63. Alexander McCall Smith: Portugisiska oregelbundna verb

Alexander McCall Smith är väl mest känd för böckerna om Damernas detektivbyrå, som jag inte har läst. När jag hade ett biblioteksärende häromsistens fick jag däremot syn på den här (och två till; jämför nedan) som dock inte stod i deckarhyllan. Eftersom den var så trevligt tunn (omkring 120 sidor) fick den följa med hem. Det finns två böcker till om professor von Igelfeld översatta till svenska, som jag också lånade. En till relativt nyutkommen är ännu inte översatt.

Det handlar alltså om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld, som är språkforskare och har skrivit ett monumentalverk just med titeln Portugisiska oregelbundna verb. Innehållet här kan kanske bäst beskrivas som skrönor, men ganska roliga sådana, utan att bli påfrestande som jag tycker att genren ofta kan vara. Författaren driver med tyska vetenskapsmäns förkärlek för titulatur (i en biroll uppträder doktor doktor doktor Dieter Vogelsang), vetenskapliga konferenser (von Igelfeld reser till Goa och åhör bland annat ett föredrag om konjunktiv i urdu) och huvudpersonens allmänna tafatthet (när han ska lägga an på sin tandläkare hinner en kollega förlova sig med henne innan von Igelfeld ens bjudit henne på middag). Det är lättläst och ganska roligt, men den som läser kapitelrubrikerna och hoppas på "Tidig irländsk pornografi" blir nog besviken.

62. Agatha Christie: Nemesis

Miss Marple får brev från en advokatfirma i London, och det visar sig att hon på ett något ovanligt sätt har blivit ihågkommen i Jason Rafiels testamente. Mr Rafiel och hon samarbetade i Ett karibiskt mysterium, som jag nog har läst för länge sedan, men inte minns mycket av. Det går bra att läsa den här ändå för, som Christies officiella hemsida säger, det här är inte en fortsättning utan de båda är "partnered novels which complement each other". Nu har hon fått 20 000 pund, en stor summa för en äldre dam i relativt små omständigheter, om hon löser en uppgift inom ett år. Hon accepterar utan att få reda på vad uppgiften gäller. Några veckor senare kommer det biljetter med posten; Rafiel har arrangerat att hon ska åka på en bussresa till intressanta slott och trädgårdar. Det visar sig så småningom att hennes uppgift består i att undersöka vad som hände ett antal år tidigare när mr Rafiels son blev dömd till fängelse för mord på en ung kvinna han just skulle gifta sig med. Bussresan för henne bland annat till en förfallen herrgård, nu bebodd av tre originella systrar. Den miljön är kanske det bästa i den här boken. Jag insåg inte alla samband, men några ledtrådar om mordet i det förflutna och hur det hänger ihop med det dödsfall som inträffar i passagerargruppen lyckades jag i alla fall identifiera.

Det går inte att komma ifrån att Christie här verkar lite åldrad, liksom för övrigt den något reumatiska huvudpersonen. Miss Marple har svårt att minnas vissa samband och händelser i det förflutna, men när det blir allvar på slutet är hon knivskarp som alltid. Hon har en ganska otidsenlig syn på sådant som frågor om arv och miljö, fängelsestraffs funktion som vård respektive avskräckande exempel samt inte minst ungdomens klädsel och frisyrer. För att vara skrivet av en dam på drygt 80 är det ändå förvånansvärt bra, och de lite tuggiga avsnitt där miss Marple samtalar med reskamrater eller liknande för att komma framåt karaktäriserar i sig själva de problem hon som gammal (hon vill inte gärna kallas "äldre") har att finna sig tillrätta i det moderna England.

61. H.-K. Rönblom: Brott på vattenledning & Helena Poloni: Små hjärtslitande manspersoner

Denna volym ur förlaget Bokáds "Detektiv- & Äventyrsbibliotek" innehåller två kortromaner - omkring hundratalet sidor stycket, så man faktiskt kan läsa dem i en sittning vardera om man vill - , båda tidigare publicerade som tidningsföljetonger, men aldrig i bokform. Med tanke på det sistnämnda får de samsas i samma bloggpost.

Först är det H.-K. Rönbloms "Brott på vattenledning" (tidigare i Aftonbladet 1958), där hans vanlige detektiv, läroverksadjunkten m m Paul Kennet, lyser med sin frånvaro. I stället är det Pauls syster Susanne som tar en sällskapsresa med buss till Marocko; berättelsen gäller för att vara hennes resedagbok. Susanne är här lika pigg och välklädd ("[...] kortärmad klänning i nougatbrun bomullsjersey med tillhörande jacka och ett par mjuka och bekväma reseskor i samma bruna färg. Till den klänningen hade jag ett halsband av nötstora kulor av sköldpadd och pricken över i var en verkligt elegant sidenscarf som kunde ha varit en efterlämnad dikt av Dior.") som vi känner henne från de romaner där hon uppträder tillsammans med Paul.

Färden går från Stockholm via Helsingborg-Helsingör till Hamburg, Frankfurt och Besançon innan de på femte dagens kväll når akvedukten Pont du Gard utanför Nîmes. (Man blir alldeles matt av resschemat, som innehåller få uppehåll utöver lunch och övernattning.) Där faller en av resenärerna ner från akvedukten och bryter nacken. Frågan är om hon föll själv eller om någon knuffade henne och om det fångades på smalfilm av den ivrigt dokumenterande herr Axelblom i snusbrun blazer. Dödsfallet kommer som något av en överraskning för läsaren, för fram till dess har mysteriet snarast varit den herr Kornelius som stod på passagerarlistan men aldrig dök upp. Ändå var det någon som svarade ja vid uppropet och någon som påstår sig ha talat med honom på färjan över Stora Bält. Det visar sig sedan när herr Kornelius dyker upp i Nîmes (iförd solglasögon dygnet runt) att mysteriet snarast tätnar ytterligare.

Om det nu beror på Paul Kennets frånvaro eller inte så tycker jag att den här berättelsen inte riktigt når samma nivå som Rönblom brukar. Tidsfärgen från en bussresa vid slutet av 50-talet finns ändå där, men formatet är aningen för litet för att den vanliga formuleringskonsten ska få sitt utrymme. Susanne har en lite pladdrigt kåserande berättarstil, som jag eventuellt tror är tänkt att lura läsaren att hon är lite bakom. Det är hon alls inte, även om hon på ett irriterande sätt behöver hjälp av manliga myndighetspersoner på slutet, när hon insett vem mördaren är - och mördaren insett att hon insett det. Bland ruinerna i den gamla romerska staden Volubilis i nuvarande Marocko blir det då en liten stunds thriller i slutet av pusseldeckaren.

Susanne lyckas under resans gång ändå göra vissa rönblomskt lakoniska konstateranden, som vid Reeperbahn, att "ju mindre man ser av tyskornas kläder desto bättre". En tysk herre sägs ha "samma friska hy som kokt korv och hans hår hade samma blonda färg som surkål". För den resovane bjuds det också på för denna tid exotiska recept att laga hemmavid: "Så här går det till att laga paella. Man torrlägger en liten vik av Medelhavet och blandar det man hittar med kokt ris. Serveras hett. Klipp ur receptet."

