74. Nils Hövenmark: Andersson & Pettersson & Lundström & jag

Det jag tycker sämst om med den här boken är att baksidestexten avhandlar de viktiga händelserna fram till och med sidan 211. Eftersom hela boken slutar på sidan 219 blir läsupplevelsen mest en väntan på om det inte snart ska gå som utlovat. Även utan den vetskapen är det en lite baktung deckare, där ingen dör förrän ungefär halvvägs. Berättelsen är mest sorglig - det handlar om tre kompanjoner i ett företag och en anställd kamrer samt deras fyra hustrur. Av de åtta verkar bara två trivas med tillvaron, och en av dem är storskurken. Flera av de sex övriga känns klart depressiva. Intrigen drivs av de fyra herrarnas ekonomiska oegentligheter, där de till slut inte vet vem de lurar eller varför. Eventuellt hade boken vunnit på att inte göras till en deckare med dödsfall och polisutredning utan fått stanna i facket psykologisk roman. Där tycker jag den är helt passabel.

Med den här tolfte boken har jag kommit igenom hela Nils Hövenmarks produktion. Tillfället känns osökt att summera intrycken:

Miljön är antingen, som här, Svartsele, ett fiktivt samhälle i mellersta Lappland, eller kuststaden Sundå med drag av Umeå. (I den här boken tror jag det är första gången som både Sundå och Umeå nämns, så uppenbarligen finns båda i denna fiktiva värld.) Någon gång har det företagits utflykter till fjällvärlden eller Jokkmokks marknad. Oavsett var det utspelar sig tycker jag, som inte har egen erfarenhet av dessa trakter, att miljön hör till böckernas starka sidor. Det är ofta vinter, mörkt och kallt, i inledningen till den här boken dock sommar med de ljusa kvällar som den medför.

Personerna är ofta olyckliga, för att sammanfatta det lite banalt. Det handlar om folk som på olika sätt har hamnat fel i livet, i fel yrke eller i ett äktenskap som de inte klarar av att ta sig ur. Ibland är denna olycklighet det som sätter igång intrigen genom ett brott, men lika ofta är de olyckliga bifigurer som låter de stora händelserna passera förbi sig. I motsats till denna olycklighet fanns i ett antal av böckerna farmaceuten Gudrun Frisk, som med allmän moderlighet och nyfikenhet assisterade Vilhelm Lundberg genom hans poliskarriär. I den här delen är de inte med, men det finns en annan moderlig kvinna och en annan jordnära polis. Här är det Sven Boman, nu polischef i Svartsele, men ung polisman redan i slutet av 50-talet när den första boken utspelade sig. Överhuvudtaget tycker jag något av det roliga med böckerna är det persongalleri som dyker upp, försvinner och återkommer. Det känns mycket mer belönande för den trogne läsaren, tycker jag, än att mötas av samma polis(er) med samma karaktärsdrag genom en lång serie böcker, där ingen byter arbetsplats eller utvecklas på minsta sätt.

Själva deckargåtorna tycker jag var bäst i början. Några stycken tog sin utgångspunkt i farmaceutiska problem (Hövenmark var själv apotekare) och var ganska intrikata. Så småningom verkar det som om den delen inte roade författaren lika mycket, och de senare böckerna hade egentligen kunnat handla om mänskliga relationer utan att behöva ett mord att hänga upp handlingen på.

Med detta sagt tycker jag ändå att Nils Hövenmark är oförtjänt bortglömd, jämfört med många andra av hans samtida deckarförfattare. Vill man läsa honom tycker jag man kan börja från början och fortsätta så långt man fortfarande tycker det är bra.

67. Nils Hövenmark: Adjunkt på villovägar

Systrarna Svensson med sybehörsaffären är huvudpersoner i denna "kriminalfars", som undertiteln anger som genrebestämning. Medverkar gör också adjunkten i fysik och kemi Karl Wågström, som mer eller mindre motvilligt assisterade systrarna även förra gången. Den här gången får de för sig att sälja ut sitt ålderstigna affärslager på Jokkmokks marknad, men blir inblandade i handel med utrotningshotade fåglar. Som det brukas i kriminalfarsgenren finns det således både riktiga skurkar (de som är beredda att handla med utrotningshotade djur) och sådana man hejar på (systrarna och adjunkten), fast inte heller de håller sig inom lagens råmärken. Påminner det om något är det kanske böckerna och TV-serierna om studierektor Bertilsson. Riktigt blodigt blir det aldrig.

Exemplaret är en storstilsupplaga, kommunens enda biblioteksexemplar av denna titel. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om vem som står för omslagsillustrationen, men jag tycker den har klara drag av Paul Klee.

57. Nils Hövenmark: Ringlinjen

Nils Hövenmark återvänder här till det fiktiva men plausibla samhället Svartsele i Mellanbottens län. Huvudpersonerna är en uppsättning pensionärer, som till stora delar förekom som halvgamla original i hans allra första bok, Döden i Svartselet. För att sätta lite piff förekommer också en återflyttad gammal Svartselebo, "parant, men inte prålig", som hon beskrivs. Intrigen går på temat att någon varit ensam om att ha haft både motiv, tillfälle och medel att utföra ett mord, men polisen tror inte riktigt att det är han ändå. Det är denne misstänkte som kallas "Ringlinjen", dels eftersom han går samma promenad varje dag, dels eftersom han ägnar kvällarna åt att ringa kommunens makthavare och ha synpunkter på det mesta. En annan form av insändarskrivande, kan man säga, som är den huvudsakliga hobbyn för en av hans grannar i den länga pensionärslägenheter, där de flesta bor. Andra hobbies där är pimpelfiske, kaffedrickning och studium av grannarnas förehavanden. Inte minst det sistnämnda är ju praktiskt när det begås ett mord. På en kant medverkar förstås den nu pensionerade länspolismästaren Vilhelm Lundberg, landsfiskal i Svartsele i den första boken, och hans numera sambo, farmaceuten Gudrun Frisk.

Jag har som synes använt kommunens bibliotek, den här gången dock inte för fjärrlån. Hövenmark verkar ha samma prisbild som Maria Lang, att de senare böckerna, oftast utkomna i bara en upplaga, ofta mindre, är dyrare, utan att för den skull vara bättre. Den här är ändå lika bra som vilken som helst av hans andra, tycker jag, men jag är för snål för att ge tresiffriga belopp för en vanlig svensk deckare.

50. Nils Hövenmark: Vargavinter

I Nils Hövenmarks nionde bok är miljön återigen apoteket Vargen i Sundå, precis som i hans andra bok. Den var i sin tur en prequel till den första boken och utspelade sig redan 1942. Den här däremot äger rum samma år som den kom ut, 1981, och det visar sig till exempel genom att Ingemar Stenmark ska åka störtlopp i Kitzbühel dagen efter att historien börjar och att det är frågesport med Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom på TV.

På apoteket Vargen har det förstås hänt mycket på 39 år, bland annat har huset rivits och apoteket fått nya lokaler. Ett par av de mycket unga medarbetarna från 1942 medverkar här nära pensionsåldern, till exempel den nypensionerade men inhoppande farmaceuten Gudrun Frisk, som på ett hörn av varierande storlek varit med i de flesta av Hövenmarks böcker. (Ett antal fotnoter ger den nytillkomne läsaren tips om vilka tidigare böcker det anspelas på i texten.)

Historien handlar - som de brukar - om lite avsigkomna människor, ibland med kärleksbekymmer, ibland med andra besvärligheter. En del av besvärligheterna är rent branschinterna, och där kanske Hövenmarks egen verksamhet som apotekare kommer fram i lite för stor utsträckning. Men det är onekligen praktiskt med en författare som kan så mycket om mediciner, deras tillgänglighet och verkningar.

Vintern i titeln är påtaglig under den knappa vecka det gäller. På nätterna sjunker temperaturen ner mot nära 40 minusgrader, och på ett intressant sätt spelar temperaturen också en roll i det dödsfall som så småningom inträffar, dock först mitt i boken. Ska jag vara kritisk på någon punkt är det nog just detta, att det ofta hos Hövenmark tar så lång tid innan någon dör.

I och med denna del har min samling av Hövenmark nått en lucka. Det innebär att man antingen kan komplettera via Bokbörsen till hutlösa priser eller låna på bibliotek. Trots att man bor i Sveriges 12:e största kommun saknades den här boken och behövde fjärrlånas:

från den 175:e största kommunen, ungefär en tiondel så stor:

43. Nils Hövenmark: Ensamstående äldre herre

Här är Hövenmark tillbaka i Sundå (Umeå?) med ett mord och en utredning under numera polismästaren Vilhelm Lundberg. Som vanligt handlar det om lite avsigkomna människor, från början mest om en nypensionerad postmästare som inte vet vad han ska ta sig till med all sin lediga tid. Han bestämmer sig för att återuppliva sitt gamla intresse för astronomi, köper en kikare och får se något som han inte vet hur han ska hantera. Det är ju inte alldeles lätt att gå till polisen och berätta att man har riktat kikaren in i andra människors hem.

En viss genre av deckare handlar ju mycket om mat; inte minst Stieg Trenter beskriver ofta måltider på ett vällustigt sätt. Här får man dock nöja sig med denna tidstypiska kvällsmat:

25. Nils Hövenmark: Systrarna Svenssons Sybehörsaffär

Systrarna Svensson är två stycken, och de bor i Svartsele:

där en del av Hövenmarks andra deckare också har utspelat sig. Några av hans tidigare huvudpersoner är med på (mycket) små hörn i den här boken, men systrarna själva har vi inte träffat tidigare, vad jag kan minnas.

Frågan är om detta är en deckare; baksidestexten kallar det för en "rövarhistoria", men det rör sig i alla fall i den kriminella sektorn. Systrarna hamnar i mer eller mindre osannolika situationer som de försöker ta sig ur, ovanligt spännande för att vara ogifta medelålders affärsidkare i ett litet samhälle i Norrlands inland, föreställer jag mig. Ju mer de försöker ta sig ur vad de har hamnat i, desto mer trasslar de in sig. Det är mycket lättläst och ganska roligt, och eftersom alltihop börjar med att en av systrarna har blivit offer för en solochvårare är det ingen tvekan om vem man hejar på.

Jag samlar som bekant inte deckare för att ha förstaupplagor i mint condition, men brukar ändå försöka undvika gamla biblioteksböcker. Den här verkade dock omöjlig att få tag i på annat sätt, men jag vill ändå påpeka att den alltså är gallrad från:

121. Nils Hövenmark: Döden på vandring

Jag har haft paus från Hövenmark sedan i somras, men nu kände jag mig sugen igen. Sedan sist har farmaceuten Gudrun Frisk blivit änka, vilket lämnar fältet något friare för länspolischefen Vilhelm Lundberg, som ju var lite småförtjust i Gudrun redan i Hövenmarks andra bok, som utspelade sig under andra världskriget. Mordmetoden är något av det mer originella man kan tänka sig, och den får Gudruns (och författarens) apotekskunskaper att komma väl till pass.

