96. Bertil Pettersson: De frånsinta

Jag läser verkligen inte ofta dikter, men den här samlingen fick följa med hem från Erikshjälpen för ett par år sedan eftersom författaren är känd från det gamla radioprogrammet Blå tummen, inte minst sketchen Korven. Den sortens absurda humor är jag ambivalent till, men jag tänkte att det eventuellt gör sig bättre i skrift.

Samlingen består av drygt 40 korta dikter, 5-10 rader vardera, var och en på en högersida med ett svartvitt foto på vänstersidan, även de av författaren. De flesta bilderna går på temat plåttunna i sydeuropeiskt(?) öde landskap, och vilken roll de har i förhållande till dikterna förstår jag inte riktigt. Dikterna är dels lätt absurda (alltmer efter hand, om jag förstår det rätt), dels vardagliga, nästan småtrista. Ett par återkommande teman är att något är besvärligt (påfallande ofta handlar det om kvinnokläder som är för trånga) och att berättaren känner sig illa till mods på grund av något som "dom" har gjort eller sagt. Ett typiskt exempel:

Jag kan inte berätta någonting. 

För det passar inte. 

Det passar inte oss. 

Jag är trött idag. 

Dom smyger här och så har dom kört med bilar här 

och då blev jag så sjuk.

Jag blir själv lite illa berörd av det här, och det är ju trots allt någon reaktion. Men jag kan inte säga att jag begriper särskilt mycket av det hela.

95. Arne Cajdert (red): Gratia Dei 1962-2012. En jubileumsskrift

Den här jubileumsskriften ansluter till den föregående, men är alltså betydligt färskare, utkommen när Den Himmelska Glädjens Kapell firade 50 år. Det betyder att den handlar om ganska många år efter fader Gunnars död 1988 och vad som har hänt med stiftelsen och byggnaderna sedan dess. Mest intressant är ett ganska långt kapitel där en av fader Gunnars söner berättar om sin far och sin egen medverkan vid kyrkans tillkomst, bland annat. Det finns också avbildningar av skisser som visar i hur hög grad fader Gunnar själv stod för utformningen av kyrkan, även om den ritades av en känd arkitekt, Peter Celsing.

Jag bodde som sagt i närheten, och det var tydligt de sista åren fader Gunnar levde och åren därefter att den utvändiga skötseln av kyrkan och, inte minst, trädgården inte riktigt hanns eller orkades med. De senaste åren har jag inte haft anledning att passera så ofta, men det syns tydligt på bilden att den verksamhet som nu bedrivs där har gjort insatser för att avhjälpa det, vilket känns trevligt.

94. Gratia Dei

Den här skriften på knappt 100 sidor kom ut när Gratia Dei-stiftelsen firade att tio år hade gått sedan man invigde sin kyrka, Den Himmelska Glädjens Kapell, i Kristianstad 1962. Ett antal olika författare skriver om bakgrunden och vad som hänt sedan kyrkan kom till. Fader Gunnar, initiativtagare till stiftelsen, medverkar däremot bara indirekt, så det blir lite festskrift över det hela.

Fader Gunnars idé var att kyrkan och den intilliggande bostadsdelen skulle bli ett hem för pensionerade präster, som han själv. Det visar sig redan efter tio år att det inte riktigt har lyckats, för de flesta pensionerade präster har tydligen andra önskemål för tillvaron.

Det här är ju ganska smal litteratur. Min egen anledning att beställa fram detta från UB:s magasin är att jag växte upp i det område där Gratia Dei - som också kyrkan alltid kallades i dagligt tal - ligger. Fader Gunnar var när jag gick i skolan alldeles intill en äldre man, över 80 år, och syntes inte ute så ofta. Vi var där på något studiebesök med skolan, minns jag, och jag var själv på besök en gång för att köpa vykort av kyrkan (som han gärna skrev sin autograf på; det ska finnas kvar i någon låda någonstans). Jag var då ganska okunnig om hur känd han i själva verket var, och inte heller visste jag att han i praktiken hade tiggt ihop de pengar som behövts för att bygga kyrkan.

93. Sue Townsend: Adrian Mole. The Prostrate Years

Den här åttonde boken om Adrian Mole utspelar sig under knappt ett år, 2007 och 2008, vilket betyder bland annat att han hinner fylla 40 under tiden. Det märks, nästan för första gången tycker jag, att han har blivit lite äldre, och inte minst blir det förstås tydligt genom att boken till stor del handlar om hans prostatacancer. Det är därför en sorgligare grundton än det har brukat vara i de tidigare böckerna, men emellanåt är det som vanligt också hur roligt som helst. Något ironiskt är det förstås att Adrian drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, när ett av hans utmärkande drag hela tiden har varit hypokondri. Jag var tvungen att titta lite i den allra första boken, när han är 13 3/4 år, och redan den 17 januari är han hos läkare för att visa upp en "böld", det vill säga finne. När det nu blir allvar är han faktiskt inte alls så självömkande som han annars har kunnat vara.

Egentligen är boken inte realistisk som fiktiv dagbok; den är alldeles för detaljerad vad gäller repliker och beskrivningar, som jag inte tror att någon skulle skriva ner för bara sin egen läsning. Men på något sätt fungerar det i alla fall, och ibland är det verkligen på pricken, när man som läsare kan förstå vad en viss tanke egentligen betyder, fast Adrian själv tydligen inte drar den rätta slutsatsen.

Om man vill förstå allt får man ha lite tålamod och googla en del namn, som visar sig vara till exempel brittiska tv-personligheter och politiker eller annars kända människor. Nu vet jag bland annat vilka Daniel Lambert, Eric Morecambe och Ann Widdecombe är.

Sue Townsend avled tråkigt nog i våras, så det här blev av allt att döma sista Adrian-boken. Eftersom jag har följt honom sedan jag köpte de två första böckerna på svenska på en bokrea på 80-talet, och på grund av eftersläpningen i utgivning och översättning ofta varit nästan jämnårig med Adrian när jag har läst böckerna, känns det vemodigt att behöva ta farväl av honom. Det är inte så många litterära gestalter som man får lära känna så ingående under så många år. Framför allt är det imponerande att nivån även nu mot slutet har varit så hög med precis rätt balans mellan igenkännandets glädje och nyhetens behag.

Efter den här boken har det kommit två korta texter till, en som utspelar sig julen 2009, och en som handlar om prins Williams och Kate Middletons bröllop 2011. Det är också metahumor, med tanke på att redan Charles' och Dianas bröllop 1981 var en av de stora händelserna i dagboken det året och firades med gatufest och kräppapper runt gatlyktorna. (Året därpå, i nästa bok, uppmärksammades Williams födelse med en oförglömlig scen i skolans aula, där rektor Scruton meddelar att en blivande engelsk kung fötts, och Pandora blir utkörd när hon frågar hur mycket han kommer att kosta. Och så får man inte glömma Adrians fixering vid Sarah Ferguson när hon skulle gifta sig med prins Andrew i tredje boken.) Ja, sådana här kopplingar är det gott om, och det är inte utan att jag blir sugen på att läsa om hela serien i ett svep. Egentligen har jag alla böckerna redan, men de här snygga 30-årsjubileumsutgåvorna är svåra att stå emot:

92. Hans-Eric Hellberg: Baklänges

Fallet för de hemliga agenterna Dunder (Mats) och Brak (Päivi) den här gången är cykelstölder. Först Päivi och sedan Mats blir av med sina cyklar, i det förra fallet den karelska gnistsprutande skrothög som också förekommit i tidigare böcker. Vi får också återknyta bekantskapen med Rummelgårdens pensionat (egentligen heter det Solvilan), eftersom en mystisk herre som skuggar Päivi bor där. Så småningom blir det en rafflande uppgörelse med stilett och motorcyklar, som är lite vuxnare än det har brukat vara i tidigare böcker.

Jag tycker också att det är tätare med anspelningar på "Vishetens bok", till exempel "Är man dum i huvudet får hela kroppen lida." Jag har inte riktigt klart för mig om boken är något som antas finnas i Mats' och Päivis verklighet; den lär i alla fall inte vara identisk med den apokryfiska Vishetens bok.

Och så förekommer en ogooglebar fågelart, nämligen krakuggla.

91. Thea Oljelund: Kvinna försvunnen

Vad jag har kunnat utröna blev detta Thea Oljelunds enda försök i vuxendeckargenren. Hon var annars känd som journalist, längsta tiden på Året Runt, och författare till barn-, ungdoms- och hästböcker, varav jag faktiskt inte tror att jag har läst någon, även om jag känner igen en del titlar.

Undertiteln är "Roman om ett brott", och det är även på andra sätt lite likt Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck med flera. Berättelsen följer polisarbetet och dess ofta rutinartade vardag. Man lär kanske inte känna poliserna på samma sätt, och det är heller inte särskilt samhällskritiskt, men det är välfångat i det att små detaljer, ibland slumpartade, gör att polisen kommer vidare och så småningom hittar lösningen.

Bäst tycker jag om berättartekniken som i första kapitlet presenterar liket, en kvinna som hittas strypt i ett strövområde, och därefter ger korta bakgrunder om vad som har hänt medan hon legat där och som förklarar vilka anledningar folk kan ha att inte höra av sig till polisen. Vi vet därför mer än polisen om de fotspår, tappade nycklar och liknande som finns i närheten. Det är ändå inte riktigt spännande, utan känns kompetent men lite förutsägbart. Jag tror författaren var mer till sin fördel i andra genrer, faktiskt.

90. Julio Cortázar: Kronoper & Famer

Månadens bokcirkelbok var en liten nätt sak på knappt 150 små sidor. Innehållet är ett antal surrealistiska, korta betraktelser, oftast bara ett par sidor långa. Delar av dem handlar om kronoper (en kronop, flera kronoper) och famer (en fam, flera famer), som är någon sorts varelser, som på vissa sätt påminner om människor men också har helt andra egenskaper.

Eftersom kapitlen/novellerna är så korta är det relativt lättläst, och ibland är det ganska roligt på ett absurt sätt, men det lämnar mig ändå med en vag känsla av att jag inte har förstått riktigt vad det går ut på. Om man läser recensioner så ska det tydligen vara oerhört djupt men samtidigt roligt, och där har man nog tappat bort mig. Resten av cirkeln var snarare mer positiv än jag.

89. Elvy Ahlbeck: På den säkra sidan

Elvy Ahlbeck har ingen genomgående detektiv i sina böcker; i den första var det läroverksadjunkten Gotthard Sandsten, i vars hus det mystiska dödsfallet inträffade, i den andra var det vikarierande lärarinnan Verna Grahn, som var den enda utomstående på den vinterisolerade ön Kalven. Den här gången är det tre lundastudenter som tillsammans gör det som en detektiv annars brukar sköta.

De tre studenterna är bosatta i Malmö och ägnar sommaren 1954 åt att extraknäcka som guider i Köpenhamn. Två av dem, Patrik och Natan, delar en lägenhet på Landbygatan, inte långt från Lilla torg. Där har det hänt en del i grannskapet sedan dess; de har varken toalett eller badrum i lägenheten och i porten bor en "stadsluffare" och lumpsamlare. När den tredje studenten, Marianne, har hand om en busstur i Köpenhamn kan man följa med på kartan till sevärdheterna, som fortfarande finns kvar, men man noterar att det gick att köra buss längs Ströget, som alltså ännu inte var gågata.

Efter bussturen samlas de tre på sin stamkrog Borgerstuen i Nyhavn (jämför omslaget) tillsammans med en finsk passagerare som försvinner och dyker upp och försvinner för att sedan dyka upp i tidningen som död, av allt att döma mördad. De tre försöker, med viss hjälp av en kommissarie Lundby och dennes sekreterare, reda ut vad som har hänt - när de inte dricker dansk sprit och äter dansk ost i lägenheten på Landbygatan.

Jag tyckte tyvärr inte att den här var alls så bra som Elvy Ahlbecks två första böcker. Framför allt är själva historien rätt osammanhängande, och jag förstår aldrig varför de tre engagerar sig så. För den som var med på den tiden det gick stora färjor mellan Malmö och Köpenhamn och man åkte till Danmark för att handla sprit och ost är det eventuellt lite nostalgiskt, men det uppväger inte frånvaron av det mesta man vill ha i en bra deckare.