Sedan upptas andra halvan av boken av "Små hjärtslitande manspersoner" av Helena Poloni, första gången publicerad i Dagens Nyheter 1956. Författarnamnet är en pseudonym för Ingegerd Stadener, som var etablerad som författare i eget namn när hon som Poloni debuterade i bokform samma år med Mord i barm, som jag både har och har läst. Där introduceras den problemlösande prostinnan Astrid Brunelius i Brunnsköping, sekonderad av postmästaren Pamela "Päron" Pehrenstam och apotekaren Hild Grufva. Den har också kommit i nytryck i Bonniers kriminalklassiker, och det är den väl värd. Hennes få andra Poloni-böcker verkar betydligt svårare att få tag i. (Senare skrev Stadener också ett par deckare under pseudonymen Lillevi Gavell, varav jag har och har läst Mysteriet med sovvagnsblondinen. Jag minns den inte så väl, men har en viss faiblesse för subgenren tågdeckare, som dock sällan når upp till Mordet på Orientexpressen-nivå. Andra bedömare verkar tycka att Gavell-deckarna inte är mycket att ha.)

Den här gången får prostinnan en svårt tilltrasslad historia på halsen, men allt visar sig (förstås) ha hängt ihop ända från början, om inte till och med långt tidigare. Det är blandat småstadsskvaller och familjeskvaller på ett ganska charmigt sätt, om det inte vore så blodigt (kniv i ryggen, sax i halsen samt arrangerad trafikolycka). Upplösningen är nog lite för mycket byggd på att prostinnan och hennes släktingar slumpmässigt har fått reda på vissa saker, men det hindrar inte att hon använder sin kunskap på ett rådigt sätt. Hon får också hjälp av både polisen och lokalredaktören Pluto Nilsson, som var för sig gjort sig föreställningar om vad som har hänt, men inte insett alla sammanhang.

I Mord i barm spelar ett recept på rotmos en viss roll; här är det kyrkkaffe och annan förtäring som med jämna mellanrum förströr de medverkande. I inledningen, ett brev från prostinnan till en hennes dotter, refereras också Pamela Pehrenstams recept på senapspäron, som möjligen vore värt att prova. Mot slutet berättas också om en svärsons bilsemester i norra Italien: "I Bolzano åt de spaghettilunch på ett oroligt ställe vid ett torg [...]" vilket jag tyckte var roligt eftersom jag har varit i Bolzano (fast jag åt pizza vid torget)

Prostinnan är en trevlig bekantskap, medkännande men rättrådig, om än inte så förtjust i vad hon kallar "hajpådajdö-epoken" utan något distanserad när så krävs. Hennes goda hjärta visar sig inte minst i den mängd "hjärtslitande manspersoner" hon identifierar. Frågan är om inte stadsbibliotekets fjärrlåneservice skulle få göra ytterligare en insats och ta hem de andra två Poloni-deckare som jag inte har läst.

60. P. D. James: Ett expertvittnes död

Det här är den sjätte boken om Adam Dalgliesh, nu befordrad till Commander. Miljön den här gången - sluten och definierad som vanligt - är ett rättslaboratorium i närheten av Cambridge och Ely. De lantliga, vattensjuka omgivningarna i marsklandet East Anglia ger tillsammans med hösten en påtagligt dyster omgivning till det fiktiva Chevisham, där laboratoriet ligger i en gammal, för ändamålet donerad, herrgård.

Miljön gör att de flesta inblandade är lika kompetenta som Dalgliesh när det gäller likstelhet, hårstrån och blodgrupper, men han lyckas förstås till slut ändå ringa in vem mördaren är. Offret (förutom en ung dam som hittas död alldeles i början och sedan bara är i handlingens bakgrund som en vardagsarbetsuppgift för personalen) är laboratoriets chefsbiolog doktor Lorrimer, en inte särskilt omtyckt men kompetent man, som gjort sitt bästa för att skaffa sig fiender med motiv både bland kolleger, underlydande och privata bekantskaper i samhället. Till mysteriet bidrar också att han verkar ha släppt in mördaren själv, eftersom han hittas död i det låsta laboratoriet och ingen annan har nyckel.

