38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

9. Agatha Christie: The Capture of Cerberus

Den här Agatha Christie-novellen såg dagens ljus första gången i en bok från 2009 som bygger på hennes anteckningsböcker, och i anslutning till det publicerades den också i Daily Mail, där den fortfarande kan läsas. Den kom ursprungligen till 1939 tillsammans med elva andra historier, som så småningom samlades i den bok som på svenska heter Herkules storverk. Där ingår också en novell med samma titel som den här föreliggande, men med helt annat innehåll.

Den har omisskännlig tidsfärg, inte minst genom att tala om en diktator vid namn August Hertzlein, som har många drag – inte bara initialerna – gemensamma med en annan sådan. Det kan inte uteslutas att den helt enkelt inte ansågs möjlig att publicera när den skrevs. Poirot befinner sig först i Schweiz, sedan hemma i London, och han blir involverad i händelser som rör ett attentat mot diktatorn i fråga. Jag tycker inte riktigt att intrigen fungerar i den här formen, men novellen har sitt intresse ändå av nämnda anledningar.

79. Agatha Christie: Accident

Agatha Christie var som bekant ytterst produktiv, både i det långa och det korta formatet. Det innebär att allt hon skrev inte är lika bra, men det finns verkliga toppprestationer bland romaner och noveller (och pjäser, inte att förglömma). Den här novellen är lite för kort och skissartad för att nå högsta nivå, men även en medelgod Christie är ju bättre än det mesta. Här är det en pensionerad poliskommissarie (tror jag, polisens grader är ibland ett mysterium) som upptäcker att det i hans lilla sömniga by bor en kvinna som han en gång har sett bli frikänd från ett mord som han var (och är) övertygad om att hon var skyldig till. Nu är hon omgift, och kommissarien är angelägen om att hennes nye make inte ska gå samma öde till mötes som den förre. Upplösningen, som inte ska avslöjas här, är egentligen mer typisk för Roald Dahl än Christie, men det blir ju också bra.

70. Bodies from the Library 2. Selected Lost Stories of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det ligger av allt att döma en hel del research bakom de här samlingarna av kriminalnoveller. Det är förstås naturligt eftersom varje författare också presenteras med en ambitiös text, men även att hitta en del av de här berättelserna har säkert varit en utmaning. Här är till exempel hittills opublicerade historier av deckardrottningarna Agatha Christie och Dorothy L Sayers. Sayers bidrag, som innehåller hennes vanlige detektiv lord Peter Wimsey i ett slutna rummet-mysterium, är mer minnesvärt än Christies, som är fristående från hennes övriga produktion.

Ett av bidragen är en kortroman, "Exit Before Midnight", av pseudonymen Q Patrick, som utspelar sig på ett kontor i en skyskrapa i New York, dessutom på nyårsafton. Där har hållits sammanträde med syftet att slå samman två företag, men förutsättningen är att alla aktieägarna överlever tolvslaget. Stämningen blir snart lika otrivsam som i Christies Och så var de bara en.

En annan kortroman är ett country house murder av Edmund Crispin, minnesvärt om inte annat för den intrikata motivkedja som leder fram till det aktuella brottet. Jag börjar annars få svårt att hålla isär alla dessa herrgårdar, där det spelas bridge efter middagar medan arvtanter eller -farbröder mördas på intrikata sätt av den man minst misstänker.

Det är blandad lyssning i den här samlingen. Allt är inte lika bra, men här finns definitivt några pärlor som räddats till eftervärlden.

61. Bodies from the Library. Selected Lost Tales of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det har hänt att jag har gnölat över svårigheterna med att skriva något om en novellsamling, och ännu värre tycker jag det blir när det gäller en antologi, som den här. Det hela underlättas inte heller av att jag har haft det som återkommande mellanlyssning under flera månader.

Nåväl, det är alltså en antologi, och den innehåller ett antal noveller från kriminallitteraturens guldålder, som i stort sammanföll med mellankrigstiden. Det håller nog inte fullt ut som karaktäristik, men det är i varje fall noveller av författare som var verksamma då, om också i flera fall även senare. Det är också noveller som inte tidigare funnits i bokform; många av tidens stora publicerade sig ju även i tidningar och tidskrifter av olika slag, och det hittas fortfarande okänt sådant material av stora namn.

Det ligger i sakens natur att allt inte är lika lysande, men här finns onekligen några pärlor. Och de som jag inte tycker är pärlor tilltalar säkert någon annan.

97. Agatha Christie: Strange Jest and Other Stories

Det är förhållandevis virrigt med de noveller som ingår i den här samlingen - en del är utgivna i bokform tidigare, en del inte, och det beror också på om man menar USA eller Storbritannien. Det finns dessutom en samling som visade sig stå hemma i hyllan:

som till stor del överlappar, men inte helt. Den novell, "Greenshaw's Folly", som saknas där men återfinns i den samling jag har lyssnat på, är annars en av de bästa. Miss Marple löser gåtan från sin fåtölj utan att ha varit på brottsplatsen eller ens träffat någon av de inblandade. I en av historierna, "Sanctuary", figurerar miss Marples guddotter Diana "Bunch" Harmon (jag tror hon brukar heta "Bullan" på svenska), som också finns med i den klassiska Ett mord annonseras. Och man får också träffa hennes bekanta från Tisdagsklubben, det sällskap som träffades för att lösa gåtor varje tisdag, och som de första Marple-novellerna handlade om.

Det är något tryggt med Agatha Christie. Man vet vad man får, och ibland är det precis vad man vill ha.

108. François Rivière: Death on the Nile

Tidigare har jag läst samme tecknares version av Mordet på Orientexpressen, och man känner igen stilen här. Det är här och var en otraditionell uppdelning av sidorna, som väl tänkes skapa dramatik:

 

men som jag har svårt med - jag tycker att det är saker som borde vara med i bild som hamnar utanför.

Ett annat manér är att klippa till en översiktsbild, när översikten egentligen inte fyller någon funktion, för själva samtalet fortgår ändå:

Men historien är en av Christies bästa, och den slarvas inte bort här. Det är en texttrogen återgivning, även om det någon gång känns som det kunde vara Cluedo:

87. Agatha Christie: The Thirteen Problems

Tretton ganska korta noveller finns i den här samlingen, och den är om inte annat minnesvärd eftersom den innehåller miss Marples första framträdanden som problemlösare. (Kalenderbitaren kan få veta att sex av novellerna publicerades i tidskrift först, före den första boken med henne, Mordet i prästgården. I bokform samlades de senare, tillsammans med sju ytterligare historier.)

Upplägget är att miss Marple tillsammans med ett antal vänner träffas och i turordning berättar om varsitt olöst mysterium, som de övriga får försöka hitta lösningen på. Miss Marple lyckas alltid, ofta genom att någon i berättelsen påminner henne om någon hon stött på i hembyn Saint Mary Mead. I de första sex novellerna är det en personuppsättning med bland andra hennes systerson Raymond West, dennes blivande hustru Joyce och sir Henry Clithering med förflutet vid Scotland Yard. I de senare historierna träffas ett delvis annat sällskap hemma hos överste Bantry med fru (som förekommer i Liket i biblioteket), och då ingår den mer än lovligt enfaldiga skådespelerskan Jane Helier som comic relief. Det kan utan problem kallas mysdeckare, eftersom allt blod, alla krampanfall vid förgiftning etc har föregått någon annanstans och det hela är en intellektuell lek vid brasan.

Det är Joan Hickson som läser, och hon är känd för min och äldre generationer som miss Marple från TV på åttio- och nittiotalet. Möjligen är hon en röst man behöver viss tillvänjning för att uppskatta; ibland är hon på gränsen till att vara för mycket i roll som virrig tant.

207. Agneta Pleijel: Dubbelporträtt

Omkring en verklig händelse, att målaren Oskar Kokoschka porträtterade Agatha Christie till hennes åttioårsdag, vindlar den här romanen. Från början är föremålet föga roat; det är hennes dotterson som har arrangerat det hela. Konstnären är svårövertalad; han har slutat måla, säger han. För att det ska bli något av det pratar de med varandra, från början mest han, men så småningom även hon. Det handlar om "döden, kärleken och konsten", säger baksidestexten, men även rätt mycket om livet. De har ju båda långa liv bakom sig, och är nyfikna på varandra, även om de inte vill erkänna det.

