Det är att ta i att säga att Alex Schulman var, som Gösta Ekman har beskrivit sig själv, "kändis redan som spermie". Men jag minns att familjen Schulman förekom i veckotidningsreportage på 80-talet, och att åldersskillnaden mellan föräldrarna alltid stod i fokus. Alex och hans bröder växte alltså upp med en åldrande pappa, och det har han skrivit om i Skynda att älska. Där stod Lisette Schulman i skuggan, men i den här boken är hon huvudperson.
Upplägget innebär att det delvis är en parallell till den förra boken, på några ställen till och med samma scener, men nu ur annat perspektiv. Det blir tydligt att det inte var Allan Schulman som dominerade familjen så totalt som man fick intryck av i boken om honom. Snarare är det Lisette som lindar alla runt sitt finger på ett obehagligt sätt. Hennes alkoholmissbruk, som har varit det mest uppmärksammade ur den här boken, är nog bara en del av det.
Jag konstaterar igen att Alex Schulman verkligen kan skriva (och läsa, för övrigt).
en fin bok om försoning
SvaraRaderaJa, jag uppskattade denna också.
Radera