88. Håkan Nesser: Människa utan hund

Jag har inte läst så mycket av allt vad Håkan Nesser har skrivit, men det jag har läst har jag i stort sett tyckt riktigt bra om. Nu tänkte jag börja med hans deckarpentalogi om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. (På många ställen omnämns serien som en kvartett, som den tydligen var planerad som, men nu har det kommit fem böcker, och där verkar det stanna.)

Första tredjedelen av boken handlar om en familj som träffas för ett födelsedagsfirande strax före jul. Det är pappa Karl-Erik, som fyller 65, och nyss har gått i pension som SO-lärare på högstadiet, och hans dotter Ebba, framgångsrik överläkare, som fyller 40 samma dag. Nypensionerad lärare är också mamma Rosemarie, som undervisat i den originella kombinationen syslöjd och tyska. De ska efter nyår flytta till Spanien, har Karl-Erik bestämt, som han verkar bestämma det mesta i familjen. Ebba kommer resande från Sundsvall med sin man som är konsumföreståndare och sina två söner, en som just börjat läsa juridik i Uppsala och en som går på högstadiet. Ebbas bror Robert kommer, trots allt, trots till exempel sin medverkan i en dokusåpa med åtföljande medial uppmärksamhet, som kanske är en anledning till föräldrarnas flytt. Och deras lillasyster Kristina kommer med man och lille sonen Kelvin ("absoluta nollpunkten", som morfar Karl-Erik kallar honom). Det är en härva av trassliga relationer mellan mer eller mindre sorgliga människor, men de verkar på något sätt så vana vid sina dysfunktionella roller att det är få av dem som faktiskt vantrivs. Alla medverkande utom möjligen Kelvin får sin bakgrund ordentligt redovisad, men Nesser berättar den ledsamma historien med så gott humör att man faktiskt har roligt under tiden.

Barbarotti gör entré på sidan 184, och sedan är det han och polisutredningen som står i fokus. Det gör att boken därefter känns mer stringent och mindre fabulerande - mer klassisk polisroman, om man så vill. Barbarotti är befriande normal för att vara deckarpolis, han har varken magsår eller depression, ehuru han är frånskild och ibland lyssnar på en CD-skiva med musik. Vi läsare vet nästan hela tiden mer än han om vad som har hänt, för familjen berättar inte allt för honom, som de är vana att inte berätta allt för varandra, för då kan det ju bli dålig stämning. Barbarotti är i stort sett en trevlig bekantskap och verkar vara riktigt bra på sitt jobb, inte minst att reagera på de små tonfall och pauser som visar att någon ljuger eller undanhåller något. Lite svårt har jag att acceptera den hjälp han får av slumpen på ett par ställen, men det är förstås sådant som i verkligheten gör att polisen kommer framåt i annars svårlösta fall. Här får det ändå ta nästan ett år från start till mål.

Boken är alltså, som moderna deckare ofta är, på över 500 sidor, och det tycker jag för en gångs skull inte är för mycket. Tvärtom får jag den gamla härliga känslan från bokslukaråldern att den här boken som är så bra gärna får vara riktigt länge. (Och så finns det fyra till!)

Året det hela utspelar sig kan fastställas till 2005, eftersom Blossom Tainton är julvärd på TV.

87. Hans-Eric Hellberg: Päivi dyker ner

Den här femte boken om handlar om hur Mats och Päivi träffades första gången när Mats kom till rivningskåken Paradiset, där Päivi bor, för att sälja lotter, vilket han inte var så duktig på. Päivi, däremot, är ju framåt och pratsam, och det lyckas bättre när de slår sig ihop. Fallet de tar sig an handlar om arbetsmiljön i det underjordiska garage där Mats pappa Filip arbetar. Ägaren direktör Klemens är en klassisk ond kapitalist som utnyttjar sin personal och låter dem arbeta i lokaler med så låg syrehalt att cigaretterna slocknar. Kvarstads-Posten vill inte skriva om det, eftersom Klemens är stor annonsör.

Omslaget tycker jag är en typisk Hans Arnold-teckning, särskilt greppet att låta direktörens huvud ersättas av en elakt grinande bil.

86. Elvy Ahlbeck: Mord utan förbindelse

Det är inte bara innehållet som är tidstypiskt i gamla svenska deckare, utan även omslagen (här av Lars Melander). Den här baksidan är precis 50 år gammal i år:

Unga lärarinnor brukar numera inte ha någon framträdande roll som "piggögda spårhundar", utan oftast är det väl numera polisen själv som sköter mordutredningar även i litteraturen. Här dröjer det på grund av väderförhållandena innan landsfiskalen kan komma ut till ön Kalven, så den 22-åriga Verna Grahn får klara sig själv ett tag. Kalven har om jag räknar rätt åtta hushåll, men ändå en handelsbod, Affärn, och en skola för de åtta barn som finns i skolåldern. Alla utom handlaren och hans familj är släkt med varandra och avkomlingar till de första två nybyggarna, Grels och Månsson. Släkterna har sedan gift sig med varandra och är nu inne i fjärde och femte generationen på ett invecklat men i personförteckningen noga förklarat sätt. Det visar sig så småningom att alla dessa relationer inte spelar så stor roll som man kan förledas att tro. Det är ändå lite fler personer än lämpligt, och alla har heller inte riktigt något att göra under delar av berättelsen.

Problemet med att på ett trovärdigt sätt få en grupp människor isolerade från omvärlden har ju lösts mer eller mindre fantasifullt av både kända och mindre kända deckarförfattare. Jag tycker att Elvy Ahlbeck här har lyckats på ett ovanligt trovärdigt sätt. Vädrets makter gör sin insats så ingen kan ta sig till fastlandet och någon gör en insats så telefonerna blir obrukbara. Det är betydligt vardagligare än Tio små negerpojkar, men just därför också lika kusligt, om än på ett annat sätt. Mord utan förbindelse belönades också mycket riktigt med Expressens Sherlock-pris för årets bästa deckare.

85. Ellis Peters: Djävulens novis

Av olika skäl har det inte blivit så att jag har läst Ellis Peters' böcker om munken broder Cadfael i rätt ordning, men det går rätt bra ändå. I hans eget liv sker det inga stora förändringar, utan han är som alltid örtagårdsmästare i Peter-Pauls-klostret i Shrewsbury och assisterar den biträdande sheriffen Hugh Beringar när något brottsligt har inträffat. Den här delen utspelar sig hösten 1140.

Till klostret kommer en ung man, som vill bli munk. Han blir antagen som novis, det vill säga han ska genomgå den vanliga prövo- och studietiden, men är otålig och vill att det ska gå så fort som möjligt. Broder Cadfael misstänker att det snarare är något i hans förflutna som gör att han vill befinna sig i klostret än en verklig kallelse. Det visar sig inte minst i att han har mardrömmar och talar i sömnen så att de andra noviserna tror att han är besatt av onda makter. Samtidigt har en budbärare från biskopen försvunnit i närheten, och det är inte bara Cadfael som tror att det finns ett samband.

Verkliga historiska händelser under det engelska inbördeskriget spelar större roll i den här delen än de brukar i de här böckerna. Den som är påläst på dem har kanske större utbyte av vissa delar, men kan i gengäld gissa hur det bör gå med någon av intrigens trådar för att det ska fungera. Jag tycker att historien om den plågade novisen och Cadfaels försök att reda ut vad som verkligen har hänt räcker gott och väl, och är som vanligt imponerad över hur alla spår och villospår får sin förklaring vid en tid då man inte kunde ta fingeravtryck eller säkra DNA-spår.

84. Erlend Loe: Naiv. Super

Vi läste Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part i vår bokcirkel för ett par år sedan, och han var då en alldeles ny bekantskap för mig. Jag minns den som rolig på ett ganska absurt sätt, men också med en inte alldeles behaglig grundton, eftersom berättaren uppenbarligen inte är riktigt normal.

Den här är något liknande, och kanske är det därför jag inte tycker lika bra om denna, när nyhetens behag inte längre finns där (även om den här kom långt tidigare). Huvudpersonen, den namnlöse berättaren, bor i sin brors lägenhet i Oslo medan brodern är i Afrika, eller möjligen Amerika. Berättaren har i uppgift att faxa den post som kommer till brodern, men det fyller förstås inte hela hans tid, när han dessutom har hoppat av sina universitetsstudier. Han köper därför en bultbräda (jämför omslagsbilden) att sysselsätta sig med på lediga stunder, och fördriver också tiden med att göra listor över saker han har och saker han inte har, när han inte också använder faxen för korrespondens med en god vän som befinner sig ensam på en meteorologisk station någonstans.

