8. Leif GW Persson: Grisfesten

Den som har följt den här bloggen vet att jag gärna läser kompletta författarskap kronologiskt. Nackdelen med det är att det kan bli rätt lite tid för att läsa annat. Årets projekt av det slaget är Leif GW Perssons tolv kriminalromaner, vilket på ett osökt sätt blir en i månaden. Det känns betydligt mer hanterligt än Stieg Trenter med 27 böcker och Maria Lang med 42.

Denna hans första bok är nu, över fyra decennier senare, en klassiker. Det är väl inte längre en spoiler att den bygger på Geijeraffären, och att det även här förekommer en justitieminister som går till prostituerade. Men det dröjer innan handlingen kommer fram dit. Innan dess vindlar det hit och dit, det spanas och slås till och ingenting verkar höra ihop, men det sistnämnda är förstås inte sant.

Här och var hör man författarens röst, även om den inte är så utpräglad som den har blivit på senare år. Det är också en otidsenlig men trivsam ton där författaren ibland skrider in och talar med läsaren. Jag kan tänka mig att alla inte uppskattar det, men jag är lättköpt.

7. Torgny Lindgren: Klingsor

Med Torgny Lindgren vet man att det nästan alltid blir pölsa och lungsot i Västerbottens inland. Det här är ärligt talat inte hans bästa prestation på det temat, och jag tror inte att jag hade uppskattat det överhuvudtaget om jag hade läst den tryckta boken. Nu har jag lyssnat på hans egen inläsning, och som jag har sagt tidigare, både en och två gånger, händer det då något med historien som för mig helt uteblir när jag läser själv.

Intrigen är knappast tät; frågan är om den inte hade kunnat rymmas i en novell. Konstnären Klingsor skildras från om inte vaggan till graven så i varje fall i ett helt livs perspektiv. Berättaren, "vi", ska skriva en bok om honom, eller om det är det "vi" har gjort i och med den här skriften? Understundom interagerar "vi" också med Klingsor själv på ett sätt som bör göra romanen till ett intressant analysobjekt vad gäller fiktionsnivåer. Men det är varken intrig eller berättarteknik som är de starkaste sidorna, utan små sidoepisoder, beskrivningar, reflektioner och utvikningar, som jag kan tänka mig att en och annan retar sig på, men som för mig är nästan hela behållningen.

6. Håkan Skogsjö: Släktforskning på riktigt

Den här färska nybörjarboken om släktforskning är utgiven av Arkiv Digital, en dominerande aktör på marknaden, och utgår från att nybörjaren bedriver sin forskning därigenom. Det är både en styrka och en svaghet hos boken - en styrka eftersom det kan göras ett pedagogiskt upplägg utifrån de konkreta funktionerna hos programmet, men en svaghet eftersom boken blir ganska oanvändbar för den som av någon god anledning föredrar en annan leverantör.

Men med de förbehållen är det en bra ledstång för den som vill lära sig grunderna i släktforskning, och inte bara det förresten. Det finns gott om tips för den som är mer avancerad, även om det ibland blir mer skrapande på ytan än riktigt gedigna genomgångar.

5. Linnea Axelsson: Ædnan

Samiska versepos på över 700 sidor är inte det jag läser oftast. Frågan är väl om det ens finns något mer i den genren. Men det är inte svårtillgängligt, utan snarast njutbart, även om jag har varit noga med att inte överdosera. Det handlar om två samiska familjer under nästan hela 1900-talet, och de olika avsnitten utspelar sig så att handlingen flyter fram och tillbaka genom seklet. Det är inte helt lätthanterligt, och kanske hade man behövt vara mer uppmärksam än jag var på vem som är vem och hur de hör ihop. Men det fungerar på sitt sätt ändå, och jag tror det här är en önskebok för litteraturvetarstudenter att skriva uppsats om.

4. Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn

Hovjuvelerarens barn i titeln är Gunnar Bolins farmor och hennes fyra syskon, eller egentligen fem, om man räknar en syster till, som dog som liten. Det är sedan två äldre bröder och två yngre systrar i familjen, som bor i Moskva, där fadern Wilhelm Bolin alltså är hovjuvelerare åt tsaren, som hans far och farfar har varit det åt tsarens far, farfar och farfars far. Familjen har svenska rötter, även om de i flera generationer har varit verksamma i Ryssland, och i början av 1900-talet låter Wilhelm Bolin bygga en magnifik sommarvilla utanför Båstad. Det visar sig vara ett lyckokast när revolutionen gör att familjen inte kan fortsätta sin verksamhet i Sovjetunionen. Dels har man någonstans att ta vägen, dels - även om det inte sägs uttryckligen i boken - representerar egendomen ett värde när nästan alla andra tillgångar blir kvar i Moskva.

Huset med tretton sovrum är sedan centralpunkten för släkten genom hela 1900-talet, och där tillbringar också Gunnar och hans generation sina somrar. Det vimlar av onklar och tanter när släktingarna från olika håll i Europa och USA samlas, och de är (nästan) alla så färgstarka som man kan tänka sig. En del av dem, förstår man, är inte helt lätta att hantera - inte minst är Gunnars far en sort för sig. Han har vuxit upp i Österrike och har oturen att vara i lämplig ålder vid andra världskrigets utbrott, då Österrike har "anslutits" till Tyskland. Hans mor, Gunnars farmor, har gift sig med en österrikisk socialdemokrat, som alltså är Gunnars farfar, och är systerdotter till en annan, som var så prominent att han var landets förste president efter första världskriget och sedan borgmästare i Wien. Det bäddar förstås inte för en okomplicerad tillvaro vid den tiden. En ingift farbror, som Gunnars far bor hos ett antal år för att kunna gå i skola i Wien, är dessutom nazist.