Man får hela tiden påminna sig att detta är fiktion. I den fiktionen finns också en hel del sanna episoder, som man känner igen från Christies självbiografi. Där går hon förbi den berömda historien om när hon försvann i tio dagar 1926, men det kan förstås inte en roman om henne göra. Eftersom det har varit så tyst om vad som faktiskt hände kan man inte veta om just det här är sanningen, men det är i varje fall en möjlig version. 

På de här förutsättningarna tycker jag att Agneta Pleijel har lyckats skriva en trevlig liten bok - inte den stora romanen och verkligen inte den definitiva Christie-biografin. Men en av bokens stora förtjänster är att den inte försöker vara det, eller något annat som den inte är, utan just en roman om en episod där två superkändisar från varsitt kulturellt fält möts. Ungefär så här kan det ha gått till, känner man, och det är väl ett bra betyg.

38. The Floating Admiral

Det här är mer en kuriositet än en riktigt bra deckare, trots de medverkande tunga namnen. De som är mest ihågkomna idag finns återgivna på "omslaget" ovan, men det är hela fjorton författare, alla på sin tid stora namn i pusseldeckargenren. Här har de skrivit varsitt kapitel utifrån förutsättningen att var och en måste fortsätta där stafettpinnen lämnas över, med de ledtrådar och andra förutsättningar som finns. Den som lämnar över måste också ha en föreställning om hur det hänger ihop och ska sluta, och det finns därför också föreslagna lösningar eller slut från alla författarna utom de två första. Det är alltså inte tillåtet att föra in mystiska främlingar eller okända fotspår bara för att göra det svårare för den som skriver ett senare kapitel. Det är en rolig idé, men jag tror att författarna har haft det roligast, för det blir ganska rörigt efter hand, och ett par kapitel ägnas mer åt genomgång av spaningsläget än åt intrigens avancemang. Riktigt rörigt blir det när de olika sluten redovisas, för de bygger inte på de förutsättningar som har förts in av författarna till senare kapitel, utan man får i tanken backa till hur det var när just den författarens kapitel utspelade sig. Det är nog dessutom extra svårt när det är en ljudbok, där man inte lika lätt kan bläddra tillbaka och kontrollera en formulering.

Själva historien är en klassisk pusseldeckarintrig, och den klassiska kartskissen har jag lyckats leta upp på nätet:



Överst syns en flodkrök, och det är där det börjar med att en gammal sjöman, Neddy Ware (som uttalas så likt "where" och "wear" att jag har stora problem med det också i de första kapitlen), hittar en båt med ett lik i. Liket är alltså amiralen i titeln, och han har sedan någon månad hyrt Rundel Croft på ena sidan floden Whyn. På Rundel Croft finns också - innan hon försvinner - hans systerdotter och lite tjänstefolk. Mitt emot, på andra sidan floden, ligger prästgården, där amiralen och systerdottern har varit på middag kvällen innan. Förutom kyrkoherden bor där två pigga tonårssöner som gärna gör sig nyttiga i utredningen, men jag tycker att de tas till vara dåligt av vissa kapitelförfattare.

Sedan är det fokus på de yttre förutsättningarna för det som har hänt. Floden är en tidvattenflod, tror jag det ska heta på svenska, det vill säga en flod där strömriktningen ändras vid högvatten, då vattnet trycks in från havet. Det är lögn att försöka följa med när polisen med hjälp av lokalbefolkningen ska beräkna var båten kan ha släppts för att driva, när förutsättningarna är både båtens läge, strömmens riktning och strömmens kraft beroende på tidpunkt i tidvattenscykeln. Ovanpå det är det knutar på rep, avskurna rep, tappade hattar och näsdukar, förklädnader, mystiska bilar, testamenten, misstänkta med förflutet utomlands och jag vet icke allt. Det är för mycket, helt enkelt.

Men efter denna kritik ska också sägas att det ofta är roligt. En hel del av birollerna är underhållande, och författarna driver också godmodigt med både genren och den engelska småstad och landsbygd där det utspelar sig. Gillar man engelska pusseldeckare från tiden ska man inte missa den här, men man ska veta förutsättningarna och inse att det inte kan bli genrens toppnummer.

18. Agatha Christie: While the Light Lasts

Den här novellsamlingen ligger på gränsen till deckargenren. Jag undrar om jag inte förleds att placera den inom genrens ramar på grund av vem författaren är. Samlingen består av fem noveller som inte funnits tillgängliga i bokform tidigare, utan glömts bort efter deras ursprungliga publicering i olika tidskrifter tidigt i Christies karriär. De hör inte till hennes starkaste kort, måste man konstatera, och innehåller heller ingen av hennes kända detektiver, så de har inte heller samlats ihop någonstans av det skälet.

För årets novellutmaning väljer jag "The Edge", en ruskig historia om två kvinnor som är rivaler om den enas man, som den andra utgick från att hon själv skulle få gifta sig med. Den passar fint in på listans nummer 7, "en novell där någon bor på hotell", och den hotellvistelsen får sina följder, kan man säga.

319. Agatha Christie: Spider's Web

Det här är den tredje Christie-pjäsen som Charles Osborne har omarbetat till roman, efter Black Coffee och The Unexpected Guest. Den har mest gemensamt med den senare, som också är från 1950-talet och utan någon av Christies vanliga detektiver. Men den är betydligt lättare i tonen och skulle kunna kallas för en svart komedi. När de högst respektabla medverkande får ett oväntat lik på halsen påminner det mer om Hitchcock - inte minst Ugglor i mossen, som The Trouble with Harry av någon anledning heter på svenska - än om vad Christie annars brukar bjuda på. Vem som har tagit livet av liket blir om inte bisak så i varje fall inte den enda huvudsaken.

Det är förstås ett engelskt lantgods som bildar bakgrund till trassligheterna, och där finns både butler och trädgårdsmästare. Den senare är för ovanlighetens skull kvinna, ett rejält fruntimmer, som nog är pjäsens comic relief, när den spelas på scen. Bland sysslorna utöver att ta livet av folk förekommer både bridge och golf. Och så finns det en hemlig passage mellan biblioteket och salongen, där man kan gömma både levande och döda.

Som deckargåta är det här inte Christies mest inspirerade. Men som teaterpjäs tror jag den kan fungera bra, för den är både rapp och rolig, och det är underligt att den är så bortglömd. Inte ens någon av de tre filmade versionerna (en för bio, två för TV) verkar vara ihågkommen i någon större utsträckning.

302. Agatha Christie: Black Coffee

Efter den förra till roman omarbetade pjäsen av Agatha Christie, som utspelade sig i slutet av femtiotalet, tar vi nu ett steg bakåt i tiden, men i samma genre. Eftersom den förra var helt fristående från hennes övriga produktion gör det inte så mycket att vi nu möter Hercule Poirot när han var som mest i ropet. Hans tråkige kompanjon kapten Hastings är också med, hemma från Argentina, dit han utvandrade när Christie tröttnade på honom. Eftersom det här alltså är en bearbetad pjäs är det inte Hastings som är berättare, utan man får hans relativa enfald och förutfattade meningar mer indirekt, och frågan är om det inte är bättre ändå.

En verkligt central plot device återanvänds från Christies allra första bok, men den var över tio år gammal när pjäsen kom, och det var väl inte stor risk att många teaterbesökare hade läst den bara ett par veckor innan, som det nu råkade bli för min del. Man känner igen en del annat också, till exempel den mystiske främlingen av kontinentalt ursprung, den hunsade anställde, som varken är tjänstefolk eller familjemedlem, och så förstås mordoffret, despotisk men rik. Villospåren är också på plats, och som vanligt har familjen också tillgång till gift som räcker för att ta livet av alla man önskar. Man får med andra ord precis vad man förväntar sig, på gott och ont.

Här är det John Moffatt som läser, mest känd för att ha spelat Poirot i ett stort antal radiodramatiseringar, men relativt okänd i Sverige, vad det verkar. (Han har också en liten roll som "Chief Attendant" i den klassiska Orientexpress-filmen från 1974.) Men det hörs att det är i Poirots repliker som han känner sig mest på hemmaplan.

