53. Fiona Leitch: Bröllopsmordet i Cornwall

Genren mysdeckare kombinerar ju drag från både kriminallitteratur och feelgood, och den här seriestarten är sannerligen inget undantag därvidlag. Den är kriminallitteratur genom att handla om mord, utredning, misstänkta och villospår, och den är feelgood genom att handla om en kvinna i yngre medelåldern som lämnar storstaden för att återvända till sin barndoms lantligare omgivningar för att starta cateringfirma. Det låter klyschigt, och det är också klyschigt här och var, men författaren lyckas där många andra misslyckas, nämligen med att hantera dessa kända inslag med lätt hand och viss humoristisk distans.

Kvinnan som återvänder heter Jodie Parker, känd som "Nosey" redan i skolan, vilket hon gör skäl för fortfarande. Bakom sig har hon en inte alltför framstående karriär inom Londonpolisen, men nu är hon återflyttad till Cornwall. Turistmyndigheterna hade gnuggat händerna om det inte vore så att författaren har valt att förlägga intrigen till en fiktiv by eller småstad. Med sig har hon en brådmogen dotter i tweensåldern, i London lämnar hon sin före detta man med dennes nya flickvän (som han hade den dåliga smaken att ha parallellt med deras äktenskap). På plats i Cornwall finns hennes mamma, glad att få sällskap.

Det är förstås inte så lätt att etablera en cateringfirma, inte ens för den som har ett gammalt nätverk på orten. Desto mer välkommet är det att hon stöter ihop med en gammal klasskompis (pojkvän, faktiskt, om man räknar ett tvåveckorsförhållande i skolan) som ska gifta sig och behöver någon som står för maten. Det går förvånansvärt smidigt för Jodie, förutom att bröllopet drabbas av att någon blir mördad, vilket förstås lägger viss sordin på stämningen.

Man behöver inte ha läst mycket i någon av de båda genrer som inspirerar mysdeckaren för att begripa att Jodie kommer att vara behjälplig i att lösa mysteriet, likaså att hon kommer att kära ner sig i någon av de män som verkar onåbara. Själva deckargåtan hör till det bättre i den här genren, även om man förstås inte ska vänta sig realistisk polisroman.

Om jag fortsätter med nästa del i serien − det finns snart tre stycken på svenska och åtta på engelska − får det nog bli på originalspråk. Inläsaren hör inte till de sämre man har hört, men har ett markerat amerikanskt uttal av många namn, vilket passar illa med Cornwall. Och så ser jag inte riktigt anledningen till att "heureka" ska uttalas [jʊˈɹiːkə] i en svensk bok.

52. Sanna Kullin: Göteborgssyndromet

Att läsa den här serieromanen är som att umgås med en person som pratar lite för högt och står lite för nära. Så här kan det se ut:

Det är förstås helt medvetet från författarens sida, men det blir ändå jobbigt, för att uttrycka sig banalt.

Intrigen utspelar sig under 2020, när coronaviruset spred sig som piggast, och nästan allting som hände flyttade till Zoom (eller ställdes in). För huvudpersonen Anna är det mest påtagligt i hennes studier på psykologprogrammet, där föreläsningar och annat plötsligt kan konsumeras hemifrån. Några av ögonblicksbilderna därifrån är humoristiska pärlor för oss som fortfarande gör en del via Zoom och har lärt oss hur man gör med breakoutrooms och folk som chattar under pågående föreläsning. Parallellt med studierna ska Anna försöka hantera en pojkvän som läser samma utbildning samt en medstudent som gärna kommer hem till henne (och hennes uppkoppling) för att plugga (eller vad det nu är han vill).

Det är som sagt både jobbigt och roligt i en ovanlig kombination, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker. En sak som jag är säker på är i alla fall att det inte påminner om så mycket annat.

51. Ambrose Bierce: John Bartine's Watch

Det finns hur många som helst av de här gamla klassikernovellerna, inlästa av en Cathy Dobson som inte kan ha tid med mycket annat. Denna av Ambrose Bierce är väl varken bättre eller sämre än de brukar. Mysteriet är varför John Bartine, som är gäst hos berättaren, är så ovillig att konsultera sitt fickur som han är tredje (eller möjligen fjärde) generationen ägare till.

50. Li Österberg: Brudrovet

Det har gått några år sedan jag läste Li Österbergs tidigare serieromaner med motiv från den grekiska mytologin. Senast handlade det om en familjefest på Olympen, där Hades träffade Persefone (fast det verkar ha kommit en till emellan, som jag har missat). Här fortsätter historien genom att hon förs till underjorden och gifter sig med honom. Eftersom det är en myt fungerar inte allting som vi är vana vid, men så kan man i alla fall beskriva huvudintrigen.

