Lagom till internationella kvinnodagen förra veckan kom Novellix med en ny box, innehållande fyra stycken noveller av kvinnor om kärlek, åtrå och sexualitet.
Kerstin Thorvall är en författare som jag aldrig har vågat ge mig på, eftersom jag har varit rädd att inte kunna skilja hennes person från hennes verk. Hennes person, eller i varje fall den som är offentligt känd, är jag inte så värst förtjust i. Det stämmer väl, som det har sagts och skrivits, att hon inte gjort värre saker än många manliga författare, men jag tycker det är ett svagt försvar.
Den här novellen handlar mer om åtrå än kärlek, och är hämtad ur samlingen Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Den är som man skulle förvänta sig, och det är jag tyvärr inte heller så värst förtjust i. Mest tycker jag faktiskt att det är förutsägbart.
Med tanke på Kerstin Thorvalls tidiga karriär passar den här novellen in på novellutmaningens nummer 27, en novell av en författare som också skriver barnböcker. (Kanske jag har läst någon av dem utan att ha något minne av det, och i varje fall innan jag visste vem hon var.) I och med detta har jag har läst noveller för 20 av de 40 punkterna i utmaningen, men jag fortsätter nog ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar