Här blev det betydligt trevligare stämning än i föregående bok, även om det ibland är lite melankoliskt. Men det är åtminstone inte jordens undergång som hotar, utan bara hösten, och då kan man - som Snusmumriken - vandra söderut, eller - som Mumintrollen - gå i ide. Innan dess är de ute på lite äventyr utan att hamna i livsfara. Inte ens när Mårran dyker upp är det riktigt obehagligt, vilket jag annars hade väntat.
Det här är faktiskt ett trivsamt sätt att ta sig igenom de här böckerna, som jag alltså inte har läst tidigare med något undantag. Det artar sig till att jag fortsätter.
Jag älskar Muminböckerna!
SvaraRaderaSå långt vill jag inte sträcka mig (ännu), men den skepsis jag har levt med i många år håller på att avta.
Radera