178. Richard Blyckert: Det man inte vet

Det här är inte första gången en litterär karaktär vill dölja något och därför uppträder så att följderna blir mycket värre än det hade varit att erkänna - i det här fallet en otrohet. Men det är onekligen effektivt i berättelser, och den här skäms inte alls för sig.

177. Selma Lagerlöf: Vägen mellan himmel och jord och andra noveller

Titelnovellen hade jag läst förr, visade det sig, men inte de övriga. De är mest självbiografiska och hämtade ur andra samlingar. Bland annat ingår hennes tacktal vid nobelfesten 1909. Det vore förstås inte Selma Lagerlöf om inte det tillfället togs att också berätta en historia.

176. Åke Edwardson: Aldrig i verkligheten

Den här novellen är en uppvisning i hur läsaren (lyssnaren) kan förledas att tro vissa saker, fast det egentligen aldrig har sagts. En lite tröst är det att också huvudpersonen blir lurad, och förtjänar det. Ett plus också för verkligt fina miljöer ur ett somrigt Sverige.

175. Franziska Becker: Feminax & Valkyrax

Det här är förstås en parodi på Asterix, och man får vad man väntar sig. Förutom de två huvudpersonerna finns här en druid, en hövding och diverse andra karaktärer, samtliga kvinnor. De bor i en särskild kvinnoby någonstans i närheten av Rhen, och en av dem heter förresten Lorelei. Den feministiska udden är lagom vass och parodin lagom elak, men begränsar sig till ett staplande av detaljer. De hade mått bra av att ha ett mer utpräglat sammanhang.

174. Richard Blyckert: Främlingen

Det är inte så lätt att göra något bra på bara tio minuter, men Richard Blyckert lyckas med vad man kan begära inom den ramen. Det är en ryslig liten historia med en vändning på slutet som jag inte såg komma, och det är gott nog.

173. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Vercingetorix dotter

I den mån den galliske hövdingen Vercingetorix alls är känd av dagens svenskar är det förmodligen helt att tillskriva hans förekomst i Asterix-albumen. När de utspelar sig år 50 f Kr är han död sedan några år, efter att ha förlorat slaget vid Alesia, vilket i sin tur avgjorde romarnas behärskning av Gallien. Hans dotter, som är huvudperson i det här albumet, är fiktiv, vilket om inte annat visas av hennes namn, Adrenaline. Intrigen handlar om romarnas intresse av att ta tag på henne och gallernas dito av att förhindra det. Den är inte riktigt så bra som de senaste har varit, men skäms heller inte för sig.

172. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och det stora loppet

Det är trevligt att kunna konstatera att de två första Asterix-albumen av det nya teamet Ferri/Conrad inte var lyckträffar. Även den här delen är ett album som väl mäter sig med de gamla klassikerna från Goscinnys och Uderzos tid, då när vartannat album utspelade sig någonstans utanför Gallien och lekte med stereotypa uppfattning om andra folk.

Här är ramhandlingen att det arrangeras ett vagnslopp genom Italien, och då är det förstås tillfälle att låta moderna italienska kändisar figurera i småroller:

 

Man kan bocka av det mesta man väntar sig - ett lutande torn, en stad som är under byggnad ute i våtmarker, runda brödkakor till middag etc. Eftersom det är ett internationellt lopp återanvänds också gimmicken att låta typsnitt signalera vilket folkslag som talar:

Men mest fascinerad är jag nu 2020 av att hitta det här namnet på en av de tävlande i ett album från 2017:

171. Susanne Jansson: Vintervatten

Det här är ingen traditionell deckare, inte minst för att polisen har en perifer roll. Det handlar om Martin, som under några minuter inte har uppmärksamheten på sin treårige son Adam. Allt tyder sedan på att Adam har drunknat, och det är skickligt beskrivet hur fasa och förtvivlan slår sönder tillvaron för föräldrarna. Rätt mycket av en slump kommer fotografen Maya - ibland polisfotograf - i kontakt med familjen och gör vissa insatser för att hjälpa till. Det finns sådant som inte är vad det först verkar vara, och platsen där det händer har en intressant huvudroll - på ett sätt som faktiskt motiverar det uttrycket mer än vad som brukar vara fallet.

Ovanligt nog är det här också en spänningsroman som blir bättre efter hand. Jag tycker att sådana ofta brukar sluta ganska dåligt, när alla effekter ska användas i ett crescendo. Här förekommer inte ens en biljakt, men det är spännande i alla fall.

Susanne Jansson debuterade för några år sedan med Offermossen, men det här blev tyvärr hennes sista bok. Omslagsfliken meddelar att hon avled 2019, och det känns verkligen tråkigt.

170. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Caesars papyrus

 

De sedan föregående album nya kreatörerna av Asterix, Jean-Yves Ferri och Didier Conrad, ansluter sig till upphovsmännen Goscinny och Uderzo genom att låta vartannat album utspela sig i eller i närheten av den galliska byn "som vi känner så väl" och vartannat på något annat håll i världen. Förra gången var det ju Skottland/Kaledonien, så nu är det dags att hålla sig mer på hemmaplan.

Intrigen fokuserar på Caesars skrivande av De Bello Gallico, ett tema som man kan förvåna sig över att det inte är använt tidigare:

Hela utgångspunkten för den långa serien album är ju att det finns en by som inte är erövrad av romarna, och här handlar det alltså om varför det inte framgår i Caesars redogörelse. Jag sticker ut hakan och säger att det här väl mäter sig med de bästa av Goscinnys och Uderzos album.

169. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix hos pikterna

Här inleds en ny era i Asterix' universum. Efter 34 album har tecknaren Albert Uderzo - han skrev dessutom manus till tio efter René Goscinnys död - lämnat plats för nya förmågor. Jag tycker nog att det känns piggare än på länge, när Jean-Yves Ferri och Didier Conrad gör så som Goscinny och Uderzo ofta gjorde och låter Asterix och Obelix resa någonstans och förundras över lokala sedvänjor. Skottland, eller Kaledonien, som det heter här, har ju gott om sådana. Vare sig kilt, säckpipa, sjöodjur eller "maltvatten" saknas.

168. J.R.R. Tolkien: The Hobbit

Någon närmare presentation behöver kanske inte den här föregångaren till Tolkens ringtrilogi. Det här är första gången jag möter den på engelska, och jag tror inte jag har läst den mer än en gång tidigare, för sådär trettiofem år sedan. Då minns jag inte att jag hade något emot den, men jag minns tydligt när jag läste den följande trilogin att jag inte alls förstod storheten. Det är också mitt intryck här. De går och går, och så slåss de lite, och mellan varven ska det introduceras nya väsen. Just nu känns det mycket avlägset att jag ska ta mig an fortsättningen. Men inläsningen av Rob Inglis är det inget fel på.

167. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix & Obelix födelsedag. Den Gyllene Boken

Med detta jubileumsalbum - femtio år sedan Asterix först såg dagens ljus - markeras också slutet på en epok. Det är det sista albumet som tecknaren Albert Uderzo står bakom, och här ingår också delar som René Goscinny, avliden redan 1977, har skrivit manus till. De är återanvända inslag som tidigare publicerats i Pilote, den franska serietidning där Asterix-äventyren länge gick som följetonger. Historien är därmed inte så lite spretig och faktiskt ganska svag.

En del av historien leker med fiktionen att den utspelar sig femtio år efter den vanliga tid då vi är vana att besöka den galliska byn. Men det är svårt att inte tolka de åldrande Asterix och Obelix symboliskt i förhållande till Uderzo själv:



Jag har ofta imponerats av översättaren Ingrid Emond, även om jag sällan har harangerat henne här. De här rutorna får man säga är en utmaning för vem som helst, men hon har ändå lyckats göra något av inledningen i en fransk ABC-bok, där det gissningsvis har stått "âne" (åsna) och "biche" (hind):

166. Albert Uderzo: Himlen faller ner över hans huvud

Ibland känns det som om Asterix-serien inte utvecklas, utan föddes färdig 1959 och sedan bara har varierat samma tema i olika miljöer, omväxlande i "den lilla byn som vi känner så väl" och i andra länder, där stereotyper ofta är utgångspunkten för humorn. Men det här albumet för in något helt annat än vad som tidigare förekommit; det är faktiskt så att man undrar vad som har hänt i produktionen. Det hade varit mer förståeligt om det hade varit den första delen av en ny tecknare och manusförfattare, men det är fortfarande Albert Uderzo på egen hand.

Asterix' by får här besök från yttre rymden, och det påverkar även teckningsstilen, där det finns ett antal helsidor av en sort som annars har varit ovanlig i tidigare delar:

Bland besökarna finns Seri, den lilaklädde till höger, och ett antal superkloner, varav en ses till vänster:

Både vad gäller namn och gestalt är de förstås blinkningar till andra genrer inom seriemediet, liksom den pidgintalande Nagma (observera också anagrammet i hans replik!):

som intressant nog påminner en del om både Unkelfix från Det stora bygrälet och Semper Batallius från Asterix och tvedräkten.