Mycket handlar om den lilla familjens tillvaro i Österrike - Wiener Neustadt och Sauerbrunn - under mellankrigstiden, men runt om finns de delar av den stora familjen som driver juvelerarfirman vidare i Stockholm och de familjemedlemmar som sprider sig över världen. Överhuvudtaget verkar det som om ingenting är omöjligt för någon - man kan ägna sig åt vad som helst och flytta vart som helst. Och så skriver de till varandra, mängder med brev och telegram som fortfarande finns i sommarvillan och förstås har varit ett fantastiskt material för författaren till den här boken, bortsett från att han ju har träffat många av de inblandade och har egna intryck att förmedla.

Den här blandningen av världshistoria, inte minst österrikisk, och personhistoria, inte minst relationen mellan Gunnar och hans far, gör det här till en både intressant och berörande bok. Den hamnar lite i samma genre som Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, där hon skriver om sin mor, som också föddes i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin och kastades runt i Europa innan hon kom till Sverige. Mellan de mer privata avsnitten lär man sig en hel del om tiden, åtminstone om man är så relativt okunnig om Österrike som jag var.

3. Elly Griffiths: Dolt i mörker

Det verkar finnas delade meningar i bloggosfären om de här böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway och poliskommissarie Harry Nelson. En del tycker att böckerna är för lika varandra, och en del tycker att det är det välbekanta som är trevligt. Vissa verkar tycka att någon enstaka inte alls är lika bra som de andra, men det varierar vilken. Den här var det tydligen flera som identifierade som något av en nystart, och bara det är ju bra med tanke på att det är nionde boken i serien.

Jag undrar om det är miljön som lyfter den här boken. En del av historien utspelar sig i hemliga gångar under Norwich, som vore det Enid Blytons Fem som sprunge omkring därnere. I själva verket är det hemlösa som har flyttat in där - är de då fortfarande hemlösa, förresten? - och eftersom det börjar med att en av dem anmäls som försvunnen får också polisen under Nelsons ledning anledning att utforska denna undre värld. Dessutom har det hittats ben där, som Ruth ska undersöka. Ofta spelar Ruths ben en framträdande roll i de här böckerna, men så blir det inte riktigt den här gången. Vad man tycker om det är nog en smaksak.

Upplösningen på deckargåtan kommer när det är en timme kvar av ljudboken, vilket får sägas vara ganska tidigt. Därefter följer en epilog med fokus på de medverkandes privatliv, både polisteamet runt Nelson och Ruths vänkrets, som vanligt. Det säger något om vart fokus har flyttats i de här böckerna, men det fungerar på något sätt.

2. Martina Montelius: Stackars Birger

Det går förstås inte att redan i januari månads första tredjedel utnämna årets roligaste lyssning. Men den här Storytel Original-följetongen har goda chanser att ta hem årets titel, tror jag.

Martina Montelius är inte känd för att hålla igen när hon berättar, och det gör hon verkligen inte här heller. Det är frikostigt med både kroppsdelar och -vätskor förutom att själva intrigen också är helgalen. Det handlar om sufflösen Gisela som har spärrat in regissören Birger i sin potatiskällare på grund av en "incident". Vad den exakt består i förblir länge hemligt, men det är inte någon hemlighet att det har bäring på #metoo. Förutom de galenskaperna - för Gisela är förstås inte riktigt klok, hur kränkt hon än må vara - omges de av diverse excentriska bifigurer. Inte minst Birgers dotter Clotilda, influencer och youtuber, är ett lustmord på en hel subkultur.

Sedan den kom för drygt ett år sedan har den förresten också kommit som pappersbok. Jag är ändå glad att jag lyssnade på Martina Montelius' egen inläsning, för den är alldeles lysande. Det krävs något extra för att kunna leverera följande i svalt neutral ton:

1. Volker Kutscher: Der nasse Fisch

Sedan jag började på den här boken första gången för ett par år sedan* har det också kommit en TV-serie, men den lyckades jag inte bli färdig till att se medan den fanns tillgänglig via SVT. Det verkar som om den på ett par avgörande punkter skiljer sig från boken, men den som vill läsa eller se någondera behöver inte fördjupa sig däri.

Det är en historisk deckare om en intressant tid och plats, 1929 i Berlin. Polisen där har just fått en ny medarbetare, kommissarie Gereon Rath från Köln, som vi efter ett tag förstår har något med sig i bagaget. (En gissning är att det kommer att aktualiseras på nytt i kommande böcker. Det finns för närvarande sju stycken utkomna på tyska.) Han börjar på sedlighetspolisen, fast han har varit mordutredare tidigare.

Det blir en historia rik på förvecklingar, när Rath så småningom får anledning att återkomma till mordgebitet. Det är tjockt med folk, både inom polisen och i den undre värld som han knyter kontakter med och försöker förstå. Det är ännu tjockare med spår, villospår och möjliga teorier om vad som har hänt, och jag är inte säker på att jag lyckas följa med i allt. Ovanpå detta har Rath en från och till-historia med en polisstenograf.

Tiden och miljön är det intressanta här, tycker jag. Nazismen är ännu inte en dominerande rörelse, men finns med i bakgrunden, och det politiska läget är viktigt både för den utredning Rath är involverad i och för polisens arbetsmöjligheter i stort. Det flödar närmast över av gatunamn och annat som ska ge lokalfärg, men jag har avstått från att använda Google Maps för mycket, för Berlin har onekligen förändrats mycket sedan 1929.

* Anledningen till att den inte har blivit läst tidigare trots att den var en del av en kurs jag läste hösten 2017 förbigår vi här med tystnad.