105. Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

Månadens språk i utmaningen med samma namn är indonesiska, och det är verkligen inte ett språk som det översätts mycket från. Nu talas det, och i viss mån skrivs, ett stort antal andra språk inom Indonesien, men det är ändå världens fjärde folkrikaste land, och den här antologin visar tydligt att det inte saknas intressanta författarskap där. Men låt mig gissa att ganska många deltagare i utmaningen har fastnat för just den här boken.

Som det brukar med antologier är det svårt att säga något allmänt om hela boken. Kanske man kan säga att landets delvis våldsamma 1900-talshistoria ofta finns med, direkt eller indirekt, och att det ibland berör hur landets traditioner krockar med det moderna livet. Och landets traditioner är ofta lokala, förstår jag av inledningen, fotnoter och ordförklaringar på slutet. I många av berättelserna är det påtagligt att det utspelar sig någon helt annanstans än åtminstone jag brukar läsa om.

Praktiskt nog kan den här boken också bli till nytta i novellutmaningen. Jag väljer Raudal Tanjung Banuas ”Krokodiltänder och en handfull zikir” som passar för nummer 36: "en novell med något fyrbent i titeln".