21. P. D. James: Slut hennes ögon

Det här är P D James första bok om Adam Dalgliesh från 1962, översatt till svenska först 1991, när den (och andra av hennes böcker) blivit tv-serie. Jag har bara läst en annan av hennes deckare, och det var på engelska i skolan för kanske 23 år sedan. Det jag minns var att den inte alls var lika bra som Agatha Christie, tyckte jag då. Nu ser jag nog P D James med andra ögon. Det här är en mycket klassisk pusseldeckare med en familj på en herrgård, där de flesta (kanske alla?) har motiv att döda den som mycket riktigt dör efter ett par kapitel. Sedan kommer polisen och förhör alla i tur och ordning, det blir ett mordförsök till och på slutet samlas alla i biblioteket (fast det kallas "kontorsrummet" här). Det är förstås mycket konstruerat, men känns inte alls så medan man läser. Upplösningen är imponerande. Varenda detalj förklaras och ingår i det logiska sammanhang som presenteras.

En recensent som citeras på baksidan säger att "händelseförloppet återges med stram objektivitet" och det är alldeles riktigt. Just därför fäste jag mig vid en beskrivning av en tillfälligt medverkande person som "påstods vara byns äldste invånare och verkade tro att detta fritog honom från varje krav på personlig hygien".

20. Årets rysare 6

I den här årgången fanns både Agatha Christie och Vic Suneson med. Annars är det inte ofta någon jag har läst något av i något annat sammanhang. Dessutom novellen som var förlaga till Spielberg-filmen Duellen, som jag måste ha sett för länge sedan. Jag kände i alla fall väldigt väl igen upplägget med en man i personbil som utan anledning jagas av en stor lastbil, vars förare man aldrig får se.

Omslagsbilden illustrerar en annan novell (och nu blir det spoiler) där en samlare av erotisk konst lurar till sig en kvinnoskulptur av tillverkaren, "ett smutsigt geni i blåställ med vansinne i blicken". På typiskt sätt får man upplösningen i allra sista meningen, när samlarens samlarkollega säger: "Han var ingen skulptör. Han var konservator..."

19. Hans Koppel: Kungens födelsedag

Jag har läst Hans Koppels tidigare böcker, Vi i villa och Medicinen, och tycker att han med få, väl valda ord fångar tonfall och vardagshändelser som man tycker sig känna igen. Men med tanke på vad som händer i hans böcker får man vara glad att man inte på allvar känner igen allt från sitt eget liv.

Här handlar det om ett antal personer som från början inte verkar ha något med varandra att göra, men så småningom knyts ihop genom relationer av typen "timanställd på vårdhemmet där någons mamma bor". Bara det är lite intressant, för det är personer som man från början inte kan tänka sig skulle ha så mycket gemensamt. Den huvudhändelse som resten av historien hängs upp på är en gatudemonstration, där några ungdomar sätter sig ner och hindrar trafiken. I bilkön råkar kungen befinna sig (men "Bokens kung är inte verklighetens", stryker författaren under i en inledning). Det är förstås inte riktigt lämpligt att han hindras i sitt värv av något sådant, i varje fall tycker inte hans nitiske livvakt det.

18. L. M. Montgomery: Anne på Grönkulla

Det här var sista boken på bokcirkelns tema barn- och ungdomslitteratur, en klassiker som jag aldrig hade läst och troligen inte heller skulle ha läst om den inte blivit vald i det här sammanhanget. Jag är ju inte på minsta sätt målgrupp, men kan nog ändå se hur boken kan tilltala den som är det. Anne själv tycker jag verkar vara rätt påfrestande, men det finns andra personer man fastnar för. Och miljöskildringarna, särskilt av den oerhört gröna naturen, är väldigt bra. Vi var flera som tyckte att vi blev sugna på att åka till Prince Edward Island, men risken är väl att det har förändrats där sedan boken utspelar sig.

17. Elizabeth Kostova: Historikern

Det tog lite tid att komma igenom dessa drygt 600 sidor, inte bara för att de är så många utan också för att det är en ganska krävande berättelse som rör sig på flera tidsplan och med flera berättare. (Varje gång jag tog upp boken fick jag börja med att tänka efter vem som nu är "jag" och var vi är någonstans.) Att läsa vid läggdags går inte alls, och det beror inte på att det skulle vara särskilt kusligt. Jag trodde nog att jag skulle tycka bättre om den här än jag gjorde, men för min smak är det för mångordigt och för långt mellan de gånger då det verkligen händer något.

16. Årets rysare 5

Eftersom den andra bok jag håller på med tar sån tid blir det utan något annat emellan en lunchbok igen. Den här minns jag fanns i mitt barndomshem, och ett par av novellerna kände jag igen att jag hade läst tidigare. Den jag mindes bäst handlade om en barnvakt som på ett kusligt sätt påminner om barnets värsta mardrömmar om en höna med stora ögon. Med detta nummer har redaktionen också börjat tycka att det ska vara med en science fiction-novell varje år. Det tycker inte jag.

15. Årets rysare 4

Nästa del i projektet lunchläsning - 15 noveller, men "chocknoveller" är kanske att ta i. Omslaget illustrerar en novell som handlar om en man som genom sitt fönster ser en kvinna knuffas ut ur ett fönster mittemot, och eftersom han är trött på sin fru funderar han på om det kan vara en lösning på hans problem. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket på temat triangeldrama där någon tar ett raskt initiativ med oväntade följder. Allt är inte lika bra, men de bästa är faktiskt riktigt läsvärda.

14. Michelle Paver: Vargbröder

Det här var månadens bokcirkelbok på temat barn- och ungdomslitteratur. Stenåldersfantasy är nog inte min bästa genre. Torak, 12 år, blir föräldralös när hans pappa dödas av en björn, träffar sedan en vargvalp som han blir vän (och bror) med och råkar ut för olika situationer som han klarar sig ur. (Det finns fem böcker till, så det är ju ingen hemlighet att han inte dör i denna.) Jag tycker att det mest består av transportsträckor, bildligt och bokstavligt, eftersom de går och går (känt fantasykoncept) och de gånger det händer något är det avklarat på några sidor. Jag ska icke läsa de andra delarna.

13. Per Olov Enquist: Kapten Nemos bibliotek

Det enda jag har läst av PO Enquist tidigare är Livläkarens besök, som jag minns att jag tyckte var bra, om än inte så enastående fantastisk som den allmänna meningen verkar vara på nätet. Även denna verkar många tycka är det bästa som skrivits någonsin.

Jag har däremot lite svårt att ta till mig detta. Berättelsen rör sig, såvitt jag kan förstå, dels i tiden, så att olika fragment utspelar sig i en annan ordning än de berättas för oss, dels mellan verklighet (det vill säga verkligheten i boken, men mer om det strax) och fantasi (det vill säga berättarens fantasi). Det gör mig osäker på om jag förstår och om jag förstår rätt. Som tur är har kloka människor skrivit om allt detta på sina bloggar, i en liten tråd på Flashback samt i en kandidatuppsats som ligger ute i fulltext. Googla på det, ska ni se.

Berättelsens utgångspunkt, även om det utspelar sig händelser både före och efter, är att två pojkar förväxlas på BB och kommer hem till fel föräldrar. Efter en rättsprocess återlämnas de till sina biologiska föräldrar när de är sex år gamla. Händelsen har verklighetsbakgrund och en av pojkarna i det fallet var Enquists kusin. Bokens motsvarande händelser är däremot inte exakt så som det hände i verkligheten, så där finns ett lager till av verklighet.

Det blir lite bättre mot slutet när man som läsare får hela bilden - eller i alla fall så mycket av bilden som författaren vill ge - men det är fortfarande mest konstigt tycker jag. Och inte så lite obehagligt, men det passar inte riktigt att återberätta.

12. Deborah Cadbury: Den försvunne prinsen

Ibland händer det att jag läser annat än skönlitteratur, dock alltför sällan hela böcker. För sex och ett halvt år sedan köpte jag den här i syfte att läsa den genast. Nu har jag läst den.

Den försvunne prinsen i titeln är sonen till Ludvig XVI och Marie-Antoinette, Frankrikes kungapar som vid franska revolutionen fängslades, avsattes och avrättades. Den officiella versionen av historien har varit att prinsen dog av svält eller vanvård i fängelset 1795, men det gick redan då rykten om att det barn som dog inte alls var prinsen, utan att han hade förts ut i hemlighet och levde någonstans i väntan på att kunna bestiga tronen.

Bokens första hälft skildrar upptakten till franska revolutionen och hur kungafamiljen hamnar i fängelse och slutligen avrättas, först kungen, därefter drottningen och kungens syster. (Prinsens äldsta syster överlever däremot, utväxlas mot ett antal franska fångar, kommer till sin mors hemland Österrike, gifter sig med sin kusin och lever ända till 1851. Henne hade jag aldrig hört talas om tidigare och skulle gärna läsa mer om i annat sammanhang.)

Därefter berättas om de olika mer eller mindre bisarra personer som framträdde och försökte övertyga Frankrike om att just de var den försvunne prinsen. Den spännande upplösningen - som inte ska avslöjas här, som det brukar heta - kommer 1999 och bygger på att DNA-tekniken utvecklats, att Marie-Antoinettes mor i medaljonger i sitt radband sparat hår från alla sina sexton barn samt att den läkare som obducerade det döda barnet i fängelset skar ut hjärtat och tog det med sig. Alltför otroligt för att kunna förekomma i en påhittad intrig, men verkligheten överträffar det mesta.