Gåtan och dess lösning är förstås, som det anstår en deckare, det som driver berättelsen framåt. Men lika mycket är det här en bok om fjällvandring, uppenbart skriven av någon som kan även det ämnet. I sällskapet som lämnar Vaisaluokta för fyra augustidagars vandring genom Padjelanta nationalpark finns både fjällvana (så kallade fjällrävar) och förstagångsvandrare (som författaren och fjällrävarna kan vara överlägsna mot vad gäller val av och brist på utrustning). Tack vare Google Maps kan man följa med till fjällstugan där de övernattar första natten och till och med se mordplatsen. Jag vet inte om jag blir så sugen på den här sortens vandring, där man måste ha med sig all mat (frystorkad höns i curry verkar ha varit det allra senaste när boken kom) och allt man behöver för övernattning, låt vara under tak. Något om otillgängligheten säger väl att Padjelanta tydligen innehåller Sveriges otillgänglighetspol, en för mig hittills okänd term. Och Vilhelm och Gudrun har beställt flygtaxi från målet Staloluokta, för det verkar vara enda sättet att ta sig därifrån, åtminstone på den tiden och vid den årstiden.

En annan fjälldeckare som jag kommer att tänka på är 27 sekundmeter, snö av Kjerstin Göransson-Ljungman. Den utspelar sig på vintern med alla de möjligheter som då finns till isolering genom oväder, men även i augusti visar det sig kunna bli snö och omöjligt för helikoptern att lyfta. Lika klaustrofobiskt som hos Göransson-Ljungman blir aldrig här, men i gengäld får man både lite vandring i vackert höstväder och lite sameliv.

75. Nils Hövenmark: Kommunaldådet

Nils Hövenmarks senaste bok som utspelade sig i Svartsele var placerad i början av 1960-talet. Nu är det hösten 1971, tiden har gått och Svartsele har förändrats:

Tjyvbacken, som spelade stor roll i Döden i Svartselet, är ersatt av ett egnahemsområde, där före detta kommunalrådet Victor Swenson på sin kvällspromenad hör ljudet av en roddbåt ute på sjön och något som kastas i vattnet. Det dröjer mer än halva boken innan vi får förklaringen på vad det var, men då har vi också fått en stor del av bakgrundsförklaringarna till det hela.

Miljön den här gången är kommunpolitiken i en avfolkningsbygd. Socialdemokraterna under Victor Swenson har styrt kommunen så länge någon minns, men i valet 1970 splittras partiet och en falang går till val som Fria Framstegspartiet. Dess ordförande blir närmast genom ett misstag kommunalråd och under det år som har gått från valet till den knappa vecka boken utspelar sig har Svartsele blivit känt för inkompetens och intriger. Där någonstans döljer sig också motivet till det Victor Swenson blir öronvittne till.

Det är gott om belöningar för oss som läst Hövenmark från början och nu är inne på femte boken. En stor del av persongalleriet återkommer, lite åldrade men fullt igenkännliga för polismästaren Vilhelm Lundberg från residensstaden Sundå, som återkommer till Svartsele, där han var landsfiskal i tjugo år. Emil Frisk, gift med Gudrun, som Lundberg träffade redan som ung polis, har till exempel blivit ordförande i kommunfullmäktige. Upplösningen vid Frisks köksbord är kanske inte den mest eleganta, och frågan är om läsaren haft en riktig chans att lösa gåtan samtidigt som Vilhelm Lundberg, men lokalfärgen gör att åtminstone jag förlåter det.

57. Nils Hövenmark: En död i kvarten

Nils Hövenmark fortsätter här sin löst sammanhållna serie deckare från Norrland. Den här gången är vi tillbaka i Sundå, som vi får reda på ligger i Mellanbottens län. Sånt tycker jag är roligt! I verkligheten lär det vara Umeå.

Det har gått drygt tjugo år sedan senast Hövenmark var i Sundå, men bara något år sedan föregående bok i serien. Polisen, stadsfiskalen Vilhelm Lundberg, är densamma, men han får nästan hela tiden klara sig utan den hjälp från Svartsele, som han har varit van vid ända från början. I Sundå finns å andra sidan fler poliser, bland annat en kommissarie Eklund, som gör en kompetent insats i all sin tråkighet.

