144. Helena Dahlgren: Döda drömmars ö

Molly, huvudpersonen i den här ungdomsromanen, har alltid haft svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, inte minst på grund av sin svåra lungsjukdom. Nu har hon kommit till Svalö för att tillbringa några sommarveckor med ett antal andra ungdomar på någon sorts skrivarkurs eller -läger under ledning av författaren Cordelia Backe. Molly är inte så lite starstruck av detta, eftersom hon har läst Cordelias böcker och är närmast osunt upptagen av dem.

Det framgår ganska tidigt i boken att det är något underligt med ön, som alltså också kallas Döda drömmars ö. Molly verkar bli bättre i sin sjukdom, men det händer också annat som är mindre positivt. En del av det ligger klart utanför det realistiska, som när en kvinna på en målning i undervisningslokalen byter position mellan de gånger Molly betraktar tavlan. Och så dröms det mardrömmar.

Miljön, en skrivarkurs för ungdomar, kan man ju bara bli avundsjuk på. Att den ligger på en skärgårdsö är jag mindre tjusad av, men jag gissar att det verkar lockande för många. Situationen med en hittills ensam och övergiven huvudperson som finner sitt sammanhang är närmast arketypisk, men fungerar ändå. För rätt målgrupp är det här säkert en läsupplevelse av hög klass.

143. Jonatan Pettersson: Vetenskapsteori i forskning om språk

För att den här bloggen ska fylla funktionen att dokumentera min läsning behöver det ibland dyka upp inlägg som detta, som handlar om litteratur som är mer brukstexter än något annat. Eftersom det handlar om kurslitteratur som är framtagen för ett särskilt sammanhang läses den knappast av andra än oss som går den aktuella kursen. Men nu finns den noterad, och man kan också notera att kompendiet i fråga fyller sin funktion.

142. Aino Trosell: Isbränna

Den här kortromanen (eller långnovellen, det är alltid svårt att veta var den gränsen går) handlar om Ritva som kör taxi i Stockholm och drabbas av det ofattbara att hennes tonårsson blir ihjälsparkad ute på stan. I denna nya tillvaro ska hon orientera sig, men det finns hjälp att få från oväntat håll. Det här är en historia om något outhärdligt som ändå blir uthärdlig, men inte genom tillkämpad glättighet. Den oväntade hjälpen gör att historien tar oväntade vändningar och trots det korta formatet hinner jag bli överraskad mer än en gång över vart det hela tar vägen. 

141. Ulf Kvensler: Låt vågorna göra resten

Upplägget i den här spänningsromanen är mycket lovande. Det handlar om författaren Marcus som gjorde en succédebut för ett antal år sedan med en roman tydligt inspirerad av hans tid på prestigeskrivarutbildningen Biskops-Arnö. Sedan har han skrivit två böcker till, som var och en har sålt lite sämre än den föregående, och nu jobbar han som brevbärare när han inte har korta påhugg som gästlärare på skrivarutbildningar (dock inte av Biskops-Arnö-status, förstår man). I detta läge blir han kontaktad av en gammal bekant från utbildningen, Ernst, som har avancerat till en central roll i Kultursverige. Han har nu skrivit en roman med både litterära och kommersiella anspråk, men vill inte gärna skylta med sitt eget namn i sammanhanget. Hans idé är att Marcus ska hjälpa honom att placera den på ett förlag genom sina kontakter och sin agentur för en publicering under pseudonym. Det går inte riktigt som planerat, för plötsligt finner sig Marcus i situationen att hans agent och hans förläggare tror att det är han som har skrivit boken, och de är mycket intresserade av alltihop utom just pseudonymlösningen.

Sedan snurrar det på, och det går inte att säga mycket mer utan att förstöra läsnöjet. Det blir en historia av den sorten där det blir viktigt vem som vet vad, och om utmaningen är störst för läsaren eller för Marcus att hålla ordning på det vet jag knappt. Som många sådana berättelser handlar den också om hur lätt det är att i en sådan situation göra något man inte trodde att man var kapabel till. Titeln antyder något om det, men den djupaste innebörden av den står inte klar förrän alldeles på slutet. Författaren lyckas hålla mig intresserad hela vägen, för när det är någon timme kvar av lyssningen är jag helt oförmögen att se hur det ska gå att få ihop ett slut med någon form av trovärdighet. Ändå lyckas det ‒ inom genrens ramar, ska understrykas. I verkligheten hade något agerande inte uppfattats som helt trovärdigt, tror jag. Men så fungerar det ju med fiktion. Det är inte underligt att jurygrupper i olika prissammanhang har fastnat för Ulf Kvensler.

140. Therese Bohman: Kammakargatan

Ett tidigare verk av Therese Bohman jämförs av en bedömare på omslagsfliken med Hjalmar Söderberg. Snarare än dennes melankoliska flanerande får den här kortromanen mig att tänka på Klas Östergrens skildringar av den stora våningen på Hornsgatan i Gentlemen med uppföljare. (Det finns fler som har gjort den kopplingen, ser man när man surfar runt bland recensionerna.) Inte bara figurerar en lägenhet som rimligen bör vara större och dyrare än de boende skulle ha råd med, berättarjaget i Kammakargatan delar också namn med sin författare, precis som det i Gentlemen figurerar en författare som heter Klas Östergren.

Det hela utspelar sig på nittiotalet, och fiktionens Therese Bohman flyttar till Stockholm för att läsa kulturvetarlinjen på universitetet. Hon hittar bostad i form av ett hyresrum i en förort, men genom bekantskapen med en kurskompis, Andreas, får hon möjlighet att hyra ett krypin på vinden på Kammakargatan. I en större lägenhet längre ner i huset bor Andreas med sin kompis Roman, som pluggar, jobbar extra på antikvariat och dessutom producerar ett litteraturfanzine. Therese finner sig snart tillbringa sin mesta tid i denna större lägenhet, inte minst eftersom där hålls fester nästan varje helg.

Själv har jag bara distanskurserfarenhet av just Stockholms universitet, men jag gick på ett antal introduktionsmöten och A-kurser på nittiotalet på ett annat stort universitet och känner mycket väl igen delar av Thereses tillvaro. Där är såväl tidlösa (inbillar jag mig) inslag som att navigera rätt bland kurslitteratur och tentor som mer tidsbundna detaljer, såsom att betala terminsräkning och få ett papperskvitto. Och antikvariatet där Roman jobbar har jag både besökt och handlat på, fast det är stängt sedan 2019. Det har hänt mycket på de tjugoåtta år som har gått sedan den fiktiva Therese kom till Stockholm.

Mer än handlingen är det ändå stämningen som definierar den här historien. Även om den nog har drag av flanörens (flanösens) melankoli är den i min läsning mest en förväntan inför det vuxenliv som börjar här.

139. Claire Keegan: Foster

Claire Keegan har hyllats för sina noveller och liknats vid Alice Munro. Det här får väl kallas för en långnovell eller möjligen kortroman med sina omkring åttio inte alltför välfyllda sidor, men den är i alla fall lång nog för att publiceras på egen hand här. (Den har också kommit ut tillsammans med en annan historia av ungefär samma längd inom gemensamma pärmar.)

Inte bara formatet är sparsmakat utan också stilen. Det handlar om en flicka som, av skäl hon inte är klar över, kommer till ett barnlöst par på landet, möjligen släktingar, möjligen vänner till hennes föräldrar. Där lämnas hon, och hennes pappa kör därifrån. Hon får ett rum att bo i, kläder att använda och skulle nog av en utomstående betraktare uppfattas som barn i familjen. Själv är hon alltså omedveten om vad hon gör där och varför hon inte får vara hos sina föräldrar och syskon.

Det här är en synnerligen skickligt berättad historia, där nästan ingenting händer, men ändå är det spännande. Det är på sätt och vis mer imponerande än när en författare använder alla effekter som finns för att skapa spänning. Huvudsaken är ändå inte hur det slutar, utan allt det som inte berättas.

138. Mark Twain: A Dog's Tale

Inte ett öga torde vara torrt efter läsning av denna novell, som symptomatiskt nog efter första publiceringen i tidskrift (julnummer!) gavs ut av National Anti-Vivisection Society. Det är en hund som berättar själv och det utspelar sig vid en tid när människans syn på husdjur var en annan än idag. Den tappra berättaren räddar familjens baby från en brand, men husfadern misstar sig och slår hunden med en käpp. För att bara nämna något. Mellan händelserna är det också ganska roligt när hunden försöker förklara långa och svåra ord.

137. Mats Jonsson: De jävla barnbarnen

Mats Jonsson är mest känd som serieskapare, och det är som sådan vi har träffat på honom tidigare i den här bloggen. Men här har han alltså fått tillfälle att skriva radionovell, och det gör han faktiskt alldeles utmärkt. Intressant nog är han också relativt igenkännlig trots bytet av medium.

Det utspelar sig i en avfolkningsbygd någonstans norrut. Det skulle mycket väl kunna vara i eller nära Kramfors, där Mats Jonsson är uppvuxen och nu bor igen. Kanske finns det något subtilt tecken som jag missar eftersom jag aldrig har varit där, men beskrivningen av de många tomma affärslokalerna och den tynande Rotaryklubben kräver ingen direkt lokalkännedom för att vara relaterbar.

Det som händer gäller ett författarbesök som Rotary är med och ordnar. För den som har varit på några sådana är det också stor igenkänning när rullatorerna drar in. (Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå när Mats Jonsson själv var på biblioteket i grannbyn för några veckor sedan, men tänker mig att han har stor erfarenhet att använda när han ska beskriva den sortens evenemang.)

Efter att ha varit kritisk mot de flesta radionovellerna ett bra tag blev jag glad att det äntligen kom något som jag uppskattade. Inte minst Rolf Lassgårds inläsning bidrar till det.

136. Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen

Mina minnen av den här klassikern var ganska dimmiga, faktiskt så dimmiga att jag nu undrar om jag överhuvudtaget har läst boken tidigare, eller om jag bara har tagit del av den i TV:s Boktipset eller liknande. Men den uppfattning jag gick in i den här läsningen med, att det är en underlig historia, den kvarstår. Den som vill ha en resumé av handlingen kan hitta en sådan på annat håll. Här ska bara sägas att jag tror att det tänkta djupet i berättelsen undgår mig, men det kan bero på min ofullkomlighet.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.