120. Harry Martinson: Aniara

Det finns så mycket skrivet på olika håll om det här rymdeposet att det svårligen går att säga något nytt. För egen del är det ett återbesök på goldondern Aniara; jag läste boken första gången 1992 när jag gick på gymnasiet. Om det kan sägas att jag valde den själv från en ganska lång lista med modern litteratur och att tanken - som jag förstås höll tyst om - var att många andra av de valbara verken var sådana som jag kunde läsa på fritiden, men knappast detta. En bidragande orsak kan ha varit att den inbjöd till sådan analys som jag tänkte mig kunde leda till bra betyg.

Vad som däremot inte är lika omskrivet är den här inläsningen från 1959 av Ulf Palme, ursprungligen gjord för radion. Den är av en sort som inte görs längre - och inte bara för att man hör när han vänder blad - men om man uppskattar den eller inte är en smaksak. Han har en diktion och en timbre i rösten som ingen nutida inläsare, men jag gissar att det var så man fick lära sig att låta på Dramatens elevskola på fyrtiotalet för att nå upp till översta balkongen. Ingen nutida inläsare hade heller haft den pausering Palme har, som vi skulle kunna kalla generös. Innan man har lärt sig att det mellan stroferna kan få gå fem tysta sekunder börjar man treva i fickan för att se om telefonen har tappat uppkopplingen. Och inte heller under pågående läsning är tempot högt. Kanske är det just där som de flesta lyssnare av idag skulle ha svårt, tror jag. Efter en stunds tillvänjning är jag däremot klart positiv.

277. Harry Martinson och Björn von Rosen: Nya bestiarium

Redan 1964 kom en första upplaga av den här boken under titeln Bestiarium. Där hade Harry Martinson och Björn von Rosen skrivit ungefär femton dikter vardera om olika djur, som ett sätt att modernisera bestiariegenren, som väl annars inte har varit så het sedan medeltiden. Den här utökade upplagan från 1984 är försedd med ett förord av von Rosen och ett antal nya dikter, en av Martinson, men flest av von Rosen. Han har för övrigt också illustrerat varje djur.

Det förekommer både relativt vanliga djur som Björnen, Älgen, Lon och Grodan och mer exotiska som Krokodilen, Geparden, Kamelen och Gorillan. I genrens anda ingår det också sådana djur som inte finns längre, som Den sabeltandade tigern, Mammuten, Stellers sjöko och Solitären och ett antal djur som aldrig har funnits, som Enhörningen, Rockfågeln, Yetin och Draken. Jag som sällan läser poesi tycker att det är både roligt och tänkvärt, och förhållandevis opretentiöst utan att vara banalt. Dessutom tror jag det är en utmärkt inspiration för den som själv vill skriva kortdikter med naturmotiv.

Ända sedan boken hamnade i min bokhylla genom ett gratis provpaket från förlaget Bra Böckers avdelning Bra Lyrik har min favorit varit denna:

För god för denna värld var Stellers sjöko
som betade en gång vid Berings sund.
De fromma djuren plaskade och döko
vid stranden bland de växter som de slöko,
troskyldigt mumsande i farans stund.
När människan fann dem, gick det också galet:
de dogo ut på sjuttonhundratalet.

2. Knut Larsson: Aniara

På gymnasiet läste jag Harry Martinsons Aniara, men det är ett kvartssekel sedan, tro det eller ej. Någon gång under 2017 tänkte jag nog få tid för en omläsning av originalet. Den här serieversionen återberättar historien om det ostyrbara rymdskeppet i stora bilder, lite dystert i gråtoner:

Det är för det mesta lika lite text som på exempeluppslaget ovan. Det gör att den förlorar en del av det jag minns som det speciella med originalet, den språkliga kreativiteten. Här ligger fokus mer på det ödesmättade i att de resande aldrig kommer att komma fram till något.

Jag har lite blandade intryck efter läsningen. Det är alldeles avgjort en egen tolkning, och det måste det få vara om ett sådant original alls ska bli serie. Kanske är det bara så att det är en annan tolkning än jag hade gjort.