71. Douglas Adams: Restaurangen vid slutet av universum

Den här samlingsvolymen med alla fem delarna i trilogin har inte ens kostat på sig ett titelblad mellan delarna, utan en bok slutar på en vänstersida och nästa börjar på en högersida.

Jag var ju inte så imponerad av den första delen, men ska för sakens skull ta mig igenom alla fem, har jag bestämt mig för. Nu känner jag mig klar med analysen av varför jag inte tycker det här fungerar som det är tänkt, nämligen att den övergripande historien blir så svår att följa med i på grund av alla utvikningar att jag tappar tråden. Det kanske inte är meningen att man ska behöva hålla i tråden, men här och var märker jag ändå att den återkommer.

Eventuellt är den här delen lite bättre än den första; jag hittar i alla fall ett par episoder som jag tycker är ganska roliga. En handlar om hur man ska berätta om tidsresor med tanke på att vårt tempussystem är uppbyggt för att beskriva en helt annan sorts värld och inte behöver uttrycka hur något inträffar medan man reser förbi det. Då kommer "subinverterad futurum semikonditionalis" och "subjunktiv perfektum plagialis intentionalis" väl till pass. (Sedan tycker jag att Povel Ramels text på motsvarande tema i Min galna hage är roligare, men det är ju en annan sak.) Nästan allra sist i boken finns också en ganska rolig parodi/travesti på kommittésammanträden. Kanske säger det mer om mig än boken att detta är vad jag tycker var roligast. Och så är jag nog mer road av resor i tiden än i rummet, kan jag konstatera.

70. Stieg Trenter: Springaren

Nu är det 1958, vilket om inte annat märks på att det talas om det förestående fotbolls-VM. Man kan förstås också kolla datum och veckodagar för att vara säker på att det stämmer, och det gör det. Ett par veckor i maj med sedvanligt vackert väder är den tid som behövs för upptakt, dödsfall, utredning och upplösning. Harry Friberg gör entré på sidan 87 och Vesper Johnson på sidan 137 (av 220 i denna upplaga), så det finns gott om tid för årets upplaga av ung dam i besvärligheter att först försöka reda ut dem själv.

Gåtan är lika bra som förra gången, och för en gångs skull tror jag dessutom på den planering som måste göras. Annars är det alltför ofta alltför snabba kast mellan en mördare som mördar impulsivt för att sedan excellera i att kallblodigt lägga ut villospår.

Det äts på restaurang lika flitigt som tidigare, bland annat delikatessandwiches på Stallmästargården, men Rosenbad konstateras vara stängt. Mest är det Harry Friberg och den unga damen, inte så mycket Vesper Johnson den här gången, men han får i alla fall vara med när Friberg bjuder in till "milanesisk toast" klockan 0.30, vilket visar sig vara formbröd, kokt skinka och schweizerost i "en rostapparat av italienskt fabrikat". Säkert mycket raffinerat i slutet av 50-talet och det informella i tillställningen understryks också av att toastarna kallas "dubbelmackorna" (inom citationstecken även i originalet).

Det som har hänt sedan föregående år är annars att Vesper Johnson har slutat röka och i stället knaprar jordnötter. Han har dessutom hunnit bli militant antinikotinist och predikar att fler dör i "lungkräfta" (som det hette då) än i tuberkulos, när Friberg tänder en Hofnar (dem skulle man hållit räkningen på). Mest förknippat med den verkliga omvärlden är annars ett expertvittne (påpassligt nog en gammal vän till Friberg) som berättar att han blivit "uppringd från televisionen och tillfrågades om jag ville ställa upp i Kvitt eller Dubbelt". Programmets andra omgång pågick just de veckor handlingen utspelar sig, men jag undrar om de inte ville ha klart med alla tävlande (och frågor) innan de började sända. Lite konstigt verkar det, men han ville kanske bara göra sig märkvärdig.

69. Yvonne Hirdman: Den röda grevinnan. En europeisk historia

Blev inför semestern tipsad om denna nu fem år gamla Augustprisvinnande bok, som visade sig motsvara de relativt höga förväntningarna. Det finns mycket att läsa om den på andra ställen på nätet, så jag nöjer mig med några spridda iakttagelser:

Yvonne Hirdman, historiker och genusvetare, har skrivit en biografi om sin mor Charlotte, som dog redan 1966 vid 59 års ålder, när Yvonne var drygt 20. Hon utgår från dagböcker, brev och vad som finns bevarat i olika arkiv, och det är ganska mycket eftersom både Charlotte och familjen var skrivande personer. Denna personhistoria sätts också in i den europeiska historien, i stort sett de båda världskrigen och tiden mellan dem. Charlotte föddes i Dorpat i Tsarryssland, numera Tartu i Estland, bodde ett par år i Oxford och kom sedan med familjen till Bukovina, där hon gick i skolan och genomlevde första världskriget. När de kom dit hörde området till Österrike-Ungern, även om det nog var en avkrok av imperiet; sedan blev det Rumänien och numera är det delat mellan Rumänien och Ukraina. Sådana gränstrakter har jag en liten förkärlek för, så den delen av historien är vad jag fastnar för och hade velat läsa mer om. Staden där de bodde längst hette då Radautz (på tyska), numera Rădăuți (på rumänska), och där hade hennes far en bokhandel i det här nybyggda pampiga huset:

Med den moderna tekniken kan man använda Google maps och se hur det ser ut där idag:

Under mellankrigstiden kommer Charlotte till Berlin, gifter sig med en baltisk adelsman, skiljer sig, blir kommunist, tar sig till Moskva när Hitler kommer till makten, flyr från Moskva när Stalin företar sina utrensningar och kommer via Danmark, Frankrike och Norge till Sverige, eftersom hon träffat en svensk man som hon gifter sig och får tre barn med, däribland alltså Yvonne.

Intressant och välskrivet, lagom personligt, även om författarens engagemang i ämnet förstås bidrar till läsupplevelsen.

68. Kjell-Olof Feldt: Min väg till politiken

Jag måste ha missat den här nu tio år gamla boken när den kom, och sedan har den av någon anledning inte hamnat i blickfånget. Nu fick den följa med hem från biblioteket vid det semesterinledande besöket förra veckan.

Boken fyller luckan mellan Feldts två tidigare memoarböcker, Det blev ingen storväst, som handlar om hans barndom och uppväxt, och Alla dessa dagar, mest om hans tid i regeringen från 1982. Det betyder att det är först studentåren, sedan ungefär ett decennium som tjänsteman vid finansdepartementet och sex år fram till 1976 som statsråd, mest handelsminister, som avhandlas här. Det är en del anekdoter, ofta om Gunnar Sträng (och en hysteriskt rolig bilaga där Sträng skriver till en lokal partiombudsman om hur en talarstol ska vara beskaffad), men mest om den politik som upptog större delen av författarens tid. Den ganska privata tonen från boken om uppväxten finns det inte så mycket av här, men det är intressant ändå.

67. Nils Hövenmark: Adjunkt på villovägar

Systrarna Svensson med sybehörsaffären är huvudpersoner i denna "kriminalfars", som undertiteln anger som genrebestämning. Medverkar gör också adjunkten i fysik och kemi Karl Wågström, som mer eller mindre motvilligt assisterade systrarna även förra gången. Den här gången får de för sig att sälja ut sitt ålderstigna affärslager på Jokkmokks marknad, men blir inblandade i handel med utrotningshotade fåglar. Som det brukas i kriminalfarsgenren finns det således både riktiga skurkar (de som är beredda att handla med utrotningshotade djur) och sådana man hejar på (systrarna och adjunkten), fast inte heller de håller sig inom lagens råmärken. Påminner det om något är det kanske böckerna och TV-serierna om studierektor Bertilsson. Riktigt blodigt blir det aldrig.

Exemplaret är en storstilsupplaga, kommunens enda biblioteksexemplar av denna titel. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om vem som står för omslagsillustrationen, men jag tycker den har klara drag av Paul Klee.

66. Ingvar Carlsson: Lärdomar. Personliga och politiska

Vid det biblioteksbesök som markerade inledningen på semestern fick jag oplanerat med denna bok hem, som förra året kom ut som komplement till Ingvar Carlssons tidigare två politiska memoarböcker (varav jag bara har läst den ena). Här berättar han mer episodiskt om olika saker i sitt liv, en del från uppväxten som jag inte stött på tidigare, och reflekterar över dagens politiska situation på olika sätt och utifrån olika övergripande teman som ledarskap och löften. Upplägget gör att det ibland blir lite tvära kast mellan tider och platser, men han berättar intressant och angeläget om Erlander och Palme, Adelsohn och Bildt och många andra som han kommit i kontakt med under sin politiska verksamhet. Extra trevligt tycker jag det är att boken bara är på knappt 200 sidor, för det betyder att den har möjlighet att faktiskt bli läst av fler.

65. Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen

Den här samlingsvolymen har flyttat med mig i snart 18 år utan att bli läst. Ibland blir det så med sådant som "alla andra" har läst utom man själv, och när dessutom "alla andra" tycker det är enastående bra kan jag bli lite avigt inställd. Den bakgrunden ska man ha, när jag säger att jag inte riktigt förstår storheten hos denna science fiction-humor mer än på enstaka ställen. Den stora nackdelen tycker jag är att det egentligen inte handlar om någonting utan bara är en rad förment roliga episoder, och när de för mig inte alltid är så roliga tappar hela historien något av sitt berättigande. Jag kommer nog ändå att ta mig igenom de återstående fyra delarna, men det blir inte tal om att läsa dem i en följd, som jag kanske tänkte från början. Det har nämligen sagts mig att det ska bli ännu roligare efter hand.

64. Stieg Trenter: Kalla handen

Ännu en gång blir Harry Friberg inblandad i något skumt genom en ur hans förråd av gamla klasskamrater. Den här gången är det en något avsigkommen figur, lite för berusad för att komma ihåg allt som skulle behövas, men tillräckligt nykter för att ändå behöva tas på allvar. Telefonsamtalet från Karl Isidor "Kalle Isis" Isberg för Harry Friberg till Djurgårdsstaden, närmare bestämt huset med den höga grunden till höger.

En annan sak är också som det brukar, nämligen att det är sommar, den här gången riktig högsommar med värmebölja, som får spela en viss roll. Måndagen den 22 juli är den första dagen något händer, och en koll visar att det därmed måste vara samma år som boken kom ut, nämligen 1957.

Efter några svagare nummer tyckte jag ju att den förra boken var en av Trenters bättre. Med den här håller han den nivån; frågan är om han inte tangerar den synnerligen höga nivån i I dag röd..., den första boken med både Friberg och Vesper Johnson. Både själva gåtan - en riktig uppvisning i den högre pusseldeckarskolan - och miljön - en mördad företagsledare omgiven av en familj oduglingar - har förresten sina beröringspunkter med den boken.

Trenter vore ju inte Trenter om han inte vore så tidstypisk. Här är det en "läderlappsfåtölj", nu kanske mer ihågkommen som fladdermusfåtölj, och en medverkande som "fuktade överläppen som satt han framför en TV-kamera" som jag fastnar mest för. En del annat känns idag mindre modernt, till exempel att en person som i värmeböljan "cirkulerade på Regeringsgatan i bara undertröjan" har blivit tagen av polisen för detta, samt att man till det facila priser av 40 öre kan få en telefonist att gå in och bryta ett pågående samtal när man vill förmedla något viktigt.

De delar som faller inom genren pusseldeckare tycker jag står sig bra. Lite halvtöntigt blir det när det ska vara hårdkokt eller i alla fall snärtig telefondialog mellan Friberg och Johnson:

- Bjud med mej, om du vill träffa Anita.
- Känner du henne?
- Inget vidare, men just nu bekantar hon sej med min whisky.

Och riktigt på allvar går det inte heller att ta en medverkande som heter Darly Knekt.

63. Per Gerhard: Karl Gerhard - med kvickheten som vapen

Per Gerhard, regissör och teaterdirektör, har här skrivit en biografi om sin far, revykungen Karl Gerhard. Från ungefär mitt i boken är han också själv en del av berättelsen, när de båda blir kompanjoner. Det är en ganska intressant skildring, men kanske lite för tät - uppsättning på uppsättning refereras och kommenteras så att höjdpunkterna försvinner lite i katalogen. Bäst är anekdoterna och bäst bland anekdoterna är följande:

Karl Gerhard skulle sätta upp en pjäs med Gösta Ekman (d ä) och lurade i honom att den var skriven av en känd tysk författare men översatt av Gerhard själv, som i själva verket var den som hade skrivit pjäsen. Ekman tyckte efter genomläsning att pjäsen var bra, men översättningen under all kritik, så den bearbetade han själv. Tidningarna tyckte att pjäsen var den bästa de sett av den kände författaren, som alltså inte existerade.

Intressant är också allt Karl Gerhard gjorde utöver de egna revyerna - många år som skådespelare i resande teatersällskap, roller i egna och andras uppsättningar av teaterpjäser samt ett antal memoarböcker. Frågan är om de ger mer än den här, men eftersom jag råkar ha fyra av dem ska jag nog ändå ge dem ett försök.

62. Kristina Appelqvist: De blå damerna

Det här var den sista av Kristina Appelqvists fyra deckare om Emma Lundgren, rektor för det fiktiva Västgöta universitet i Skövde, och Filip Alexandersson, kommissarie vid Skövdepolisen. Jag, som till vardags är verksam i universitetsmiljö, skulle gärna vilja att de här böckerna vore bättre än de är, för miljön har stor potential för intriger, och det är de små glimtar man får därifrån som jag tycker bäst om.

Den här gången är universitetet inte huvudarena, utan konsthallen i Skövde, som har fått låna några van Gogh-målningar, bland annat "Det gula huset", som blir stulen. Till råga på allt hittar man när larmet har gått ett lik i konsthallens hiss. Historien går sedan runt på temat "hör de båda brotten ihop" i ungefär 300 sidor, tills det mesta löser sig av sig självt på ett smått hysteriskt sätt. Det är åtminstone inte mest polisens förtjänst, och att kalla det här för pusseldeckare som Skövde Nyheter har gjort på omslaget är rent lögnaktigt. Med den genren, där läsaren och detektiven ska ha samma chans att lösa gåtan, har detta mycket lite gemensamt.

I bonusmaterialet berättar författaren om sina framtidsplaner. Nu verkar det ha kommit två böcker om en litteraturvetare, också verksam vid Västgöta universitet. Jag är lika kluven till dem som till denna och dess föregångare. Miljön är som sagt tacksam, men görs det inte mer av den än så här finns det många andra jag hellre läser mer av.

61. Bulat Okudzjava: Fronten närmar sig

Med sina knappt 80 sidor är den här ungdomsboken en liten lättläst sak, men för den skull inte utan djup. Det handlar om huvudpersonen-berättaren Gena och hans kamrat Zjenja, båda tio år. Gena är en försiktig natur, som gärna hittar på dikter om olika händelser (även om han ofta "inte får till" en av raderna). Zjenja är mer framåt, men vet egentligen inte ett dugg mer om vad som pågår utanför staden Janvarsk, där de båda har råkat hamna på grund av Sovjetunionens deltagande i det stora fosterländska kriget, som man kallade andra världskriget. Boken handlar om några dagar när pojkarna försöker få vara med och göra sig nyttiga för den sovjetiska krigsmakten, och det går förstås sådär, med tanke på deras ålder. Ibland är det därför ganska roligt, men kriget gör sig också påmint ganska handfast.

Författaren var mest känd som trubadur och visdiktare, född i Moskva av georgisk far och armenisk mor. Jag hade, trots ryskstudier, inte läst något av honom tidigare, långt mindre i original. Omslaget, som jag tycker är riktigt bra, anges vara av en A, troligen Anatolij, Itkin. Sist i boken finns några upplysningar från översättaren, bland annat om det ryska bruket av smeknamn. Det tycker jag med fördel kunde ha stått först, även om nu jag inte riktigt hör till målgruppen.