294. Agatha Christie: The Unexpected Guest

Förutom romaner och noveller i kriminalgenren skrev Agatha Christie också ett antal pjäser, sexton stycken verkar många bedömare vara överens om. En del av dem är bearbetningar för scenen av hennes egna verk, men så finns det tre stycken som har tagit den omvända vägen. Med början 1998 skrev Charles Osbourne tre romaner som byggde på tre av hennes pjäser, som i sin tur var original utan någon litterär förlaga. Det här är en av dem, men det är Christie som står som författare till dem i alla sammanhang, och det är tydligt att Osbournes insats inte är en litterär prestation. Det känns som ett pjäsmanus, bara omvandlat till löpande text. Men på något sätt gör det sig därmed för uppläsning snarare än för tyst läsning på egen hand. Det blir heller inte så långt, tre och en halv timme att lyssna på.

Genren för med sig ett par saker som man kan se som för- eller nackdelar, beroende på tycke och smak. Det hela börjar synnerligen effektivt med att en oväntad gäst stiger in genom de franska fönstren hemma hos Richard Warwick och hittar honom död, sittande i sin rullstol. På annan plats i rummet - på scenen, om man så vill - står hans fru med ett avlossat vapen i handen. Nu vore det ju inte Christie om inte det uppenbara visade sig vara tilltrasslat. På teatervis är det också synnerligen tydliga karaktärer. En kritisk bedömare skulle kunna kalla dem endimensionella. Där är den unge efterblivne (som det hette då) halvbrodern, den skärpta trotjänarinnan, den halvskumme betjänten/vårdaren och den tillgivne grannen. Så småningom kommer det också två poliser tillstädes, en överordnad som kanske är den mest normale i hela sällskapet, och en yngre som både citerar poesi och skriver egen. (Halva första akten sitter dessutom mordoffret kvar på scenen, och även i övrigt spelar han på sätt och vis huvudrollen i dramat, fast han inte har en enda replik.)

Om man är bekant med Christie från hennes romaner känner man igen en del standardingredienser i intrigen, men som vanligt varierar hon sig så att man ändå blir lurad, åtminstone i någon av de turer som händelserna tar. Det är någon som har ett förflutet, det är någon som ljuger av andra skäl än att vara mördaren, och det är någon som ser sin chans att utnyttja den uppkomna situationen. Och om man är bekant med engelsk litteratur eller dramatik som utspelar sig i stora hus på landet känner man igen "the baize door", och de franska fönstren, förstås.

Jag blev med ovanstående reservationer ändå positivt överraskad, så jag kommer nog att fortsätta med de andra två romanerna av samma sort. För den som vill läsa finns de i bokform på både engelska och svenska.

290. Agatha Christie: The Mysterious Affair at Styles

Det här är Agatha Christies debutroman från 1920, och med tanke på att den fyller 98 i år tycker jag att den håller väl. Mest fascinerande är hur färdigt hon redan här har konceptet. Poirot och hans sidekick Hastings är som jag minns dem från senare böcker (Hastings avfördes ju på trettiotalet när Christie tröttnade på honom), och det hela utspelar sig på det arketypiska engelska lantgods som hon återanvände så många gånger i olika sammanhang. Här är dessutom det klassiska deckarelementet "det slutna rummet" inslängt som av en händelse, så det inte blir huvudsak.

Det finns så mycket skrivet om både Christie och den här romanen att det är svårt att säga något eget och originellt. Men jag hade glömt att det faktiskt ingår en rättegång mot slutet, även om jag mindes en hel del av intrigen i övrigt.

247. Agatha Christie: Getingboet

Den här relativt okända Christie-novellen, här inläst separat, har en intressant bakgrund. Den publicerades först i Daily Mail och kom först långt senare i bokform, men blev TV-pjäs i Christies egen bearbetning redan 1937. Den finns förstås inte bevarad, för det kunde man inte då, och det var väl också begränsat hur många som kunde se TV då. Det visade sig hur som helst att bli enda gången hon gjorde något för TV under sin livstid.

Själva historien är inte heller ointressant. Hercule Poirot kommer på besök till en bekant och säger att han är i trakten för att utreda ett mord. Bekantingen har inte hört talas om något mord, men det är inte så konstigt, säger Poirot, för det har inte inträffat ännu. Och så får Poirot tillfälle att utveckla sin något besserwisseraktiga personlighet. Kanske är det lite för mycket i lösningen som bygger på att Poirot har råkat vara någonstans och få se något som han har kunnat dra vissa slutsatser av, som vi inte får reda på förrän alldeles på slutet, men i det här lilla formatet kan det vara förlåtet.

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.