52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

53. H. P. Lovecraft: Skräcken i Dunwich och andra berättelser

Det är en utmaning att överföra Lovecraft till serieform, eftersom hans skräckeffekter bygger så mycket på vad personerna inbillar sig. Här är det ofta löst genom textplattor, men det blir inte en alldeles tillfredsställande lösning, när formen närmar sig bilderboken, låt vara med flera bilder per sida. De fyra noveller som ingår är tecknade av fyra olika serieskapare, Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emelie Östergren och Alvaro Tapia, varav de två första har förekommit i den här bloggen tidigare. Alla fyra gör ett gott jobb, men uppgiften är svår, som sagt.

196. Anders Fager och Peter Bergting: Kråkorna

Baksidestexten kallar detta för "en grafisk roman", och biblioteket har satt den på seriehyllan. Det förra håller jag med om, men inte det senare. Nu är inte detta platsen att föra en teoretisk diskussion om hur en tecknad serie ska definieras, men texten i den här boken skulle kunna läsas utan bilderna, den innehåller sådant som inte återfinns i bild, och bilderna är inte själva möjliga att läsa som en berättelse. Men för den teoretiskt lagde är det säkert en intressant analysuppgift att ta sig an den här boken för att bestämma vilket medium den egentligen tillhör. Det finns i varje fall i en del av bilderna information som inte texten också ger.

Innehållet består av en historia om Kim, som kommer resande med en av dagens två bussar, och kommer till en övergiven gård på landet i Värmland. Där har Kims farmor och farfar bott, och även Kim själv tillsammans med sina föräldrar en period i barndomen. Nu är farmor och farfar döda, och Kim har ärvt de förfallna husen. Så småningom rullas det upp en del av vad som har hänt, varför Kim inte har varit där på länge och kanske också vilken roll kråkorna spelar.

Kråkorna har fått många lovord, både i bloggosfären och, inte minst, genom att bli Augustprisnominerad. Den är värd all uppmärksamhet, för den är både bra och originell. Text och bild samverkar på ett ovanligt lyckat sätt, och då ska man inte glömma att redan texten på egen hand och bilderna på egen hand är små pärlor. Texten är sparsmakad, innehåller inte ett överflödigt ord, och behöver därför läsas långsamt och omsorgsfullt. Bilderna är suggestiva, inte alltid behagliga när natten sänker sig över den kolmörka ensliga gården, och bidrar till att skapa den stämning som stannar kvar hos en när man är klar. Det vore synd om klassificeringen som ungdomsbok skulle göra att vuxna läsare går miste om Kråkorna.

122. Peter Bergting: Tecken i skyn

I den här serieromanen samsas nordisk mytologi med koreansk, men motivet med ett dödsrike som man kan besöka och återkomma från är ju bekant från även andra sammanhang. Berättelsen innehåller också de traditionella inslagen av kamp mellan det onda och det goda, en ung utvald person och långa förflyttningar till fots. Det här kan verka som om jag är mer kritisk än jag i själva verket är, för det här är egentligen en bra historia som tar vara på seriemediets möjligheter. Liksom förra gången jag läste Peter Bergting imponeras jag av hans skicklighet att fånga olika sorters ljus, utomhus och inomhus vid olika tider på dygnet och i olika väder:

244. Peter Bergting: Domovoi

Frågan är varför den här fantasyserieromanen fick följa med hem från biblioteket, utöver min allmänna målsättning att bilda mig i seriegenren. Men som jag har konstaterat tidigare, det är nästan inte en genre längre, utan har så många olika inslag att det nästan finns serievarianter av allt som också finns i textform. Fantasy är annars inte min bästa genre.

Här medverkar bland andra en talande katt, magiska ben som ska återföras någonstans, diverse väsen från den slaviska folktron och en ung kvinna som i varje fall till en början verkar relativt vanlig. Jag har svårt att hänga med i alla turerna, men det kan bero på att jag läste för snabbt och inte tog in bilderna ordentligt. Dumt i så fall, för tecknaren är verkligt skicklig på att fånga ljuset i skogen:

vid soluppgången:

och i skymningen:

Mest intressant, när jag började tänka på det, är annars frågan om när det utspelar sig. Eftersom jakterna mest rör sig i Gamla stan i Stockholm och på landet är det inte alldeles lätt att hitta tidsmarkörer, men jag tror ändå att det måste vara några decennier sedan.