Det jag tycker sämst om med den här boken är att baksidestexten avhandlar de viktiga händelserna fram till och med sidan 211. Eftersom hela boken slutar på sidan 219 blir läsupplevelsen mest en väntan på om det inte snart ska gå som utlovat. Även utan den vetskapen är det en lite baktung deckare, där ingen dör förrän ungefär halvvägs. Berättelsen är mest sorglig - det handlar om tre kompanjoner i ett företag och en anställd kamrer samt deras fyra hustrur. Av de åtta verkar bara två trivas med tillvaron, och en av dem är storskurken. Flera av de sex övriga känns klart depressiva. Intrigen drivs av de fyra herrarnas ekonomiska oegentligheter, där de till slut inte vet vem de lurar eller varför. Eventuellt hade boken vunnit på att inte göras till en deckare med dödsfall och polisutredning utan fått stanna i facket psykologisk roman. Där tycker jag den är helt passabel.
Med den här tolfte boken har jag kommit igenom hela Nils Hövenmarks produktion. Tillfället känns osökt att summera intrycken:
Miljön är antingen, som här, Svartsele, ett fiktivt samhälle i mellersta Lappland, eller kuststaden Sundå med drag av Umeå. (I den här boken tror jag det är första gången som både Sundå och Umeå nämns, så uppenbarligen finns båda i denna fiktiva värld.) Någon gång har det företagits utflykter till fjällvärlden eller Jokkmokks marknad. Oavsett var det utspelar sig tycker jag, som inte har egen erfarenhet av dessa trakter, att miljön hör till böckernas starka sidor. Det är ofta vinter, mörkt och kallt, i inledningen till den här boken dock sommar med de ljusa kvällar som den medför.
Personerna är ofta olyckliga, för att sammanfatta det lite banalt. Det handlar om folk som på olika sätt har hamnat fel i livet, i fel yrke eller i ett äktenskap som de inte klarar av att ta sig ur. Ibland är denna olycklighet det som sätter igång intrigen genom ett brott, men lika ofta är de olyckliga bifigurer som låter de stora händelserna passera förbi sig. I motsats till denna olycklighet fanns i ett antal av böckerna farmaceuten Gudrun Frisk, som med allmän moderlighet och nyfikenhet assisterade Vilhelm Lundberg genom hans poliskarriär. I den här delen är de inte med, men det finns en annan moderlig kvinna och en annan jordnära polis. Här är det Sven Boman, nu polischef i Svartsele, men ung polisman redan i slutet av 50-talet när den första boken utspelade sig. Överhuvudtaget tycker jag något av det roliga med böckerna är det persongalleri som dyker upp, försvinner och återkommer. Det känns mycket mer belönande för den trogne läsaren, tycker jag, än att mötas av samma polis(er) med samma karaktärsdrag genom en lång serie böcker, där ingen byter arbetsplats eller utvecklas på minsta sätt.
Själva deckargåtorna tycker jag var bäst i början. Några stycken tog sin utgångspunkt i farmaceutiska problem (Hövenmark var själv apotekare) och var ganska intrikata. Så småningom verkar det som om den delen inte roade författaren lika mycket, och de senare böckerna hade egentligen kunnat handla om mänskliga relationer utan att behöva ett mord att hänga upp handlingen på.
Med detta sagt tycker jag ändå att Nils Hövenmark är oförtjänt bortglömd, jämfört med många andra av hans samtida deckarförfattare. Vill man läsa honom tycker jag man kan börja från början och fortsätta så långt man fortfarande tycker det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar