83. Helene Tursten: Dödssynden

Med viss tvekan taggar jag den här novellen som deckare, för det förekommer (minst) ett brott och dess efterverkningar. Sedan får man följa hur huvudpersonens liv har påverkats av denna händelse, och det är en historia som hade räckt till en fulllängdsroman. Men det är något med det koncentrerade formatet som gör det ruskiga innehållet ännu mer påträngande. Mikael Persbrandt har jag lite svårt med när han spelar något på film eller TV, för han är alltid sig själv dessutom, men här var han överraskande bra. Däremot förstår jag inte alls varför den här historien ska illustreras med en skogstjärn.

240. Helene Tursten: Jaktmark

När jag berättar för folk att jag är med i en bokcirkel brukar de ibland fråga om vi har vin och trerättersmiddagar när vi träffas. Det har vi inte, utan vi har te och mackor, och tycker att det är en ambitionsnivå som fungerar för oss. Innan gästerna kom idag såg det ut så här:

Vi har principen att var och en av oss sju deltagare väljer varsin bok i en omgång, och vid det tillfället är man också värd för cirkeln. Vi har ibland varit på någons jobb om det har passat bättre än att vara hemma just då.

Ofta har vi ett tema för varje omgång, numera gärna ett som på ett naturligt sätt anknyter till antalet sju. Förra omgången var det veckodagar, nu är det de sju dvärgarna. Man får med lottens hjälp en dag eller en dvärg att utgå från när man väljer bok, men fria tolkningar uppmuntras.

Dagens bok var alltså Jaktmark av Helene Tursten, som tidigare har skrivit en lång serie deckare om polisen Irene Huss. Med den här börjar en ny serie om hittills tre böcker med en ny huvudperson, Embla Nyström, som också är polis, tjänstgörande i en mobil enhet som får rycka in över hela Västra Götaland. (Anknytningen till dvärgen Prosit är att hon heter Nyström. Fria tolkningar, som sagt.) Just här är hon egentligen på semester, hos sin morbror i Dalsland, där hon varje höst brukar jaga, men eftersom det inträffar saker som motiverar den mobila enhetens insatser får hon träda i tjänst.

Det är en fullt passabel deckare, tyckte vi. Den är både lätt- och snabbläst, men kanske inte det mest originella i genren. Där finns något i det förflutna som spelar roll för händelserna i nutid, där finns lite privatliv för poliserna, och där finns någon som inte är den den utger sig för att vara. Men framför allt är miljön med jaktlaget, där generationers lojaliteter och motsättningar tar sig sina uttryck, väl beskriven. Vi tyckte också att det var trevligt, och möjligen lite originellt, att de tre poliser som det handlar mest om alla är rimligt välfungerande både var för sig och tillsammans. För min egen del kan det absolut inte uteslutas att jag fortsätter med nästa del i serien.

8. Helene Tursten: Mina mindre mord och mysterier

Helene Tursten är, har jag läst mig till, en av de många kvinnliga deckarförfattare som skriver böcker med lokal förankring i nutid. Hennes huvudperson är Irene Huss, polis i Göteborg, som också finns med i en del av novellerna i den här samlingen. Jag har inte läst Tursten tidigare, men den här boken plockade jag på mig av nyfikenhet på en pocketrea.

Det är blandade karameller, får man säga. Några är traditionella polisfall med Irene Huss, och de tycker jag tyvärr stannar på nivån veckotidningsnovell. Det kanske är realistiskt skildrade polisfall, men i litteraturen känns det som en antiklimax om upplösningen kommer genom att brottslingen bara erkänner. Ett par stycken är mer rysaraktiga med lite övernaturlig touch, och dem tycker jag bättre om. En tredje grupp har 88-åriga Maud som huvudperson, en rätt odräglig tant, om man frågar mig. Hon skipar sin egen rättvisa, och även om de flesta av hennes offer är riktiga kräk tycker jag att Maud ofta agerar mer för egen vinning än för att någon som kommit undan den riktiga rättvisan ska få sitt välförtjänta straff. Ska det fungera med den sortens intrig tycker jag att huvudpersonen (och författaren) och läsaren måste vara överens om vad som är rättvist, och där har jag en annan uppfattning än Maud.

Jag får ingen riktig lust att läsa något mer av Tursten, men den sista, längsta, novellen, är ändå bland de bättre, och får mig att undra om hon kanske är bättre i det längre formatet.