I tidigare delar har Hövenmark nyttiggjort sina erfarenheter som apotekare och rotarian. Här är det hans verksamhet som lokalradiomedarbetare som sätter avtryck:

Man märker att det är en annan tid genom att Sundåstationens insatser begränsar sig till att sända nyhetsprogrammet "Nord-Kvarten" varje dag klockan 18.15 samt en middagssändning på vardagar och en sportsändning söndag kväll. Skvalradion var inte påtänkt. Mitt under Nord-Kvarten en söndag i september dör uppläsaren, en måttligt populär men desto mer ambitiös medarbetare som stärkt sig med whisky för att i någon mån bota baksmällan från en fest kvällen innan, där de flesta befann sig. Det hela kompliceras av att det inte var hans egen whisky och att den därför kanske var förgiftad för att ta död på någon annan, på festen eller på radion. I utredningen handlar det mycket om giftkoncentrationer och kasserade radioband, som gör det här till en tekniskt imponerande uppvisning av författaren, men kanske ibland lite svår att följa med i för läsaren. Man får trösta sig med att även stadsfiskalen ett par gånger erkänner att han inte förstår. Så småningom knyts det förstås ihop, och återigen har jag missat en enda mening som borde ha fått mig misstänksam. Att man aldrig lär sig.

50. Nils Hövenmark: Döden på Rotaryklubben

Det här är Nils Hövenmarks tredje bok, som utspelar sig i Svartsele några år efter den första. Det är samma kärna av medverkande med landsfiskalen, farmaceuten Gudrun Frisk (som han träffade redan tjugo år tidigare i den förra boken), hennes man Emil och några till. Svartsele verkar vara lite större än jag har föreställt mig det, för det finns ett läroverk, där adjunkt Karl Byström arbetar. Han är, liksom de flesta som räknas i samhället, medlem i Rotary. Efter ett Rotarymöte, där Emil Frisk som president leder diskussionerna om Vattenfalls kommande exploateringar i bygden, dör Byström - han hittas ihjälfrusen utanför sin bostad och man antar att det är antingen självmord eller en olyckshändelse. Men så kommer det fram att han planerat att ge ut en bok om vad han vet om Svartsele och dess invånare. Det gör förstås att dödsfallet kan ses som lägligt för en och annan i Rotaryklubben, och samtal och yttranden vid mötet får ny innebörd.

Jag är faktiskt ganska imponerad av Hövenmark hittills. Som det verkar alldeles i förbigående väver han ihop en gåta där varenda detalj har sin plats i förklaringen, hur oviktig den än verkar när den visas upp första gången. Han är också en riktigt skicklig persontecknare, inte minst av den sorglige adjunkten, som visar sig ha en bakgrund som förklarar varför han kommit så på avvägar i livet. Men också landsfiskalen, hans vänner Frisks och de misstänkta är mer än bara figurer som gör vad de behöver för handlingen. I brist på annan klyscha skulle jag säga att de är trovärdiga personer, vilket ju inte alltid är fallet i halvgamla svenska deckare.

En bonusdetalj som jag förstås uppskattade särskilt var att en av de medverkande köper Rönbloms senaste bok, Död men obegråten, i bokhandeln, och tänker att titeln passar bra in på Byström. Samhället skildras också nästan lite rönblomskt när den nya tiden (med reglering av Svartselets vattenyta) drar in. Landsfiskal Lundberg är ingen Paul Kennet, men han är å andra sidan yrkesman och behöver inte heller den här gången mer än tre dagar för att ta reda på sanningen om Karl Byströms död.

40. Nils Hövenmark: Döden på apoteket

Denna Nils Hövenmarks andra deckare är närmast en prequel. Vi befinner oss inte i Svartsele utan i den norrländska kuststaden Sundå, enligt vissa bedömare identisk med Umeå. Historien utspelar sig nästan tjugo år före händelserna i Döden i Svartselet, men det är samma polis, Vilhelm Lundberg, som här är ung tillförordnad stadsfiskal. En av de anställda på apoteket Vargen, Gudrun Frisk, har just gift sig och ska flytta till Svartsele om ett par månader. Henne träffade vi också på i förra boken.

Scenen är ett apotek på den tiden då det tillverkades medicin på apoteken och det behövdes tinkturrum, dekoktrum och bomullskällare:

Delar av personalen samlas till en vårfest som slutar med att en yngre medarbetare hittas död i en städskrubb på morgonen efter festen. Med tanke på tillgången till gifter av olika slag och de festandes alkoholintag är det inte alldeles lätt att utesluta någon enda misstänkt festdeltagare som mördare. Motiven till att önska livet ur honom visar sig också vara väl fördelade bland de närvarande. Och vilken roll spelar den bordsvisa som en av apotekarna skrivit och som passar kusligt väl in på hur festen artade sig?

Hövenmark var själv apotekare till yrket, och det märks att det är någon som kan det hela som ligger bakom intrigflätningen. Även tf stadsfiskalen har svårt att hitta rätt utan hjälpen från Gudrun Frisk, påpassligt frånvarande från festen och därmed inte heller misstänkt. Jämfört med föregående bok tycker jag den här står sig bra. Och jämför man med Rönblom är miljöskildringen väl så bra.

Tidstypiska ord: svalrock, folkkonjak och nattkorv.

37. Nils Hövenmark: Döden i Svartselet

Svartsele är en liten ort i Norrlands inland, belägen vid sjön Svartselet och Svartselsån:

Där bor sedan ett par år Erik Bleck, ett original i övre medelåldern, sysselsatt med blandade småarbeten och reparationer. Utanför samhället finns Tjyvbacken, ett område med småstugor, bebodda av diverse avsigkomna individer, bland annat Glada Emilia, "karltokig" diskerska på hotellet och intresserad av Bleck. I själva samhället bor till exempel en kommunalnämndsordförande, en socialchef och andra stadgade medborgare, som gärna ser att Tjyvbacken saneras och ersätts med ordnad bebyggelse. Blecks värdinna, fru Blom, ser gärna att Bleck vräks från sin bostad och verkstad och tvingas lämna Svartsele. Hon äger både hus och skoaffär och därför har en tyngre vägande åsikt än maken, som inte kan förstå varför Bleck inte kan få bo kvar.

Så händer det sig att fru Blom hittas med Blecks kniv i hjärtat. Det är, visar det sig, inte bara Bleck som haft anledning att önska livet ur henne, och inte är det heller någon brist på personer, både från Tjyvbacken och samhället, som haft tillfälle att använda kniven. Snarast är det påfallande vilken trafik det varit den aktuella kvällen och hur få personer som verkligen varit där de borde hela tiden. Med tanke på fru Bloms personlighet finns det gott om olika motiv att spekulera om i de olika kretsar som träffas och diskuterar mordet. En mordbrand (jämför omslaget) och ett dödsfall till komplicerar bilden. Landsfiskalen får så småningom reda på det mesta han behöver för att förklara hur de båda dödsfallen hänger ihop, men han är inte någon klassisk deckardetektiv utan har god hjälp av andra Svartselebor. På ett ganska imponerande sätt knyts allting ihop på de allra sista sidorna, så att även sådant man trodde var bisaker visar sig ha betydelse.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra Hövenmark med H-K Rönblom, som också skrev deckare om småorter i Norrland. (Den här boken kom 1970, men utspelar sig i slutet av 50-talet, just under den period då Rönbloms böcker skrevs.) Hövenmark är inte en formuleringsmästare av samma klass som Rönblom, men det är det ju nästan ingen som är. I beskrivningen av det lilla samhällets avigsidor tycker jag han lyckas bra. Gåtan och upplösningen är väl så bra som hos Rönblom, kanske vardagligare och trovärdigare, för den som uppskattar det. Det blev sammanlagt tolv deckare av Hövenmark, så det finns chans att jag återkommer till honom.