235. Malin Lindroth: Nuckan

Det här hade varit en långnovell eller kortroman om det vore skönlitteratur. Nu får man kanske kalla det för en självbiografisk långessä.

Malin Lindroth skriver med utgångspunkt i sig själv om den tvåsamhetsnorm som fortfarande är stark, trots att antalet enpersonshushåll är större än någonsin. Ett försök till definition av "nucka", det lite gammaldags ord som hon försöker återerövra, skulle kunna vara den ofrivilligt ensamlevande medelålders (eller äldre) kvinnan. Det är tydligt att författaren har gjort läxan innan hon börjar reflektera. Det är dessutom den där sortens litteratur som får en att tänka på saker man egentligen redan visste, men på ett nytt sätt, och det tycker jag ofta om. Här är det till exempel att nuckan (den ogifta kvinnan) under en övergångsperiod från mitten av 1800-talet hade en starkare ställning än den gifta kvinnan, eftersom hon var myndig och inte hade sin make som förmyndare.

Författaren läser själv på ett lite svalt och distanserat sätt, och det fungerar här, eftersom det inte är en skönlitterär historia med händelser och repliker, som hade krävt ett annat uttryckssätt.