60. Stieg Trenter: Narr på nocken

Efter några böcker med försök till variation är här ordningen återställd med Harry Friberg som berättare i jag-form och Vesper Johnson som ledare av polisens undersökningar. Det är något med de båda herrarnas samspel som gör att berättelsen lyfter, både när de samarbetar och när de bjäbbar med varandra som ett gammalt par som tar varandra för givna. Möjligen äts det lite mindre organiserat än i tidigare böcker; Vesper Johnson verkar dock ha fått en craving för smörgåsar med ägg och ansjovis. Vi får väl se om det återkommer.

Den första delen av boken får Harry Friberg klara sig på egen hand i Italien, där han har köpt ett hus i Levanto, där han (och vi) var för första gången för nu nio år sedan (det har alltså hunnit bli 1956, och som så ofta är det vår). Han hamnar i Neapel och bevittnar ett lopp med den svenska travhästen Flying Boy, kallad "Pojken", samt diverse krogslagsmål. Sedan händer det mesta i Stockholm, dels på Solvalla, dels i ett numera rivet hus intill NK. Där hade jag gärna haft en liten skiss för att kunna orientera mig i korridorerna på vindsvåningen, där en narr, eller rättare sagt en Pulcinella, förebilden till Kasper i kasperteater, smyger runt innan han(?) använder taknocken. Den miljön (och förklädnaden) är väl använd på sedvanligt trenterskt sätt, däremot fångas jag inte så värst av Solvallas stallar och läktare, även om det framgår att författaren var hemma där också.

Själva deckargåtan är bra, även om jag faktiskt lyckas knäcka en av nötterna - dock utan att kunna dra riktigt rätt slutsats av den. Det här är absolut en av de bättre Trenter-deckarna hittills, och att den fick Expressens Sherlock-pris (instiftat året innan och då tilldelat Rönbloms Höstvind och djupa vatten) känns högst välförtjänt.

59. David J. Edmonds och John A. Eidinow: Wittgenstein och Popper - ett eldfängt möte mellan filosofer

Den engelska originaltiteln säger lite mer om vad detta handlar om: Wittgenstein's Poker: The Story of a Ten-Minute Argument Between Two Great Philosophers. Den 25 oktober 1946 var Karl Popper inbjuden att föreläsa för Moral Sciences Club i Cambridge, där Ludwig Wittgenstein var ordförande. Wittgenstein använde i diskussionen en eldgaffel för att understryka sina argument, och när han bad Popper ge exempel på en moralregel svarade denne "att inte hota gästföreläsare med eldgaffel". Wittgenstein kastade ifrån sig eldgaffeln och stormade ut. Detta möte på tio minuter var enda gången de båda träffades. Så berättar i alla fall Popper i sin självbiografi. Den här boken handlar om det eldfängda mötet, de båda filosofernas bakgrund och påverkan på filosofin under 1900-talet.

Trots att jag inte är särskilt bevandrad i filosofi och inte heller specialintresserad är det här för det mesta en riktigt intressant bok trots det potentiellt tunga ämnet. Baksidan talar om "en lockande blandning av historia, biografi, filosofi och detektivhistoria", och det stämmer precis.

58. Karin Boye: Kallocain

I motsats till vad det ser ut på bilden så heter boken inte "Kallocain Delfin", utan bara Kallocain. Det är namnet på en sanningsdrog, uppfunnen av kemisten Leo Kall, som är huvudperson i den här nu 75 år gamla framtidsskildringen. Framtidsskildringar är en svår genre, där balansen mellan trovärdighet och motiverad skillnad mot nutid ibland inte riktigt lyckas. Här förekommer förutom kallocainet ganska få uppfinningar, så känslan av framtid är ibland inte så påtaglig. Den kommer mest till uttryck när den totalitära Världsstaten gör sig påmind genom olika regleringar av var man får bo, vad man får jobba med, vart man får resa (nästan ingenstans) etc. Det framgår ingenstans precis när berättelsen tänks utspela sig, så vi kan fortfarande 2015 tänka oss att det handlar om framtiden. Ett och annat som 1940 måste ha känts tidlöst är ändå lite daterat, till exempel att staten använder hembiträden för att övervaka vad som händer i familjelivet. Bortsett från det känns ändå boken ovanligt modern. Jag blir också lite sugen på att se en miniserie på SVT:s Öppet arkiv, som jag inte hade en aning om tidigare, där Sven Wollter spelar Leo Kall.