Det är mycket lättläst, skrivet på ett bedrägligt enkelt språk, naivt om man så vill. Egentligen handlar det nog om något så stort som meningen med livet, för det är vad berättaren försöker komma fram till. Om kriteriet för en bra bok är en som skiljer sig från andra böcker och som man kommer att minnas så är den här bra, även om jag som sagt har lite svårt med tonen ibland. Och så tycker jag att översättaren kunde ha skrivit talgoxe i stället för köttmes.

83. P. D. James: Ett opassande jobb för en kvinna

Då och då har P D James skrivit deckare utan sin vanlige detektiv Adam Dalgliesh. Nu passade det av olika skäl bra att tillfälligt hoppa ur den sviten och i stället läsa den här första av två böcker med Cordelia Gray som huvudperson. Cordelia har på kort tid avancerat från maskinskrivningsflicka till sekreterare till kompanjon i en detektivbyrå i London. Grundaren och chefen, Bernie Pryde, får vi inte lära känna särskilt väl, eftersom han redan efter några sidor hittas död. Han har begått självmord efter att ha fått en cancerdiagnos, och Cordelia står inför det oväntade, men inte alldeles oangenäma, att ta hand om detektivbyrån enligt instruktioner i Bernies testamente. (Bernie har ett förflutet som polis, och det framgår att han arbetat tillsammans med Dalgliesh, så de finns i alla fall i samma litterära universum.)

Cordelias första uppdrag visar sig också handla om ett självmord. En framstående vetenskapsman vill att hon tar reda på varför hans son till synes utan förvarning hängde sig i den lilla stuga som han flyttat in i för några veckor sedan. Sonen visar sig ha hoppat av sina studier i Cambridge och stugan är mer eller mindre en tjänstebostad, eftersom den ligger på ägorna till det gods där han har fått anställning som trädgårdsmästare. Cordelia kontaktar hans arbetsgivare (och får bo i stugan medan hon arbetar med fallet), några studiekamrater och den polis som utredde dödsfallet och får misstankar att det kan ligga något annat än självmord bakom den unge mannens död.

Historien är kanske lite för otrolig för att vara riktigt acceptabel, men om man går med på premisserna att det finns privatdetektiver som arbetar med ärenden av den här sorten är det i och för sig inget fel på hur undersökningen och lösningen presenteras. Den som gillar engelska miljöer får sitt lystmäte, både med den idylliska stugan och dess mörka förflutna och med Cambridge och dess colleges.

82. Staffan Skott: Romanovs

Det här visade sig vara en riktigt intressant bok om tsarsläkten Romanov och dess medlemmar, varav jag inte kände till särskilt många alls. Anekdoterna flödar, och för den som är lite kalenderbitare vad gäller kunglig (och kejserlig) genealogi är det något av en högtidsstund, men man får sitta med släktträdet utvikt för att kunna följa med:

Det är en ganska kort upptakt om släktens historia fram till Nikolaj I, från vilken hela den stora dynasti som fanns 1917 härstammade. Sedan handlar det om vad som hände fram till, i samband med och efter revolutionen, men ganska lite om den siste tsaren, hans familj och deras sorgliga slut 1918. Det fanns 1917 inte mindre än 65 medlemmar av den kejserliga familjen, eftersom det föddes stora barnaskaror i flera generationer. Och fantasin vad gäller förnamn var inte stor; till exempel hette Nikolaj II:s far och fyra farbröder likadant som deras far och hans bröder.

Författaren har också träffat och intervjuat en del levande Romanovs, till exempel en brylling till tsarbarnen, som lekt med dem och även därefter haft ett spännande liv. Nu är boken 25 år gammal, så det har ju hänt lite sedan den kom ut. Några av de intervjuade har avlidit, och till exempel historien om Anastasia är inte längre föremål för diskussion. Med tanke på det förstnämnda är det ändå tur att boken kom så tidigt som den gjorde.