I den här versionen agerar gudarna ännu mer mänskligt än man är van vid, som när Hades talar med sin bror Zeus om sina planer vad gäller Persefone (som vid den här tiden inte ens är informerad):



Persefone är egensinnig och självständig, samtidigt som hon är rätt förtjust i Hades:



som har vissa drag av den moderna populärkulturens bad boy, en arketyp som ju också brukar ha viss dragningskraft på det motsatta könet.

Det blir ofta roligt när de storslagna mytiska motiven blandas med ungdomstrots och andra högst mänskliga känslor. Jag hoppas att Li Österberg fortsätter med andra delar av de grekiska gudasagorna ‒ material saknas ju inte.

49. Ambrose Bierce: The Stranger

Den som har läst spökhistorier förr blir inte så överraskad av slutet på den här, för man ser ganska tidigt vart det är på väg. Numera är det snarare miljön, vilda västern på den tiden det verkligen var vildmark där, som gör starkast intryck.

48. Matthew Costello och Neil Richards: The Curse of Mabb's Farm

I den här delen tar författarna tillfället i akt att använda jordbrukslandskapet omkring Cherringham. Gården som det antas vila en förbannelse över drabbas mycket riktigt av både det ena och det andra, men vi moderna människor vill inte i första hand tro att det beror på tre häxor som dödades där på 1600-talet. Det tror inte heller Jack och Sarah när de får anledning att gräva i vad som händer där, inte minst varför den nuvarande brukaren är så angelägen om att de ska hålla sig borta.

Det här är inte seriens starkaste nummer, men det kan ju inte alla vara när det finns fyrtiosju stycken (det är den dagsnotering jag hittar i alla fall). Det är en baktung historia som tar tid på sig att bli spännande, och sedan är den nästan slut. Jag brukar gilla det här kortromansformatet, men det kräver att intrigen kommer igång någorlunda tidigt, och här är det för mycket måltider och småprat innan det börjar hända saker. Men det är trivsamt och alldeles rätt kombination av förutsägbarhet och oförutsägbarhet, så när det passar övrig lyssning kommer jag att fortsätta smita emellan med Cherringham.

47. Elia W. Peattie: From the Loom of the Dead

Här är en ramberättelse som utspelar sig i USA, i vilken en uråldrig isländsk kvinna (124 år gammal, om man ska tro vad som sägs) berättar en historia som utspelar sig på "the island of fire", vilket väl bör vara Island. Sedan tappar jag bort mig i vad som är sant och osant, men det ska nog vara någon sorts spökhistoria, tror jag.

46. Stefan Holm och Jessica Eriksson: Kärlekens likör

Om den här novellen får många läsare i dessa dagar är det för att den var föremål för en fråga i senaste avsnittet av SVT-frågesporten Muren. Det gällde att med tre alternativ identifiera vilken idrottsstjärna som var författare, vilket alltså är höjdhopparen Stefan Holm. I min ljud- och e-bokstjänst visar det sig att han tillsammans med sin partner Jessica Eriksson har producerat både noveller och romaner. Det hade helt gått under min radar, men så är jag inte heller i första hand romance-läsare. Varför jag inte är det påminns jag om när jag tar mig igenom den här historien om Kevin, som efter ett hastigt möte på julbalen i Solvik (fiktivt, förutsätter jag) blir mer eller mindre besatt av att hitta den kvinna som betalade hans drink, samtidigt som hon själv köpte ett glas likör. För läsaren är alltihop en väntan på det slut som genren föreskriver.

45. Maria Maunsbach: Hit, men inte längre

Maria Maunsbach har vi träffat tidigare i den här bloggen, och denna hennes andra roman har en del gemensamt med den första. Det handlar även här om en relativt ung kvinna i Malmö, kommunalt anställd (den här gången är hon socionom) som ägnar en stor del av sin tid åt vad man skulle kunna kalla relationer. I det här fallet är det möjligen inte ett riktigt rättvisande ord, för det hon gör är att dejta, med högst varierande resultat.

Det mest intressanta är hur författaren har lyckats skapa en huvudperson som man inser att man faktiskt inte alls sympatiserar med. Mest vill man säga till henne att hon ska ta och skärpa sig. Någon gång är det någon som faktiskt säger det, men förvånansvärt sällan. Det är på sätt och vis deprimerande att så få i hennes omgivning är engagerade på allvar när hon bär sig så dumt åt.

För mig är det som att vara på studiebesök i en sorts tillvaro som ligger långt från min egen (och då menar jag inte de tre mil jag har till Malmö), vilket på sätt och vis är intressant. Den som vill göra samma sak måste jag ändå förvarna om att det här och var är mycket explicita skildringar. Men tror man sig klara det är det absolut hörvärt (jag har lyssnat på författarens egen inläsning, och det tror jag förhöjer värdet).

44. Carina Burman: Döden tar semester

Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).

Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.

Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).

Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)

De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.

(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)