55. Leif GW Persson: Profitörerna

LeiF GW Perssons första deckare var skriven för att skildra ett missförhållande från verkligheten, nämligen en justitieminister som går till prostituerade. Den här boken kom året efter och det är delvis samma poliser som återkommer. Däremot har intrigen ingen anknytning till samhällets översta skikt, utan det är en prostituerad som har hittats mördad. Allt är ungefär så sjaskigt som man kan tänka sig.

Efter föregående bok hade jag höga förväntningar, men den här var underligt svår att komma in i. Först i andra halvan, om man tar sig fram till den, lossnar det, och den är närmast lysande, ända in i kaklet, som det brukar heta. Förmodligen är det en mer realistisk skildring av en mordutredning än när Maria Lang låter Christer Wijk dricka kaffe med de misstänkta.

På ett intressant sätt balanserar den här boken på gränsen till verkligheten, men på ett annat sätt än den föregående. Här finns nämligen insprängda kapitel där en - tror jag - namnlös kriminolog diskuterar med poliserna, och det sitter mycket hårt åt att inte se författaren själv i den rollen.

8. Leif GW Persson: Grisfesten

Den som har följt den här bloggen vet att jag gärna läser kompletta författarskap kronologiskt. Nackdelen med det är att det kan bli rätt lite tid för att läsa annat. Årets projekt av det slaget är Leif GW Perssons tolv kriminalromaner, vilket på ett osökt sätt blir en i månaden. Det känns betydligt mer hanterligt än Stieg Trenter med 27 böcker och Maria Lang med 42.

Denna hans första bok är nu, över fyra decennier senare, en klassiker. Det är väl inte längre en spoiler att den bygger på Geijeraffären, och att det även här förekommer en justitieminister som går till prostituerade. Men det dröjer innan handlingen kommer fram dit. Innan dess vindlar det hit och dit, det spanas och slås till och ingenting verkar höra ihop, men det sistnämnda är förstås inte sant.

Här och var hör man författarens röst, även om den inte är så utpräglad som den har blivit på senare år. Det är också en otidsenlig men trivsam ton där författaren ibland skrider in och talar med läsaren. Jag kan tänka mig att alla inte uppskattar det, men jag är lättköpt.

159. Leif GW Persson: Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv

Den här alldeles nyutkomna memoarboken ansluter till Gustavs grabb, och med den är det för en gångs skull så praktiskt att vi läste den i bokcirkeln för ett par år sedan. Den handlade ganska mycket om privatpersonen Leif GW Persson, men här är det - omslagsbilden till trots - yrkeslivet i den där formellt vedertagna meningen som i allt väsentligt står i fokus. Det närmare innehållet ska jag återkomma till.

Det innebär att det finns ett i rent längdmässig mening ganska omfattande avsnitt om en studieresa till USA i slutet av 70-talet, när Geijeraffären just hade exploderat och till synes satt stopp för en lovande karriär (inte Geijers, den var i allt väsentligt redan över, utan Perssons egen). Det är otippat intressant i en rent mänsklig mening, eftersom det handlar både om författaren själv, dem han träffar och de brott han kommer i kontakt med. Andra brott han har kommit i kontakt med ska jag återkomma till.

Det handlar också om hans skönlitterära skrivande, som i allt väsentligt är uppdelat i två avsnitt, en trilogi omkring skiftet 70-/80-tal och ett växande antal romaner efter millennieskiftet i vedertagen mening. Det hade varit intressant att få lite mer bakgrund om det, och inte bara i en rent kameral mening hur mycket pengar det har dragit in (och vilka skilsmässor det har finansierat). Men det kanske kan bli en bok till om det. Här och var känns det nästan som om det här skulle vara hans sista bok, men det framgår också att han kommer att skriva så länge han lever, om inte annat för att hålla sig sysselsatt. Med det är det dessutom för en gångs skull så praktiskt att det säkert finns en läsekrets för eventuella ytterligare alster.

Hans karriär i anställningsmässig mening får också i allt väsentligt sitt utrymme, och är kanske det jag fastnar minst för. Men det är tydligt att han i allt väsentligt har varit framgångsrik där också, och på ett ovanligt sätt har växlat mellan vetenskap och tillämpning. Det intressanta gränssnittet däremellan ska jag återkomma till.

Som avslutning betar han av några i rent polisiär mening misskötta mordfall, och ger sin syn på vad som borde ha gjorts och när. Med en del av dem är det för en gångs skull så praktiskt att de inte är preskriberade utan hans synpunkter kan leda till resultat. Det mest aktuella av fallen är femårige Kevins död i Arvika 1998, där två bröder friades under tiden boken skrevs; det mest avlägsna i rent tidsmässig mening är mordet på Ulla Höglund i Södertälje 1970, som i och för sig har varit föremål för TV-program tidigare.

Jag har tagit mig igenom de här nästan 550 sidorna på två dagar, låt vara semesterlediga, och det är på sätt och vis betyg nog. Att en viss övermättnad infinner sig är kanske bara i linje med författarens drag av omåttlighet vad gäller mat, dryck, arbete och annat. Omåttligheten i en rent formuleringsmässig mening ska jag återkomma till efter en blankrad.

Tycker ni att jag i allt väsentligt uttrycker mig underligt i den där allmänt vedertagna meningen, så är det för en gångs skull så enkelt att jag har låtit mig påverkas av vissa uttryck, som författaren överanvänder i den där rent numerära meningen. Mina egna formuleringar ska jag återkomma till i nästa blogginlägg, och med dem är det för en gångs skull så praktiskt att de kommer mer naturligt för mig, som jag gissar att vissa kommer mer naturligt för Leif GW Persson.

86. Leif GW Persson: Gustavs grabb

Bokcirkeln började på v m k ny kula i veckan med det vågade temat biografier (vi har tidigare bara läst skönlitteratur), där jag hade valt denna. Jag ville gärna ha något av någon som man kunde tänka sig klarade av att skriva själv, och han har ju skrivit böcker förr, som dessutom sålt i stora upplagor och fått bra kritik. Det här är förstås något annat än hans deckare (som jag inte har läst), men vi var ovanligt överens om att det var god läsning. Dessutom var flera av deltagarna positivt överraskade av författaren själv och hans sätt att berätta om uppväxt och karriär utan att vara bufflig och självgod, som var deras ingångsvärden. Även jag, som gillade honom ganska bra innan, tyckte att det var ovanligt nyanserat. De stora skurkarna är mamma, Palme och Peter Bratt, och där finns det inga nyanser. Läser man boken förstår man varför.