onsdag 20 november 2024

111. Ann-Catrin Westerlund: Deckarantikvariatet


Någon gång händer det att man hittar en novell som hade varit bättre som roman (motsatsen förekommer alltför ofta, som bekant), och jag tror bestämt att den här är en sådan. Det är en rätt snårig intrig med en del utredande, som gott hade kunnat få bre ut sig. Jag fastnade för titeln, men antikvariatet i fråga fyller egentligen bara funktionen att vara mordplats. Huvudpersonen och hennes väninna råkar ha varit där strax innan, och hon tar sig an en amatörutredning med all den entusiasm en deckarälskare kan uppbåda när det har inträffat ett mord så nära. På en och en halv timme hinner det vända både en och två gånger, och jag blir faktiskt överraskad av upplösningen. Inte minst det är ett gott betyg.

tisdag 19 november 2024

110. Agri Ismaïl: VS-50


Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag har en fäbless för tidsmarkörer i skönlitteratur, men ska de finnas med ska de vara bra. Här får vi reda på att det utspelar sig 1984 genom vad som förmedlas av nyheter i bilradion, och eftersom de nyheterna inte har någon bäring på handlingen är jag inte oerhört imponerad av greppet just här. I övrigt tycker jag att det är en alltför ofokuserad historia, där både huvudpersonens privatliv och hans arbete tar för stor plats. Möjligen missar jag någon poäng med det, men jag hade hellre sett en begränsning, inte minst med tanke på att formatet är begränsat från början.

söndag 17 november 2024

109. Anders de la Motte: Bortbytaren


Anders de la Motte skriver så man har svårt att hålla jämna steg som läsare. Om jag har rätt för mig är det tre olika serier han håller igång, av vilka denna skrivs av honom själv, en annan av honom tillsammans med hustrun Anette (det har bara kommit en hittills, men det har varit tydligt att det ska bli mer), och en tredje av honom tillsammans med Måns Nilsson (där visserligen den senaste kom för två år sedan, men den är vad jag vet inte officiellt avslutad). Den här serien har just nått fram till bok nummer tre, men jag börjar som alltid från början.

Huvudperson är Leo Asker, som trots namnet är kvinna (hon heter egentligen Leonore), en av dessa poliser i mellanställning som befolkar svensk kriminallitteratur samtidigt som de har något i sitt förflutna som gör dem på ett eller annat sätt problematiska. Vad det handlar om i Leos fall kommer fram bitvis under den här romanens gång, inte genom att hon själv väljer att berätta utan genom författarens sätt att placera ut korta återblickskapitel när den nutida intrigen behöver avlösning.

Asker är ingen särskilt trevlig person, vare sig i tjänsten eller privat, och det blir inte helt klart för mig om vi förväntas sympatisera med henne fullt ut. Ingen annan polis är trevligare eller mer sympatisk än hon, så där får man ingen hjälp på traven. Hon flyttas i början av den här intrigen från sitt vanliga jobb på Malmöpolisens "grova brott" till en avdelning på plan "minus ett", som väl inte officiellt heter "avdelningen för förlorade själar och vilsna fall", men i varje fall kallas så. Chefen där har fått hjärtinfarkt, och även en sådan avdelning behöver ledas på något sätt. Lösningen med Asker där fyller också funktionen att få bort henne från ett fall där hennes mamma som advokat företräder en familj vars dotter av allt att döma är kidnappad.

Sedan går det förstås så att ett av de fall hon hittar på företrädarens bord visar sig ha förbindelser till det fall hon har kopplats bort ifrån. Det har sina finesser, kanske främst genom att gärningsmannen placerar ut små plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap hos en klubb i Hässleholm. De avses beskriva scener som kan ha utspelat sig när personer har försvunnit, och den kidnappade dottern är onekligen försvunnen, dessutom tillsammans med sin pojkvän (eller liknande). Till hjälp i det här får (eller tar) Asker en viss Martin Hill, lektor i arkitektur, specialintresserad av urban exploration och dessutom gammal vän till henne från tonåren. Han är möjligen den man ska se som sympatisk i det hela, men han har andra sidor som gör det svårt för mig att vara positiv till honom.

Det är ingen tvekan om att författaren kan konsten att planera och fläta ihop en intrig. Det som gör att jag inte är så positiv som många andra (Svenska Deckarakademin hade boken som en av fem nominerade till bästa svenska kriminalroman 2022) är just flätandet i sig. Det blir en närmast utstuderad illustration av hur man kan få en historia med skiftande berättarperspektiv (och delvis också tidsplan, som sagt) att bli spännande bara genom att man klipper sönder intrigen och låter bitarna synas från olika håll. Jag hade varit mer imponerad av en bok där vi hade fått följa Leo Askers perspektiv hela tiden, och inte samtidigt vetat vilken knipa någon annan sitter i eller vilken upptäckt någon annan just har gjort.

108. Michael Segerström: Alla ska dö!


Det blir något av "extra allt" när Michael Segerström återvänder till och avslutar sin deckartrilogi om Trelleborg. Förra gången stod den fiktive Jan Detlef som medförfattare, och han är med den här gången också, om än bara som karaktär. Han bor fortfarande i Beddingestrand, ungefär där Michael Segerström själv bor i verkligheten. Till intrigen hör också att det finns en jag-berättare i den här boken, som också bor ungefär där Michael Segerström bor i verkligheten. Även en del andra platser i närheten heter och ser ut som de gör i verkligheten, men riktigt allt är ändå inte sant, hoppas jag.

Det är som sagt "extra allt", inte minst vad gäller antalet döda. Jag undrar om det inte kan vara svenskt rekord vad gäller det, åtminstone om man undantar sådant som handlar om rena terrordåd och naturkatastrofer, för det är ingen måtta på hur folk får bita i gräset till höger och vänster. Bakom detta finns till stor del så kallade gängkriminella, ett svenskt gäng som kallas för Jönssonligan och ett danskt som kallas Olsenbanden. (För den fåkunnige ska sägas att den danska förlagan till de svenska filmerna om Jönssonligan heter just så.) Titeln besannas kanske inte helt bokstavligt, men nära nog.

Eftersom alltihop ska rymmas på ungefär 110 sidor blir man som läsare lätt andfådd av det höga tempot. Idag, när normallånga deckare utan vidare kan vara 400 sidor, är det ändå välgörande med en historia där det inte dras ut på något eller ägnas sida upp och sida ner åt det som brukar kallas gestaltning, men alltför ofta är en förevändning för att författaren ska få utlopp för sin skrivlust. Här verkar författaren helt enkelt vilja berätta en historia, och det är faktiskt en utmärkt utgångspunkt för en bok. Ibland tenderar vi att glömma det.

Det går alltså knappast att summera handlingen, och inte för att det är en deckare där man vill undvika spoilers, utan för att den helt enkelt inte låter sig summeras. Det kan snarast beskrivas som den sortens bok som man har roligt åt medan man läser, men som man inte efteråt kan förklara varför man hade roligt åt. Och det betyder troligen att den går att läsa om med samma behållning om ett tag, kanske tillsammans med de två första i trilogin, som jag också minns som ospecificerat trevlig läsning.

tisdag 5 november 2024

107. Guy de Maupassant: Smycket


En novell som har en egen Wikipedia-sida är det svårt att säga något nytt och originellt om. Maupassant är ju dessutom en verklig novellmästare, som fortfarande kan läsas i syfte att lära sig hantverket. Här ska man framför allt ha ögonen på upplösningen, värdig Roald Dahl, för att nämna en senare mästare i genren att vända på allt i den allra sista meningen. Det har nackdelen att man knappast har samma nöje av att läsa om den sortens noveller, i alla fall om man minns hur det slutar. På vägen fram till upplösningen är det också läsvärt som en bild av tidens lägre medelklass i Paris, för fina för att göra något grovjobb men för fattiga för att mäta sig med de verkligt framstående.

