Innan den här bloggen kom till läste min bokcirkel H P Lovecraft, vilket för mig var första gången. Jag minns det som lite omständligt och inte särskilt skräckinjagande. Det känns som om tidsavståndet mellan honom och Edgar Allan Poe är betydligt kortare än mellan honom och nutida skräckförfattare, trots att det väl är ungefär lika. Det är en väldig överanvändning av "ohyggligt", "vedervärdigt" och "fasansfullt" när han berättar om vad hans huvudpersoner upplever i den skräckgenre som ofta behandlar missbildningar, inavel, mentalsjukdom och liknande, snarare än spöken med mera dylikt.
Anledningen att jag alls valde att lyssna på den här novellsamlingen är förstås att den läses av Ernst-Hugo Järegård. "Läses" är förresten inte tillräckligt för att beskriva vad det är han gör; han framför eller gestaltar, och där ingår att han inte bara läser utan också interfolierar med rosslingar, vansinniga skrik, gapskratt och flämtningar. Man får ta det som det är. Om man inte gillar det märker man det efter några minuter, och då finns det mycket annat man kan lyssna på. Det enda negativa jag kan komma på är att det är svårt att reglera volymen när han ömsom viskar en i örat och ömsom drar på med Dramatenrösten som ska höras upp på översta balkongen.
