103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive

Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:

Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

119. Georges Rodenbach: Brygge-den-Döda

Varje år i december reser Kulturradions Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell någonstans i Europa och gör reportage om arkitektur, kultur och mat, som sedan interfolieras med studioinslag i en långsändning den 23 december (och ett stycke in på den 24). Julen 2018 var de i Dinant, Oostende och Brygge i Belgien, och då nämndes den här kortromanen, som för mig var alldeles okänd. (Det har tagit ett tag för mig att komma fram till den, men för en gångs skull minns jag alltså var jag har blivit tipsad.)

Det är en mycket tidstypisk berättelse, för svensk publik kanske bäst beskriven som hjalmarsöderbergsk melankoli och flanörskap. Huvudpersonen har blivit änkling och flyttat till Brygge, som han uppfattar som en död stad, och ett passande ställe att själv tyna bort. Mest ägnar han sig åt att gå ut och gå på sena eftermiddagar, när andra har hunnit in i sina hem. Man kan av det här tro att det handlar om en äldre man, men alls icke, han är i fyrtioårsåldern, och fullt kapabel att bli besatt av en kvinna på nytt. Det blir han också, på ett lika osunt sätt som han har varit besatt av sin döda fru. Trots att det inte händer så mycket på ytan - och det som händer sker verkligen inte snabbt - saknas det inte dramatik.

86. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix i Belgien

Det här blev det sista Asterix-albumet med manus av René Goscinny, som avled medan tecknandet pågick. Det är ändå piggt i sin genre, tycker jag, särskilt om man betänker att det är nummer 24 i ordningen. Man börjar ju känna igen greppen, men de används här så att man tycker att det är ett trevligt återseende, inte en tjatig upprepning.

Belgien lämpar sig väl som scen för den drift med stereotyper som är huvudsaken i de album som utspelar sig utanför Asterix' galliska hemby. Här dricks öl och äts rejäla måltider, och upphovet både till pommes frites och moules frites passerar förbi. Det förekommer också en del belgiska kändisar, varav inte alla är välkända i Sverige, men två av dem känner man i alla fall igen:

Det är på något sätt typiskt att det är två seriefigurer och inte verkliga belgare.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.

270. Hergé: Tintin och alfakonsten

Nu tror jag att jag kan lova att det här är sista Tintin-albumet som syns här på ett tag, för i och med detta har jag läst eller lyssnat på allt som finns. Det här är ett ofullbordat album, som består av Hergés skisser och utkast, och det är nog mest intressant för kalenderbitarna, inte för de vanliga läsarna. Det är en oavslutad historia om hur Tintin och kapten Haddock blir indragna i modern konsthandel, och även om man kan gissa att ingen av dem dör på slutet är det inte alldeles tillfredsställande att man inte får veta hur det går.

Det mest intressanta är egentligen att få se in i Hergés arbetsprocess, till exempel hur få streck det krävs för att visa vilken huvudperson som ska figurera i vilken ruta:

Historien - så långt den kommer - lider också av att vara överbefolkad av gamla bekanta från tidigare äventyr, men det är egentligen inte rättvist att döma ut den på det här stadiet. Den hade kunnat bli bättre om den hade blivit klar, tror jag.

214. Hergé: Tintin i Sovjet

Det allra första Tintin-äventyret har aldrig blivit inspelat som svensk ljudbok, och det är inte så konstigt. Det består mest av Tintin själv och Milou (här dessutom talande) på väg till, genom och från Sovjetunionen, samtidigt som de råkar in i det ena missödet efter det andra. Jag tappar räkningen på hur många gånger de blir inspärrade, men det varar aldrig länge. Praktiskt nog finns det alltid till hands vad de behöver - ibland landar de i en påpassligt parkerad bil, ibland ligger det en dykardräkt i ett hörn i cellen, ibland hittar Milou en trälåda med salt som används för att tina upp hans nedfrusne husse. Förutom detta är det en kritisk hållning till Sovjetunionen, som säkert var berättigad, men kanske verkar något tunt underbyggd i det här sammanhanget. Själva albumet har en brokig historia, som man kan läsa om på nätet, men det jag har läst är originalversionen, publicerad i Hergés samlade verk. I de allra första serierutorna som Tintin medverkar är han knappt igenkännlig:

men mot slutet har Hergé fått snits på tofsen:

Det är också ett minnesvärt äventyr eftersom Tintin faktiskt skriver reportage och uppträder som den journalist han är. Men nu blir det inte mer Tintin här på ett tag tror jag, för jag har hört allt som finns att höra och läst det övriga.

