En gång i tiden har säkert det här exemplaret haft ett skyddsomslag med samma illustration som på pärmen ovan, men också med bokens titel. Så ser det i alla fall ut på den närmast föregående boken i Langs produktion. De här utgåvorna är från senare delen av sextiotalet och har ingått i Norstedts bokklubb Vår Bok. Illustrationen är av Rolf Lagerson, som jag har skrivit om tidigare och den löper över till baksidan:
Därmed har han fått med två av de tre aktiviteter - åka karusell och äta karamell - som de tre små gummorna i den klassiska barnvisan ägnar sig åt på marknaden uti Nora, här som vanligt kallat Skoga. Det gör också de tre gummorna i den här boken, men att "fröjdas hela dagen" blir det sämre med, för mord har ju en tendens att lägga sordin på stämningen.
Det är förhållandevis gott om folk i handlingen, och jag hade nästan velat ha ett släktträd. Vad som inte framgår här:
är att Sofie Sjöberg och Henning Bengtsson är syskon, barn till den avlidne Ernst, att Tuss Bengtsson är dotter till Henning och Magnhild och att Ingvar Sjöberg är son till Sofie (och Ruben, får man förutsätta). Till det kommer en del andra relationer, som man får upptäcka efter hand.
Möjligen saknar man Christer Wijk i listan ovan; han brukar ju stå sist utan särskild presentation. Det finns en förklaring till att han saknas, för det här är nämligen Langs enda historiska deckare. Den utspelar sig under marknaden ("marken") i Skoga 1929, och Christer Wijk förekommer därför inte som detektiv och kommissarie, utan som en piggögd tioåring, som gör vissa viktiga iakttagelser. Leo Berggren, som är en polis i mogen ålder i de tidiga Lang-deckarna från Skoga, är här en ung och något mera rörlig polis, och den ende myndighetsperson som läsaren känner igen från tidigare böcker.
Men i birollerna går Lang närmast bananas när det gäller att slänga in gamla bekanta från framtiden. Jag lovar inte att jag har upptäckt alla, men där passerar den femtonåriga skolflickan Almi Graan (hittills bara med i en tidigare bok, men efter hand en av Langs mest slitstarka medverkande) och Christers vän Einar Bure, tidvis med yngre syster i släptåg (som ju ett par decennier senare lånade ut sitt hus till Einar och hans då nyblivna hustru). Från Inte flera mord förekommer också i periferin Yngve Mattson, här en ung man med attityd, som det heter numera, och ännu mer perifert nämndeman Mogren i Öskevik, som här åker buss tillsammans med två av gummorna, men gör sin största insats som alibi åt en misstänkt i Inte flera mord. Ingen Skoga-deckare är heller komplett utan systrarna Livia och Olivia Petrén, redan här skvallriga och excentriska. När det så småningom behövs en läkare för att konstatera ett dödsfall är det doktor Hammar, som strängt taget inte har medverkat i någon tidigare bok, för han är redan död när Kung Liljekonvalje av dungen börjar, men hans omgifta änka och dotter finns med där (och änkan, det vill säga hustrun, nämns även här). Och så finns Christers föräldrar med - modern Helena är ju återkommande i många av de böcker som utspelar sig senare, men här syns också fadern, häradshövding Pontus Wijk.
Jag gissar att författaren har haft mycket roligt med att hitta passande ställen att stoppa in sina gamla karaktärer, men det blir lite manér över det efter ett tag. Det förstärks av att den historiska dimensionen till stor del består av krystade konversationer om tidens händelser. Inte minst överkonstapel Tobiasson har närmast som hobby att läsa tidningarna och prata om vad han har läst. Någon gång tillför det handlingen något, men för det mesta inte.
Intrigen kommer lite i skymundan av det här för mig, men den är typiskt marialangsk, skulle jag säga. Folk har diverse trassliga relationer, det finns outredda dito i det förflutna och så har mer eller mindre alla tillgång till gift i sådana mängder att det räcker att ta livet av halva stadens befolkning. Någon ärlig chans att identifiera mördaren har läsaren inte, men det känns som om Lang gav upp den eventuella ambitionen efter ganska få böcker. Inte ens polisen verkar lyckas fullt ut med det, utan upplösningen kommer mer på mördarens eget initiativ - för att nu inte säga för mycket.
En liten bonus är att Lang i den här boken använder ordet luguber. Det är ju annars förbehållet en annan deckarförfattare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar