Den här gången är antikhandlaren Johan Kristian Homan utlokaliserad till hyrd sommarstuga i Kilsbergen, vid en liten sjö som heter Trollkarlen, och verkar finnas i verkligheten. Lite tid tillbringar han också i sin affär på Köpmangatan i Gamla stan, men miljöombytet sedan senast gör att boken närmar sig Maria Lang mer än Stieg Trenter. Vill man hitta detaljer som påminner om andra deckarförfattare så beskriver Homan en av de medverkande, en elvaårig flicka, som "ett lugubert barn". Vill man hitta tidsmarkörer har man det lite svårt, men en som nämns är i alla fall Riksgropen, att noga skilja från sin något senare namne.
Det är en rätt traditionell pusseldeckarhistoria med ett antal misstänkta, som alla kan tänkas ha haft motiv att ta livet av Kilsbergs-Kalle, ett gammalt bygdeoriginal, som hittats död redan innan boken börjar och Homan kommer tillstädes. Central i sammanhanget är Kalles systerdotter, som inte kände honom, men nu har fått ärva hans stuga, och dessutom visar sig bo i Gamla stan, praktiskt nog (eller?). När det så småningom tätnar i intrigen, på en blöt och sen midsommarfest, gäller det att hålla reda på vem som är var när, med vem och varför, och gärna dessutom komma ihåg ett antal detaljer som har presenterats i förbigående tidigare. En av dem, som visar sig vara viktig, lyckades jag faktiskt inse betydelsen av, men kanske beror det på att jag vet att Homans katt, siamesen Cléo, förutsätts spela en avgörande roll i varje bok.
Allra roligast är det när Homan köper kvällstidningarna - alltid båda, vad det verkar - och delger oss deras rubriker. Det är 45 år sedan det utspelar sig, men det är ändå en giftig parodi på dagens medier.
En annan sak som Jan Mårtenson (och Homan) är känd för är matinslagen. Den här gången är det förstås på grund av årstiden ganska mycket traditionell midsommarmat. Men han tar också en ofrivillig väntetid - vars anledning inte ska avslöjas här - i anspråk för att berätta om ett recept på hel fisk i folie, som faktiskt verkar ganska gott och fullt genomförbart.
Den här gången är det författaren själv som läser och inte som förra gången Tomas Bolme. Det är förstås inte riktigt lika bra, men fullt godkänt med tanke på att han i den kapaciteten inte kan anses vara proffs. Framöver kommer det tydligen att variera men med tonvikt på Bolme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar