söndag 30 april 2017

44. Håkan Nesser: Kvinna med födelsemärke


Så här långt in i Håkan Nessers serie om kommissarie Van Veeteren har jag lärt mig att det finns två saker att hålla utkik efter i varje bok. (Det påminner inte så lite om när man ser en Hitchcock-film och försöker upptäcka regissörens cameoroll. Han försökte enligt uppgift så småningom att lägga in den så tidigt som möjligt i filmerna, så att publiken sedan kunde koncentrera sig på handlingen.) Det är för det första ordet "luguber", som den här gången dyker upp på sidan 43, men minst en gång till, när man kanske har släppt uppmärksamheten på det. Och för det andra är det doktor(?) Klimke, som verkar vara något av en multitalang. Det vore roligt att någon gång läsa hela Nessers produktion för att sammanställa allt som finns om denne Klimke och försöka se vem han egentligen är. Här är han i alla fall med redan som upphovsman till ett inledande citat, före själva berättelsen, och anges där som "terapeut".

Jag tycker den här fjärde delen är ovanligt spännande, förutom att den förstås, som alltid med Nesser, är ett gott hantverk vad gäller själva polisutredningen. Det är nämligen dels en mördare som jagar ett antal offer och skjuter dem en efter en, dels polisen som jagar mördaren. För att kunna göra det på ett någorlunda effektivt sätt behöver de förstås ta reda på vad offren har gemensamt, för i deckarfiktionen ingår ju att det inte bara handlar om en galning som väljer sina offer på måfå. Det kompliceras av att de tilltänkta offren har sina egna skäl att inte vilja samarbeta med polisen. Det är inte heller alldeles givet vem man ska heja på (förutom polisen, förstås), för alla de medverkande är ovanligt sammansatta personligheter med ett förflutet, som det brukar heta.

Min bloggkollega och jag dyker upp igen om fyra veckor, den 28 maj, och har då läst Kommissarien och tystnaden.

2 kommentarer:

  1. Klimke är inget som fångat mitt intresse, men funderar allvarligt på att börja föra statistik över hur många gånger det nämns att van Veeteren tuggar på en tandpetare ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är hans grej, som alla deckare ska ha. Kojak hade klubba, Christer Wijk dricker kaffe.

      Radera