Jag har inte tidigare tänkt på att det skulle ätas särskilt mycket i P D James' böcker, men här är det framför allt en ständigt pågående rad av engelska frukostar. Möjligen ska de signalera något om klasstillhörighet eller liknande, för alla äter inte bacon och ägg, även om det är vanligt. En familj äter rökt fisk (gissningsvis kippers i original) eftersom det är torsdag och fiskbilen kommer på onsdagar. Alla dricker förstås te. Kommer det en gäst kokar man nytt te.

Ska man säga något negativt är det kanske att det tar rätt lång tid innan hela personalstyrkan och övriga inblandade är presenterade och doktor Lorrimer så småningom hittas död. Vid det här laget borde jag ändå ha lärt mig att vara uppmärksam och att ingenting i den delen av boken är med av en slump, utan kommer att få sin betydelse när Dalgliesh ska ta reda på vem som haft tillfälle att slå klubban i huvudet på Lorrimer under den kritiska timmen. Och ändå missar jag vem som åt en kvällsmat som visar sig viktig i sista kapitlet.

59. Bo Hammar: Martin Beck. Böckerna, brotten och tiden

Egentligen hade jag ett helt annat ärende på biblioteket, och dessutom har jag ju målsättningen att läsa sådant jag redan har hemma, men den här fick ändå följa med hem. Det är omkring 60 sidor, vilkas intresse mest motiveras av att författaren, vänsterpolitikern Bo Hammar, umgicks med Maj Sjöwall och Per Wahlöö under en stor del av den period då de skrev sina tio böcker om Martin Beck. Det Hammar skriver om böckernas innehåll är inte så originellt, men man får en del privat bakgrund som jag inte sett någon annanstans.

58. Peder Knagg J:r: När Bernadotterna friade och gifte sig. Tidsbilder 1798-1932

Lite av en fortsättning på temat kungligt skvaller är den här sammanställningen av bernadotteska frierier, utkommen 1932 i anslutning till nuvarande kungens föräldrars (arvprins Gustaf Adolfs och prinsessan Sibyllas) bröllop. Det är alltså de som är avbildade på det medbundna omslaget, som fick vara kvar när det kostades på detta halvfranska band hos en bokbindare C G Hansson i Helsingborg (enligt etikett på pärmens insida, med ett fyrsiffrigt telefonnummer):

Författaren är (som tur är, frestas man säga) en pseudonym med en egen historia. Peder Knagg (utan "J:r") var den pseudonym som en Victor Öman använde när han skrev Från hov till hov med Greven av Tullgarn, en skildring av den blivande Gustaf V:s turné genom Europa på jakt efter lämplig prinsessa. Bakom denne Knagg återfinns journalisten Paul Meijer-Granqvist, som skrev under en mängd pseudonymer i olika sammanhang. Han finns fylligt beskriven i Svenskt biografiskt lexikon, bland annat med följande karaktäristik:

M skrev lättflytande men ofta också omständligt och cirklat. Han tryfferade gärna sina artiklar med anekdoter, stående fraser och varjehanda kursiverade uttryck som med tiden fick drag av upprepning och mekanisk lustighet.

Ett representativt exempel på det är inledningen till detta kapitel:

där han använder de flesta möjligheter typografin medger.

Innehållsligt är det tidvis oerhört tätt med information om släktförbindelser och liknande, som gör det lite ansträngande att följa med. Det är också påfallande hur alla de kungliga äktenskapen beskrivs som oerhört lyckliga, även de som man nu vet var resonemangspartier där maken höll sig med älskarinnor vid sidan av.

Roligast är förstås när man som läsare har facit i hand vad gäller de förutsägelser författaren gör. Prins Carls dotter prinsessan Märtha var när boken skrevs gift med den norske kronprinsen Olav sedan några år. De hade fått två döttrar "och nu väntar man blott på prinsen". Deras bostad Skaugum "står nu redo att helsa "Prins Harald"... eller vad han nu må komma att heta". Fem år senare fick de en son, Norges nuvarande kung, som ju mycket riktigt heter Harald.