190. Hergé: Tintin och Hajsjön

Tintin hos gerillan är det sista seriealbumet som har blivit ljudbok, så den lyssningen är avslutad. Men det finns lite mer Tintin, även om det har albumet såvitt jag förstår inte alltid räknas till kanon. Det bygger på en film, som inte bygger på ett seriealbum, och det är alltså tecknat i en något annorlunda stil än Hergés vanliga:

Det är annars ganska standardmässigt, samma fiktiva land (Syldavien), samma skurk (Rastapopoulos) och samma intrig där Tintin råkar i knipa men klarar sig. Roligast tyckte jag det var att professor Kalkyl uppfinner 3D-skrivaren, som ju nu finns att köpa på Clas Ohlson, men inte var i närheten av var mans egendom på 70-talet.

189. Hergé: Tintin hos gerillan

Man får säga att Hergé var skicklig på att identifiera sin tids oroshärdar i världen - Sydamerika, Balkan, Mellanöstern - och placera fiktiva länder där - San Theodoros, Syldavien/Bordurien, Khemed - med typiska problem - militärkupper, hemlig polis, släktfejder. Här vävs dessutom Sydamerika samman med Balkan genom att general Tapioca har stöd från Bordurien, något oklart varför. Gerillan är anhängare till general Alcazar, som Tintin et consortes har goda förhållanden till sedan tidigare, och därför vill hjälpa tillbaka till makten. Men egentligen är nog generalerna lika goda kålsupare; huvudstaden som Tapioca har döpt om till Tapiocapolis vill Alcazar döpa om till Alcazaropolis.

186. Hergé: Plan 714 till Sydney

Det är lite Tre män i en båt över den här historien, i så måtto att Tintin, kapten Haddock och professor Kalkyl har problem att ta sig dit de ska - en astronautkongress i Sydney - på det sätt som var planerat. Och så har de ju hund med, dessutom. Flera skurkar dyker upp igen, inte minst ärkefienden Rastapopoulos, den här gången dock med Lars Edströms röst, och inte Hans Ernbacks som tidigare. Han gör det förstås utmärkt, men det går inte riktigt att koppla loss honom från professor Kalkyl, så jag tycker tyvärr att är ett mindre lyckat val.

185. Hergé: Castafiores juveler

Det är stor skillnad på Tintins olika äventyr - ibland är han inblandad i storpolitiken och ibland kommer äventyret hem till honom, eller i varje fall kapten Haddock. Bianca Castafiore bjuder in sig själv tillsammans med påkläderska och ackompanjatör till slottet Moulinsart, varefter hilarity ensues. Kjerstin Dellert har sitt livs roll som den italienska operadivan.

181. Hergé: Koks i lasten

I takt med att Tintin har varit med om allt fler äventyr finns det allt fler gamla skurkar, vänner och fiktiva länder att återanvända i de nya äventyren. Den här gången tycker jag eventuellt att återanvändningen blir för mycket huvudsak när general Alcazar från San Theodoros, emiren Ben Kalish Ezab från Khemed (med sonen busfröet Abdallah), skurkarna Rastapopoulos och Allan Thompson samt de komiska lättnadskaraktärerna Serafim Svensson och Bianca Castafiore trängs i intrigen. Där ska också rymmas en potentiellt ganska seriös historia om slavhandel; "koks i lasten" är omskrivningen för afrikaner i lastrummet. Hur det går för dem missar jag i den allmänna upplösningen av det mesta, som slutar med en galen uppfinning av professor Kalkyl, som har fått hålla sig hemma.

176. Hergé: Det hemliga vapnet

Som en minivariant av kalla kriget är relationerna mellan Syldavien och grannlandet Bordurien. Senast vann Syldavien kapplöpningen till månen, men i det här äventyret har Bordurien fått ögonen på en av professor Kalkyls uppfinningar, som i rätta (det vill säga deras) händer kan förgöra världen. Riktigt vad Kalkyl själv har tänkt att det ska användas till framgår inte. Det är inte utan att man också undrar hur hans forskning finansieras, och som för många andra professorer i populärkulturen undrar man också om han verkligen är universitetsanknuten eller kanske bara har fått professors namn. Det här äventyret är minnesvärt också för att det innebär debut för försäkringsagenten Serafim Svensson, en härligt odräglig herre utan minsta självinsikt, superbt inläst av Lars Edström.

174. Hergé: Månen tur och retur

I verkligheten var ju kapplöpningen om rymden en affär för stormakterna, men här är det Syldavien, ett relativt litet land, som har värvat professor Kalkyl - av alla tänkbara vetenskapsmän! - för att komma först till månen. Det är onekligen också lite anmärkningsvärt att icke-syldaverna Tintin, kapten Haddock och Kalkyl får vara med i raketen. Självfallet blir det förvecklingar med utgångspunkt i Syldaviens ständigt pågående maktkamper, men som framgår redan av titeln kommer alla som förtjänar det hem välbehållna.

