Lika säkert som att en Fem-bok börjar med att det är skollov, lika säkert är det att en Homan-deckare börjar med att någon kommer in i hans antikaffär på Köpmangatan i Gamla stan. Ofta är det någon som vill sälja något, men just den här gången är det en gammal bekant, tidigare antikhandlare, numera "försäkringskonsult", vilket verkar vara en omskrivning för tjallare och hälare i kombination. Sedan slarvas upplägget bort, tycker jag, men bekantingen får en annan roll än man kanske hade väntat sig. Överhuvudtaget är ju lösa trådar något som man inte får vara alltför känslig för om man alls ska klara av Homan.
Miljön och ämnet i denna 1977 års bok lånar sig ovanligt bra för Homans reflektioner om antikviteter och kulturhistoria. Det är ingenting mindre än Erik XIV:s riksregalier som blir stulna från Nationalmuseum, som har lånat dem till en utställning med namnet Svenska klenoder. Det dröjer ett tag, men så småningom inträffar det också ett mord, som man ju inte vill vara utan i en deckare. Homan blir ovanligt insyltad och ovanligt illa åtgången; annars är det här ju inte de våldsammaste av deckare. Men den som har varit med förr får vad den önskar sig. Katten Cléo bidrar på sitt sätt till lösningen av gåtan, Homan lagar mat åt en ung dam och polisintendenten Calle Asplund röker sin stinkande pipa. Bland nyheterna den här gången - tror jag - finns att Homan åker tunnelbana i stället för taxi ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar