137. Mats Jonsson: De jävla barnbarnen

Mats Jonsson är mest känd som serieskapare, och det är som sådan vi har träffat på honom tidigare i den här bloggen. Men här har han alltså fått tillfälle att skriva radionovell, och det gör han faktiskt alldeles utmärkt. Intressant nog är han också relativt igenkännlig trots bytet av medium.

Det utspelar sig i en avfolkningsbygd någonstans norrut. Det skulle mycket väl kunna vara i eller nära Kramfors, där Mats Jonsson är uppvuxen och nu bor igen. Kanske finns det något subtilt tecken som jag missar eftersom jag aldrig har varit där, men beskrivningen av de många tomma affärslokalerna och den tynande Rotaryklubben kräver ingen direkt lokalkännedom för att vara relaterbar.

Det som händer gäller ett författarbesök som Rotary är med och ordnar. För den som har varit på några sådana är det också stor igenkänning när rullatorerna drar in. (Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå när Mats Jonsson själv var på biblioteket i grannbyn för några veckor sedan, men tänker mig att han har stor erfarenhet att använda när han ska beskriva den sortens evenemang.)

Efter att ha varit kritisk mot de flesta radionovellerna ett bra tag blev jag glad att det äntligen kom något som jag uppskattade. Inte minst Rolf Lassgårds inläsning bidrar till det.

136. Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen

Mina minnen av den här klassikern var ganska dimmiga, faktiskt så dimmiga att jag nu undrar om jag överhuvudtaget har läst boken tidigare, eller om jag bara har tagit del av den i TV:s Boktipset eller liknande. Men den uppfattning jag gick in i den här läsningen med, att det är en underlig historia, den kvarstår. Den som vill ha en resumé av handlingen kan hitta en sådan på annat håll. Här ska bara sägas att jag tror att det tänkta djupet i berättelsen undgår mig, men det kan bero på min ofullkomlighet.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.

134. Edgar Allan Poe: The Devil in the Belfry

Edgar Allan Poe skrev mycket utöver de detektiv- och skräcknoveller som brukar finns med i samlingar och antologier. Ett exempel är denna berättelse, som ska vara satirisk, berättas det på Wikipedia, vilket verkar vara grunden till strömningstjänstens presentationstext (eller om det är tvärtom). Jag hade lite svårt att följa med i den omfattande miljöbeskrivningen av den nederländska(?) byn där alla invånare är intresserade av klockor och kål, och tror att det här kan vara en historia som kommer bättre till sin rätt om man läser den själv i bok eller på skärm. Det sistnämnda kan man göra här.

133. Mattias Edvardsson: Vykort från en mördare

Tidigare har jag varit ljum i min inställning till Mattias Edvardssons nya serie med polisromaner, men i den här andra delen lyfter det betydligt. Inte minst är själva gåtan riktigt bra, och jag undrar om det inte beror på att den tar ett steg i riktning mot det orealistiska, paradoxalt nog.

Liksom tidigare handlar det om Gunni Hilding som egentligen är ordningspolis i Trelleborg, men även nu blir inlånad till en mordutredning. Hon ska förmodligen vara en relaterbar person med fel och brister som alla vi vanliga människor kan identifiera oss med, men lite för ofta är hon bara offer för sitt dåliga självförtroende. Tillsammans med henne finns ungefär samma kolleger som förra gången, och de tycker själva att de är för få för att kunna bedriva en riktig mordutredning. Det tycker jag också, men jag förstår ju att det inte går att ha hur mycket folk som helst med i handlingen i en bok.

Den bärande idén är att en mördare varskor sina offer medelst vykort i brevlådan. På vykortets framsida finns en kyrka, intill vilken offret senare hittas. På baksidan finns skrivet ett datum, som visar sig bli offrets dödsdag. Det hela är så surrealistiskt att det kunde vara hämtat från den gamla tidens pusseldeckare, så man får inte bli alltför ilsken på Trelleborgspolisen för att de inte tar varningarna på allvar från början. Jag som gillar just den sortens deckare tycker förstås att upplägget är högst förtjänstfullt.

Miljön med kyrkor och kyrkogårdar är naturligtvis också tacksam för en författare att göra något av. Nu har jag dessutom lyssnat på boken vid precis rätt tid på året, för den utspelar sig i slutet av oktober och början av november, och då kan man lätt relatera till sådant som att det blir mörkt redan vid halvfemtiden och att det mesta på slätten är grått och brunt. Inget av det har dessutom ändrats sedan det nittiotal när handlingen äger rum.

Om inte nivån hade höjts hade jag hoppat av den här serien så här dags, men nu ser jag i stället fram emot nästa bok. Eftersom det också finns en parallellt löpande tråd om Gunnis privatliv, vilken ännu inte är färdigutredd, kommer det med all sannolikhet en sådan.

132. John Ajvide Lindqvist: Svinen

Det finns tydligen en hel genre som kallas hillbilly horror, framgår det i baksidestexten på den här något atypiska John Ajvide Lindqvist-boken. Den utspelar sig i Sverige, så kanske skulle man ha hittat någon annan beteckning, som inte i lika hög grad för tankarna till USA:s landsbygd. Å andra sidan är vi väl bekanta med de troper som antas höra dit.

Det handlar om ett dansband på dekis, Tropicos, som numera mest spelar på invigningar av gallerior och bilfirmor, fast man förstår att de har haft mer glansfyllda dagar. Vad som händer är att de och deras buss blir kidnappade av ett par syskon, verksamma som grisbönder, men också långvariga fans till bandet. Därefter sparas det inte på effekterna, och det är svårt att komma ifrån intrycket att författaren mest är ute efter att testa gränserna för vad man kan tilllåta sig i skönlitteratur på ett vanligt förlag. Varningen på framsidan, som finns i utförligare varianter både på baksidan och i ett förord, är förstås ett sätt att locka läsare, inte sålla fram de läsare som kan tänkas tåla det hela. Och med den här läsaren lyckades det knepet. Kanske är det meningen att det här ska vara roligt, eller i alla fall underhållande. Jag blir mest trött, samtidigt som jag uppskattar att boken bara är på ungefär hundra sidor. Det tror jag är vad konceptet håller för, även för den som uppskattar det mer än jag.

131. Axel Hellby: Avskuren

Frank Murke fortsätter här sin verksamhet som "polis i ensam tjänst" i det sörmländska kustsamhället Brannvik. Eftersom det här är bok nummer två är det en del som förutsätts bekant, utan att det för den delen krävs att man minns varje detalj i föregående bok. Det är snarare den numera vanliga typ av deckare som förutsätts läsas i ordning, men inte lägger onödig vikt vid en genomgående historia. Förutom Frank finns här ett återkommande persongalleri, inte minst hans assistent (eller liknande) Erna. Hon har många fördelar, inte minst har hon ett oöverträffat kontaktnät på orten, tack vare sin egen uppväxt och sina bröder som har många talanger. Nu är hon och Frank dessutom ett inarbetat team som inte behöver många ord sinsemellan för att de ska veta vad som behöver göras.

Mitt i en vårstorm dyker ett stort fiskefartyg upp i Brannviks lilla hamn, och morgonen därpå hittas en ur besättningen på däck med halsen avskuren. Frank får av olika skäl, varav stormen bara är ett, sköta en stor del av utredningen utan inblandning från den "riktiga polisen" i Nyköping. Det vinner boken på, men om fallet blir hanterat på bästa sätt kan man fråga sig. Det är ändå en illustration av hur Brannvik, trots sitt på kartan centrala läge, är en avkrok där samhället har dragit sig tillbaka och inte längre står för den service invånarna kunde vänta sig. Under de omständigheterna är det inte förvånande att en del brannvikare föredrar egna lösningar på vissa problem.

Parallellt med mordet pågår det en del annat i Brannvik, som möjligen inte verkar relaterat till det främmande fartyget, men det gäller ändå att läsaren har ögonen (öronen) med sig för att inte missa något. Om det är något särskilt som är de här böckernas starka sida är det just att små sidospår, till synes bara utfyllnad, visar sig vara väl så viktiga som det Frank ägnar sin mesta arbetstid åt. Kanske är det också en naturlig följd av att allt utspelar sig på en liten ort, där de flesta har en relation till de flesta, om inte så att de känner varandra så åtminstone att de har någon gemensam bekant.

I skrivande stund är del fem i den här serien på väg, så det finns möjlighet att umgås med Frank ett tag till. (Som vanligt ska också sägas att författaren och jag känner varandra.)

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.

129. Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Ett hörnkontor över parken

Det förekommer ett par stickspår i den här novellen, och de tar så stor plats att det är svårt att identifiera vad som egentligen är huvudsaken här. Det handlar i alla fall om kulturkretsar i Stockholm på ett sätt som gör att man som lyssnare känner sig lika utanför som tidvis berättaren gör. Möjligen är det där någonstans som poängen finns.

128. Christoffer Holst: Månsken och mozzarella

Det har gått några år både i fiktionen och verkligheten sedan den här bokens föregångare Solsken och parmesan. Då var det planerat för matlagningskurs i Italien, men den fick flyttas till Öregrund. Nu är det återigen planerat för matlagningskurs i Italien, och ursäkta spoilern, men den här gången kommer sällskapet iväg. Det är en manlig huvudperson – bror till den förra bokens manlige huvudpersonen, för övrigt – och en kvinnlig dito, orelaterad till tidigare medverkande. Deras kontakt består inledningsvis i att han städslas som spökskrivare av hennes memoarer. När chansen kommer att förlägga en del av intervju- och skrivpassen till Piemonte är de inte sena att haka på.

Hon som ska "skriva" sina memoarer är en numera medelålders före detta popstjärna, kanske en hybrid av endera av Lili&Sussie samt Kikki Danielsson, om det går att tänka sig. Hon bor i alla fall i Hälsingland och har en synnerligen tynande karriär, delvis på grund av sjukdom, delvis på grund av publikens ointresse för någon som inte släppt nytt material på alltför länge. Han som ska sitta vid tangentbordet har en liknande profil på karriären, som peakade tidigt med en kritikerrosad bok, men har därefter inte kunnat upprepa succén. Nu är han hänvisad till att översätta romantasy och spökskriva popstjärneminnen för att kunna betala räkningarna, om vilka han är ensam efter en skilsmässa.

Jag tänker ofta i samband med Christoffer Holst att det han skriver borde vara alldeles för förutsägbart för att fungera. Ändå är det något som gör att jag trivs med att lyssna, intresserar mig för karaktärerna och fortsätter till slutet. Kanske är det så enkelt att han är kompetent på att producera förströelse som inte utger sig för att vara mer än så, men å andra sidan uppfyller den nischens krav med god marginal. Här finns den obligatoriska excentriska bikaraktären, denna gång i form av popstjärnans granne, som får sina egna problem att tampas med. Här finns också humor som inte slår över i fars, utan stannar på en lagom nivå med lätt distanserade reflektioner över vad som händer och inte händer. Och här finns mat och dryck, inte bara på matlagningskursen och marknaden i Alba (varom Wikipedia kan berätta att "[o]rten är känd för sin produktion av vin, persikor, Nutella och tryffel") utan också i Hälsingland.

För oss som inte orkar med August- och Nobelpristagare varje vecka är det tillfredsställande att det finns den här sortens litteratur och att den kan hålla en viss nivå vad gäller språk och intrig. Inte en enda gång under den här lyssningen fastnar jag på något konstigt ordval eller uttal, och vad gäller intrigen har man som främsta krav att den ska hålla ihop, vilket den gör utan anmärkning. Det är gott nog en vecka i oktober.