och minns mycket väl hur fascinerad jag blev av den chiffergåta som ingår i novellen. Det går inte att komma ifrån att den inte riktigt gör sig i ljudboksformat, för det blir svårt att följa med när berättaren får förklarat för sig hur problemlösaren går till väga med att steg för steg hitta vilket tecken som motsvarar en bokstav i alfabetet. In Our Time-panelen diskuterade hur den svarte Jupiter, en frigiven slav, uppträder och inte minst talar, och det hade jag inte minsta minne av från tidigare läsningar. (Det är inte heller särskilt väl återgivet i den svenska översättning jag har läst, ser jag när jag kollar några ställen.) Om man kan leva med ett språkbruk som inte motsvarar dagens vad gäller hudfärg är det här ändå en historia som håller förvånansvärt väl än idag.

10. Edgar Allan Poe: Three Sundays in a Week

Den här novellen har jag hört förr, ehuru i en annan inläsning. Nu fick jag anledning att återknyta bekantskapen eftersom jag hade glömt hur det hängde ihop. Det är en ung man som ber sin grandonkel att få gifta sig med sin kusin, och det ska han få när det blir tre söndagar på en vecka. Det blir det faktiskt också, genom samma fenomen som gör att Phileas Fogg lyckas resa jorden runt på åttio dagar, när han tror att han har misslyckats. Man kan möjligen fundera över om inte tid och kalender borde vara mer plats- än personbundna. Det här är en historia långt från Poes ruskigheter - mycket lättsam och -lyssnad (och bara en dryg kvart).

289. Edgar Allan Poe: The Raven

Denna mycket kända dikt av den lika kände Edgar Allan Poe har jag faktiskt aldrig läst förr, inte ens i skolan, vad jag minns. Nu fick jag en anledning att söka upp den, och hittade den här inläsningen av sir Christopher Lee, som förstås gör det så bra som man kan förvänta sig. Han har förstås rösten som krävs, men lyckas förmedla inlevelse utan överspel. Själva dikten är så genomanalyserad den kan bli, men så rymmer den också mycket godis för litteraturvetaren.

251. Sherwin Cody: The Story of Edgar Allan Poe

Den här timslånga biografin är tillkommen för så länge sedan att avståndet från Poe till den är ungefär hälften så långt som från den till nutid. Men den är lätttillgänglig och informativ, och jag kände verkligen inte till allt. Han levde ett intressant om än sorgligt liv, och det blir tydligt här. Bonustrivia är att författaren Sherwin Cody var kusin till Buffalo Bill.

120. Edgar Allan Poe: Three Sundays in a Week

Anledningen för mig att lyssna på den här Poe-novellen var i första hand att kunna bocka av novellutmaningens nummer 4, "en novell med en veckodag i titeln". Man tänker väl numera på Poe mest som skräckförfattare och som en av de första som skrev kriminallitteratur - om inte den allra förste. Men hans noveller spänner över ett vidare fält än så; den här är närmast humoristisk.

Det hela berättas av en brorsonson, eller möjligen systersonson, som har vuxit upp hos sin grandonkel, och nu vill han gifta sig med grandonkelns dotter. (Släktskap och åldersskillnader förblir lite oklara, men är heller inte det viktigaste i historien.) Det ska han visst få, säger den elake onkeln, när det kommer en vecka med tre söndagar. Och tro det eller ej, men det gör det faktiskt. Hur det går till får man själv lyssna på eller läsa.

233. Den svarta katten och andra berättelser

I anslutning till omläsningen av "Den svarta katten" plockade jag på biblioteket också på mig den här samlingen av fyra Poe-noveller i serieform, dessutom i lättläst version. Vad gäller titelnovellen - tecknad av Fabian Göranson - är det inte så stor skillnad i intrigen, som ju även i original är ganska enkel och linjärt berättad:

Men i den andra, "Morden på Rue Morgue", tecknad av Ola Skogäng, är det en hel del som är anpassat efter lättläst-genren. Hela den långa inledningen, när berättaren och detektiven Dupin vandrar på Paris' gator, är nedskuren till en enda ruta, som dessutom är förflyttad långt in i handlingen:

(Jag reagerar också på att berättaren är så gammal i förhållande till Dupin. Det finns vad jag minns ingenting i originalet som säger något om det, men jag har tänkt mig dem som relativt unga och relativt jämnåriga.)

Dessförinnan har mordet skett, och det refereras inte genom tidningsartiklar, som i originalet, utan genom en traditionell berättelse. När Dupin kommer in i handlingen får han dessutom träffa de grannar och vittnen som i originalet bara förekommer i tidningsreferat. Och så får han undersöka det slutna rummet - ett koncept som anses förekomma här för första gången i kriminallitteraturen:

Sedan är det inte så stora skillnader mot originalet.

Därefter är det två andra Poe-klassiker, "Fallet Valdemar" (som på svenska brukar heta "Fakta i fallet monsieur Valdemar"), tecknad av Anneli Furmark, som ju är en gammal bekant i den här bloggen, och "Det skvallrande hjärtat", seriefierad av Joanna Hellgren. De är mindre traditionellt serietecknade, och har nog varit i behov av mindre bearbetning för att bli lättlästa.

232. Edgar Allan Poe: Den svarta katten

Det här är ju en verklig skräckklassiker, för det här sammanhanget nyöversatt. Jag har förstås läst den förr, men hade eventuellt en ny blick på den den här gången, eftersom jag funderade över berättarens alkoholmissbruk i förhållande till Poes eget dito. Utöver det är det kanske inte en särskilt realistisk historia, men den fungerar på något sätt ändå.

101. Edgar Allan Poe: Sällsamma berättelser

Den här boken borde förstås ha haft ett skyddsomslag, men det verkar som om jag var ung och dum och av någon anledning kastade det när boken var nyköpt. Vill minnas att den är från en bokrea, kanske 1984 eller däromkring. (Intressanta etikettsmässiga vinklar på frågan om skyddsomslag kan man få här. Inte minst i kommentarerna grasserar uppfattningar som jag knappt trodde fanns, till exempel att man tar av omslaget och låter det stå i hyllan medan man läser boken.) Nu har jag i alla fall sett samma bok på biblioteket och vet att omslaget har den här bilden, som också finns med inne i boken som illustration till novellen "Huset Ushers undergång":

Det är Arthur Rackham som har illustrerat och han har oerhört väl fångat de två genomgående teman, död och galenskap, som de här berättelserna på olika sätt handlar om. Här är till exempel en mördare som får besök av polisen och försöker uppträda naturligt medan offret ligger gömt under golvet:



Samlingen innehåller 25 berättelser, som inbördes är ganska olika. Några är bland de allra tidigaste detektivberättelserna, till exempel "Morden vid Rue Morgue". En del andra är mer skräckhistorier på några återkommande teman som att bli levande begravd eller att någon mycket vacker kvinna förtvinar i en oförklarlig sjukdom. En del tycker jag nog har åldrats för mycket för att vara riktigt njutbart nu, sådär 170 år efter att det skrevs, men en del känns förvånansvärt modernt.

Jag tror inte jag har läst hela boken rakt igenom någon gång tidigare. Nu blev det av eftersom "Morden vid Rue Morgue" var en av de texter som ingick på litteraturlistan på min kurs, och sedan har jag betat av en eller två då och då under ett par månader. Det är nog inte en bok som gör sig för sträckläsning - som många novellsamlingar, tycker jag. Man orkar inte ladda om var tjugonde sida för något alldeles nytt.