134. Roy Vickers: The Lady Who Laughed

Det här handlar om en före detta konstnär, numera skådespelare, som spelar clown. Det gör han inte på cirkus utan i olika pjäser på teaterscenen, och så håller han också föredrag om clownens historia och annat liknande. Det är under ett sådant som hans fru, desslikes assistent, försvinner. Hur det har gått till får man reda på efter träget polisarbete, men om jag inte helt missar något är motivet oförklarat. Den här novellen var mer underlig än spännande, är min spontana bedömning.

133. Ianthe Jerrold: Off the Tiles

Utredningen av dödsfallet i den här novellen, där en dam ramlar ner från taket när hon ska ta sig mellan två fönsterkupor - det verkar inte anses så äventyrligt som det låter - är nog förhållandevis realistisk. Polisen skickar ut en kompetent patrull, inte någon superkraft av typen överdetektivkommissarie, och det kommer verkligen ingen Sherlock Holmes eller Hercule Poirot. Sedan frågar polisen ut de andra som bor i huset, fastnar för något som inte verkar stämma, borrar och gräver mer i det, och så visar det sig ligga något bakom misstankarna att det inte stod rätt till. Men det är ändå en bra historia, inte minst på grund av de två äldre damer som munhuggs större delen av tiden.

132. Ronald Knox: The Motive

Ronald Knox skrev i den klassiska pusseldeckarskolan, och den här novellen är verkligen en uppvisning av hur den var när den var som bäst. Det är en till synes osammanhängande historia om en man som blir misstänkt för mordförsök, frias och sedan misstänks för mord på en person som verkar ha försvunnit spårlöst från "det slutna rummet", en av tidens troper i kriminalgenren. I den här versionen är det slutna rummet en natttågskupé mellan London och Skottland, och tågdeckare är ju för många av oss något alldeles extra, oavsett om man gillar Mordet på Orientexpressen eller inte. När sedan advokaten som berättar historien avslöjar hur det hängde ihop är det fullkomligt logiskt. Motivet är kanske inte den huvudsak som titeln får en att tro, men även det är en förutsättning för att det ska ha gått till som det gjorde.

131. Edgar Wallace: The Chopham Affair

Edgar Wallace var enormt produktiv under sin tid som kriminalförfattare, så till den grad att många tvivlade på att han skrev alla sina böcker själv. Vad som verkar dokumenterat är att han arbetade med diktafon och hade sekreterare som skrev ut hans inlästa/intalade manus, och att det gjorde att han kunde hålla så hög produktionstakt.

Det här är en novell som är rappt berättad, men kanske hade vunnit på en redigering och ett övervägande av hur troligt det är att berättelsen skulle kunna dokumenteras så som sker i fiktionen. Huvudintrigen är annars helt kompetent och tänkbar med genrens förutsättningar.

130. Ingvar Carlsson: I sällskap med döden

Ingvar Carlsson har skrivit flera memoarböcker tidigare. Den här är minst till formatet, men frågan är om den inte är viktigast - och bäst. Den bygger sin tillkomst på situationen under pandemin, när väl Ingvar Carlsson inte var ensam om att börja tänka på döden, och gör nedslag under mer eller mindre hela hans liv utifrån detta tema. Det innebär förstås att mordet på Olof Palme berörs, mer personligt än i tidigare böcker, men också ett tillfälle 1992 när han kallas hem från ett möte i Berlin för överläggningar med den borgerliga regeringen om ett krispaket. En kurdisk delegation som han skulle ha ätit middag med blir nedskjuten på restaurangen medan han är i Stockholm och förhandlar. Ett inledande kapitel handlar om en drunkningsolycka långt innan han själv föddes, vilken ledde till att hans morfar gifte om sig och att hans mor föddes - och i förlängningen han själv. Det här är intressant och välberättat hela vägen, inte minst hans slutkapitel om att försvara demokratin, som känns ännu viktigare idag än när boken kom ut i maj i år.

129. Ernest Dudley: The Case of the Ventriloquist’s Doll

Huvudpersonen i den här novellen, doktor Morelle, blev mest bekant i en radioserie på BBC, vars manus också skrevs av Ernest Dudley. Han är en odräglig typ, som får Hercule Poirot att verka blygsam, men det går inte att komma ifrån att hans rön vad gäller brottslingars psyke leder honom på rätt spår. Buktalaren som har blivit bestulen på sin docka är minst lika självgod, men med mindre anledning. Det är lite för få medverkande för att det ska bli någon riktig spänning vad gäller vem som är skyldig, men på vägen fram till avslöjandet är dialogen bitvis riktigt rolig.

128. Margery Allingham: The Man with the Sack

Margery Allingham nämns ofta bland deckardrottningarna i skiktet närmast under Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, men jag har faktiskt aldrig läst något av henne tidigare. Hennes mest återkommande problemlösare är Albert Campion, och det är också han som är huvudperson i den här julnovellen.

Campion bjuds in för att fira jul hos goda vänner - eller vad man ska beskriva dem som. Han är först inte särskilt benägen att tacka ja, men så får han också brev från dottern i familjen som ber honom komma, eftersom övriga gäster är så förskräckliga. Det får man ge henne rätt i, när man träffar dem. Framför allt gäller det ett nyrikt par med vidhängande son, som tänks vara ett lämpligt parti för dottern, som dock har bjudit en egen ung man som gäst. Scenen när det grälas om vem av dem som ska få äran att vara jultomte vid den årliga bjudningen för godsets arrendatorer (och deras barn) är stor komik, och även i övrigt är humor ett av Allinghams mest framträdande grepp. Jag tycker att hon lyckas hålla den på en lagom nivå utan att handlingen blir farsartad, och utan att det brott som inträffar kommer i skymundan. Snarare är det mycket framträdande eftersom det handlar om den gästande nyrika damens diamanthalsband, som alla talar om och understryker hur värdefullt det är. Sedan är det ändå något av en överraskning vad som händer med det och hur det klaras upp. Extra plus delas också ut för den fina julstämningen.

127. John Bingham: Crime at Lark Cottage

Det gäller att hålla ordning på vilken John Bingham det är som har skrivit detta. Det är han som är sjunde baron Clanmorris, och inte den man får flest Google-träffar på, nämligen sjunde earlen av Lucan, som i en icke oäven konkurrens ändå verkar ha ett mer spännande öde genom att ha försvunnit som misstänkt för mord och dödförklarats decennier senare. Den här aktuelle Bingham, baronen alltså, är förutom för sitt författarskap känd för att han arbetade vid MI5 tillsammans med John le Carré (eller David Cornwell, som han hette när han inte skrev), och det lär vara Bingham som stod modell för spionen George Smiley.

Novellen då? Jo, den är riktigt bra, och den innehåller en vändning på slutet som jag tror överraskar de allra flesta. Den är dessutom helt inom ramen för fair play, vilket inte alla sådana överraskningsslut är. Det handlar om en man som kommer till en ensligt belägen stuga - Lark Cottage i titeln - och eftersom han har problem med bilen ber han att få låna telefonen. I stugan finns en kvinna och hennes dotter, och det är alldeles uppenbart något som är fel. Vad man tror att det är hinner för min del ändras flera gånger under den halvtimme lyssningen varar, och ändå är jag alltså inte på rätt spår. Det är skickligt.

126. Marguerite Steen: In View of the Audience

Det här är ett utmärkt exempel på hur en historia kan bli spännande, trots att det under en stor del av handlingen knappast händer något. Ändå är det alldeles klart för läsaren/lyssnaren att det kommer att hända något, om man bara väntar. Det går knappast att förklara hur författaren har gjort utan att också berätta hela historien, men en antydan kan vara:

George Brewster lyckas i sista minuten komma med ett tåg och hamnar mittemot en herre i en annars tom kupé. Det visar sig i deras samtal dels att tåget inte går den väg Brewster hade tänkt sig, dels att hans ressällskap har köpt en gammal teater i en stad som de kommer att stanna i relativt snart. Där skulle Brewster kunna hoppa av, följa med och titta på teatern och sedan ta ett annat tåg tillbaka och komma rätt. I de båda herrarnas samtal, först på tåget och sedan på teatern - med dess atmosfär av övergivenhet - blir det tydligt att det finns något i det förflutna som den nyblivne teaterägaren inte helt har släppt taget om. Det som skapar spänning är inte minst den smygande insikten om att han inte är alldeles normal, möjligen spritt galen.

Det här är alltså ingen deckarnovell i den meningen att det förekommer någon utredning av ett brott. Snarare är det den sortens historia som Roald Dahl hade kunnat skriva eller Alfred Hitchcock kunna göra film av.

125. Stig Dagerman: Tysk höst

För några veckor sedan var föremålet för Klassikern i P1 denna bok från 1947. Den innehåller elva artiklar som under vintern och våren 1946-47 varit publicerade i Expressen, samt ett par ytterligare texter som skrevs för bokversionen. (I den här nyutgåvan finns också ett förord av Elfriede Jelinek och en fyllig kommentardel av Hans Sandberg.)

Hösten som skildras är alltså 1946, och det Dagerman beskriver är ett antal tyska städer i "Väst-Tyskland", som det då hette, före bildandet av förbundsrepubliken och delandet av Tyskland i två stater. Han reser i de brittiska och amerikanska ockupationszonerna (inklusive Berlin) och det är förstås en ögonblicksbild av ett land som genomgått svåra prövningar. Han har framför allt blick för detaljer och enskilda människor, men kanske ligger det i sakens natur att det är sådana avsnitt som överlever bäst. När han skriver om de större samhällsfrågorna känns det mer daterat, men där har vi ju också facit på ett annat sätt.