söndag 3 november 2024

106. Agnes Lidbeck: Semester


Det här är en lågmäld historia, en sådan som inte säger allt eller ens hälften av vad som kunde sägas. Huvudpersonen, hennes två barn och hennes relativt nye partner är på solsemester i Italien (signalen om det är att lokalbefolkningen säger "bambini"), men inget blir så trevligt som de har tänkt sig. Man förstår, utan att det sägs, att huvudpersonen mest är rädd för att partnern ska bli missnöjd, snarare än att hon själv är besviken på att poolen är stängd eller stranden skräpig. Som en illustration av det gamla skrivarkursrådet "show, don't tell" är det närmast övertydligt, men det fungerar ju, och det ska inte tolkas som att novellen bara är en uppvisning i teknik.

lördag 2 november 2024

105. Kaj Korkea-aho: Tungotal


Ibland är de här radionovellerna för svåra för mig. Den här kombinerar en historia i nutid om en flyttstädning där någon har upptäckt en papperslapp och en historia i dåtid om talande i tungor på ett sommarläger för ungdomar. Kanske är det jag som lyssnar för dåligt, men jag blir inte klok på det här.

torsdag 31 oktober 2024

104. Lars Mytting: Systerklockorna


Senaste bokcirkelboken blev av praktiska skäl lyssning för min del. Det hade nog varit bättre att läsa den själv i pappersform, inte för att det är minsta fel på inläsningen, men en del berättelser gör sig bäst för egen läsning. Jag tror det har något att göra med att miljö och stämning är bärande inslag.

Det utspelar sig i en liten norsk by i slutet av 1800-talet. Där finns huvudpersonen Astrid Hekne, som är i tjänst i prästgården när den här handlingen börjar. (Det är en sanning med modifikation för det finns återblickar flera hundra år tillbaka.) Byns stavkyrka ska säljas till Tyskland, där den ska sättas upp på nytt för att visa den fantastiska skandinaviska arkitekturen. Till byn kommer därför en tysk arkitektstuderande, Gerhard Schönauer, som ska teckna av byggnaden så att den kan byggas upp likadan igen. Mellan honom och Astrid uppstår tycke, och eftersom både hon och prästen på sitt håll fram till dess har bespetsat sig på att de skulle kunna bli ett par blir det något av ett triangeldrama. Det är ändå inte alls hela sanningen. Mycket handlar om kyrkan och de två klockor som skänkts av en av Astrids förfäder, till minne av två systrar som dog.

Flera i cirkeln var närmast överväldigande positiva. Jag är normalpositiv, för det är absolut en bok som har sina kvaliteter. Det finns två delar till i en trilogi, och dem kommer jag nog att ta mig an så småningom.

lördag 26 oktober 2024

103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive



Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:




Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

102. Joaquim Weibull och Paco García: Mordet på Olof Palme



Det här kallas en "dokumentär serieroman", men det är inte hela sanningen. Här ingår visserligen en berättelse i serieform, men också en textdel (låt vara illustrerad) som kallas "reflektioner och kommentarer". Det handlar, som torde framgå redan av omslaget, om Stig Engström, numera känd som "Skandiamannen", och tesen är att det var han som sköt Olof Palme. Här ges också en förklaring på hur det kan ha gått till som, även om den bygger på vissa antaganden om tillgång till vapen, håller ihop på ett sätt som inte alla teorier om mordet har gjort.

En bidragande orsak till att det framstår som trovärdigt är Paco Garcías dokumentära tecknarstil, som går igen i både stort och smått:

 

Själv blir jag varken mer eller mindre övertygad om Engströms roll i det hela än vad jag var tidigare. Det här är inte platsen att utveckla det, men att en kompetent utredning borde ha intresserat sig mer för Engström än vad som gjordes, det tror jag att många håller med om.