128. Martin Engberg: Älgsönerna

Fortfarande tycker jag att Novellen i P1 letar efter sin form och nivå, trots att det här är den nionde sedan det nya konceptet introducerades i början av hösten. Men den här berättelsen är definitivt en av de bästa, fast det är svårt att förklara varför. Varje innehållsreferat skulle få den att verka som något det går tretton på dussinet av, vilket inte alls är fallet. Det får räcka med att det handlar om en mor, som berättar om sina två söner, som likt älgkalvar har försökt frigöra sig och skapa en egen tillvaro. Det finns en olycksbådande underton av att det inte har gått särskilt bra, och den är ytterst väl balanserad. Kanske är det den som lyfter hela historien, funderar jag nu efter lyssningen.

24. Martin Engberg: Den röda pojken

Det här visade sig vara en krävande bok på flera sätt, men kanske är det därför som det också finns mycket att diskutera. Vi i cirkeln hade i alla fall ovanligt mycket att säga om den till varandra, och det var inte alls allt som vi var överens om.

Det är krävande eftersom berättelsen utspelar sig under två tidsplan, ett på åttiotalet och ett nära nutid, och dessutom med skiftande berättarperspektiv i bådadera. Hela det här är dessutom uppbrutet och berättat i en blandad ordning som i varje fall jag har lite problem att hålla styr på. I den förflutna tiden inträffar att en pojke dör - det är en förutsättning som etableras tidigt - och det är naturligtvis också en aspekt som gör läsningen krävande. Både förr och nu får man följa hans familj och ett par andra familjer som är inblandade på olika sätt.

Det går inte att säga så mycket mer om handlingen utan att avslöja för mycket, även om det här inte är den sortens bok där slutet är det som avslöjar allt. Snarare får man små pusselbitar efter vägen, och det är för det mesta väldigt snyggt komponerat med små anknytningar framåt och bakåt, både kronologiskt och i bokens händelseföljd.

När något utspelar sig på åttiotalet vill många författare passa på att få med så många tidsmarkörer som möjligt, men så är det inte här. Vi tyckte att det var alldeles lagom med låttitlar, bilmärken och barn- och ungdomstrender, så att vi - ganska jämnåriga med den unga generationen i boken - kände igen oss men inte behövde vada genom onödigt miljöskildrande.

85. Martin Engberg: En enastående karriär

Det har slumpat sig att jag i höstas läste nyutkomna akademikerromaner som utspelar sig i Stockholm respektive Lund, och nu har turen kommit till Göteborg. (Är detta en trend? Någon borde forska på det (också)!) Där har jag inte varit student på riktigt, så som huvudpersonen Jonas, men ändå läst ett par småkurser, så jag känner igen mig i miljön runt UB och Humanisten, där det mesta händer. Och eftersom jag jobbar med administration av forskarutbildning är det förstås väldigt roligt när en roman har som utgångspunkt att en doktorand misslyckas så vid sitt slutseminarium - det som ska vara en övning inför den avslutande disputationen - att alla tar sin hand ifrån honom.

Eventuellt det är ett par trådar som jag tycker känns lite löst påhängda - inte helt oväntat de som handlar om Jonas' privatliv - men de kanske är förutsättningen för att det hela ska bli intressant även för den som inte kan relatera till universitetsmiljön som jag. De uppvägs för min del ändå av den ganska vassa satiren över akademin som källa till både försörjning och självförverkligande. De delarna ligger precis så nära vad som skulle kunna vara sant att det blir lite, lite jobbigt samtidigt som det är mycket underhållande.

Det här är förresten ett litet jubileum, nämligen inlägg nummer 600 sedan bloggen kom till nyåret 2013.