168. Hergé: Det svarta guldet

Den här gången kommer Tintin till det fiktiva emiratet Khemed, som uppfyller alla förväntningar (fördomar) man kan ha om ett oljeland i Mellanöstern. Det är öken, olja och maktkamp mellan olika potentiella härskare, för att inte tala om förväntningar på diverse grymma bestraffningar. På passagerarplatsen sitter - så småningom - doktor Müller, i röstgestalt av Jan Nygren, som lyfter den här produktionen något, tycker jag.

161. Hergé: Solens tempel

I fortsättningen på föregående del kommer så Tintin och kapten Haddock iväg till Sydamerika för att hitta professor Kalkyl. De blir också inblandade i någon civilisation och dess fientligheter mot "blekansikten", och det i så hög grad att de ska brännas på bål. Men då vet Tintin att det ska bli solförmörkelse, och utnyttjar den vetskapen till sin fördel. Annars är det mycket om kapten Haddocks aversion mot lamadjur.

160. Hergé: De sju kristallkulorna

Den här delen av Tintins äventyr lider påtagligt av att vara första delen av en uppdelad historia, så som en del av de här ljudböckerna är, eftersom seriealbumen hade ett visst sidomfång att hålla sig till. Här bryts det lagom när professor Kalkyl är kidnappad och innan Tintin och kapten Haddock kommer iväg för att leta reda på honom. Innan dess har en expedition kommit hem från Sydamerika efter vad vi numera skulle kalla gravplundring, men som här kallas arkeologisk utgrävning. Expeditionsmedlemmarna hamnar i koma eller liknande, av oklara skäl, men det ska väl reda upp sig.

Tyvärr är det också något med produktionen av den här delen som gör att Tintin själv är på väsentligt lägre ljudvolym än övriga medverkande, och inte riktigt hörs ens på högsta volym, när man lyssnar i bilen.

157. Hergé: Rackham den Rödes skatt

I och med denna del är den personuppsättning etablerad, som jag tror att många med mig förknippar Tintin-äventyren med. Det är den relativt opersonlige Tintin själv, omgiven av de pregnanta birollsinnehavarna kapten Haddock, Dupondtarna och professor Kalkyl, vilken gör sin entré här. Jag mindes honom mest som den arketypiskt förvirrade vetenskapsmannen, men hans mest framträdande drag här är hans lomhördhet, så man får ha överseende med viss lyteskomik.

Historien är en direkt fortsättning på föregående äventyr, och handlar om hur sällskapet försöker få tag i den skatt som kapten Haddocks anfader inte lyckats få med sig hem - eller? En nyhet här är att Tintin inte i någon större utsträckning jagas av bovar som försöker komma före honom till något, alternativt försöker hindra honom att komma fram till samma något. Det är lite uppfriskande, faktiskt, och lämnar utrymme för de farsartade förvecklingar, som hittills har varit mindre än jag mindes dem.

153. Hergé: Enhörningens hemlighet

Det bärande inslaget den här gången är att kapten Haddock får en back story, på så sätt att hans ädla härstamning redovisas. Den får sin betydelse när han och Tintin (och i någon mån Dupondtarna) jagar efter inte mindre än tre fartygsmodeller med varsin bit pergament, vilka alla behövs för att hitta en skatt. Det blir lite rumphugget, för skatten spelar inte huvudrollen förrän i nästa äventyr. Här får man trösta sig med att det är första gången - tror jag - som kaptenen säger "Bomber och granater!".

152. Hergé: Den mystiska stjärnan

Den här gången får Tintin tillfälle att resa till polartrakterna, där en meteor landat. (Innan dess tror alla ett tag att jorden ska gå under, men det är faktiskt inte Tintin som räddar den från det, utan det visar sig ha skett ett räknefel på observatoriet.) Det är både spännande och lite science fiction-aktigt, utan att det senare draget riktigt tillåts leva ut. Jag tror att det här är en av de delar i serien som skulle tjäna på att läsas i originalform, för vissa inslag bygger i lite för hög grad på att man ska se dem för att förbluffas. Det räcker då inte riktigt med att Tintin berättar för hunden Milou allt som händer.

151. Hergé: Krabban med guldklorna

Efter äventyren i Syldavien hamnar Tintin den här gången i Nordafrika, dit en opiumhärva har förgreningar. Det är eventuellt inte seriens starkaste nummer; jag tycker att den återknyter till de inledande delarnas alltför lösa konstruktion och upprepning av temat "i knipa - ur knipa". Men det här är första gången Tintin träffar kapten Haddock. Jag, som inte är i närheten av att vara tintinolog, blir efter hand överraskad av hur mycket av det jag förknippar med Tintin som dyker upp först ganska sent i serien. Vi väntar fortfarande på professor Kalkyl, till exempel.