158. Jonas Hassen Khemiri: Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog

Frågan är om det är meningen att man ska kunna hänga med i vad som är sant och inte i den här berättelsen. Att det inte är som huvudpersonen tror - att poliserna som hämtar honom är en del av hans svensexa - är förhållandevis tydligt, men jag undrar också om han tror det på allvar eller bara säger det till oss, utan att riktigt tro på att vi ska tro på det. Och det är inte slut där. Det här hade jag behövt ha instuderingsfrågor för att fullt ut kunna ta till mig, och ändå är det läsvärt, konstigt nog.

153. Jonas Hassen Khemiri: Sista måltiden

Idag kom den här Novellix-novellen utanför deras ordinarie utbud. Den ges ut tillsammans med projektet Välj att sluta, som vänder sig till förövare av våld i relationer, och är gratis. Innehållet speglar också detta, eftersom huvudpersonen är en sådan förövare - ett intressant men obehagligt perspektiv.

142. Jonas Hassen Khemiri: Vanya vet

Vanya i den här novellen är en man, med ursprung i något slaviskt land, där det är det normala. I Sverige jobbar han på en parklek, men han har en minst sagt intressant förflutet, om det nu är sant. Och annars är det ändå intressant, tycker hans omgivning. Jag har haft svårt med Jonas Hassen Khemiri i det långa formatet, men den här kvartslånga färska historien var oväntat rolig. Passar till exempel när man ska tömma diskmaskinen.

106. Jonas Hassen Khemiri: Oförändrat oändlig

Ibland vill man lyssna på något kortkort, och då finns det ibland något hos Storytel som man inte har hört. Normalt är kärleksnoveller inte min främsta preferens, men den här är varken Starlet eller Mitt livs novell, utan faktiskt riktigt bra. Det ska förstås inte avslöjas hur det går, men det handlar om den manlige huvudpersonen som funderar över om han hade velat ändra på något i det aktuella förhållandet. Elva minuter var den absolut värd.

66. Jonas Hassen Khemiri: Montecore. En unik tiger

Här gör författaren det som har blivit modernt på senare år, glider mellan fiktion och något slags verklighet där författaren medverkar som sig själv. Jag brukar ha svårt för det, eftersom jag börjar fundera över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat för den här bokens ändamål. (Montecore var i verkligheten namnet på den tiger som under en föreställning bet Roy (i artistparet Siegfried&Roy) så att de fick lägga ner sin show. Det är lite oklart för mig vad det är som motiverar den titeln.)

Författaren Jonas Hassen Khemiri brevväxlar med sin pappas gamle vän Kadir från Tunisien. I deras brevväxling, som kommer att handla om den bok Jonas skriver, får vi så småningom reda på Jonas' pappas bakgrund och hur det kom sig att han hamnade i Sverige. Jag vet inte om jag tycker att det här metaberättandet tillför så mycket utöver vad ett vanligt berättande av samma historia hade gjort, men det är kanske jag som inte riktigt tar det hela på allvar.

Liksom i debuten Ett öga rött är det mesta skrivet på ett egenartat språk, här blandat av Kadirs franskinspirerade översatta svenska och Jonas förortssociolekt. Så småningom kommer man in i det, men innan dess är det svårt när "en tragiskhet kommer ofta i stereo" och "Man kände igen dom på sina rymliga lunetter, sina antinukleära broscher och beigea trenchrockar."

Bäst är nästan det eurovisionsinspirerade omslaget, som dock gör boken svårfotograferad, om man inte vill komma med själv.