165. Johanna Mo: Nattsångaren

Johanna Mo har skrivit deckare tidigare, men det här är den första om en ny huvudperson, Hanna Duncker, och det ska såvitt jag förstår bli fler. (Det verkar inte som om man får lov att ge ut en enstaka deckare som står för sig själv. Lite synd är det, tycker jag, med tanke på vad man då går miste om.)

Det är en bok som kan beskrivas ganska standardmässigt för att vara en nutida svensk deckare. Huvudpersonen är polis med ett inte helt problemfritt förflutet, och hennes privatliv får sin betydelse i det fall hon blir involverad i. Och så har hon kolleger med privatliv och en chef som inte är så bra som man vill att chefer ska vara. Men det finns också något här som jag tycker lyfter boken över det standardmässiga, framför allt vad gäller intrigen.

Hanna Duncker har, när det börjar, just flyttat hem till Öland och fått en tjänst på Kalmarpolisen. Hon har varit polis i Stockholm i rätt många år, men är född och uppvuxen på Öland. Hennes förflutna är att hon är dotter till en dömd mördare, numera avliden, och hennes ovanliga efternamn gör det förstås inte lätt i alla kontakter hon förväntas ha. Redan första dagen blir hon inkastad i en utredning som handlar om en tonårspojke, Joel, som hittats död. Joels mamma Rebecka är en gammal klasskamrat till Hanna, som hon inte haft kontakt med på många år.

Det blir faktiskt riktigt bra resultat av de här ingredienserna, som hade kunnat bli klyschiga. Möjligen är jag mindre förtjust i de skiftande berättarperspektiven, där åtminstone Hanna, en kollega till henne samt Rebecka följs i olika kapitel, förutom att det finns korta återblickar om Joels sista dag i livet. Det hade gått att göra på ett annat sätt - framför allt är jag inte så intresserad av kollegans privatliv, som känns skäligen överflödigt. Men när det handlar om utredningen, vilket det för det mesta gör, är det spännande och påfallande lättläst.

164. René Goscinny och Albert Uderzo: Åter till Gallien

Det här Asterix-albumet skiljer sig från de övriga genom att det består av fjorton korta historier i stället för en längre. De har ursprungligen kommit till under nästan hela seriens tillvaro och oftast publicerats i Pilote, där också de längre äventyren gick som följetonger. Det säger sig självt att det då blir blandad klass på innehållet. De bästa är bra, men det finns också med en del som är mer för kalenderbitaren än den vanlige läsaren.

163. Albert Uderzo: Asterix och Latraviata

Mer än på länge innehåller det här albumet anspelningar på tidigare delar i serien. En huvudroll spelar Lillfixa, känd från Asterix drar i fält, även om hon inte är med på riktigt förrän mot slutet. Titelrollen Latraviata är nämligen en skådespelerska som uppträder som Lillfixa med föregiven minnesförlust. Det blir mer fars än äventyr av det, förstärkt av Asterix' och Obelix' mödrars uppdykande i byn.

162. Albert Uderzo: Obelix på galejan

I detta det trettionde Asterix-albumet får man äntligen veta vad som händer när Obelix dricker av den trolldryck som de andra förses med inför bataljer med romarna och andra tillfällen när de behöver övermänsklig styrka. Som den trogne läsaren minns trillade Obelix ner i trolldrycksgrytan när han var liten och är sedan dess permanent övermänskligt stark. Förutom detta är det här inte en av de bättre historierna. Roligt är det dock att den gamla gimmicken med att låta nutida kändisar synas i cameo-roller återkommer. Här är det slaven Spartakis, en anspelning på Spartacus, på film spelad av Kirk Douglas:

161. Albert Uderzo: Rosen och svärdet

Kvinnorna har ingen framträdande plats i Asterix' universum. Jag uppfattar det inte som en misogyn miljö, det är bara så att det handlar om två män, vilkas viktigaste relation är deras inbördes vänskap, och någon kvinna har inte spelat någon större roll. (Då bortser jag från Obelix' återkommande kortvariga betuttning i nya unga damer.)

Här får dock byns kvinnor tillfälle att ta mer plats. Det dyker upp en lutetiska, det vill säga parisiska, som ska överta barden Troubadix' uppgift som lärare i byskolan, men hon visar sig ha även andra talanger. Troubadix tar sin tillflykt till skogen:



och Maestra, som hon kallas, och möjligen faktiskt heter:

lyckas till och med reta upp den annars så milde druiden Miraculix:

Det är kanske inte det av intrigmässiga skäl mest minnesvärda numret i den nu långa raden seriealbum, men Maestra hör absolut till de engångskaraktärer man kommer att minnas.

160. Torgny Lindgren: Minnen

På något sätt är det här en memoarbok, men den är klassificerad som skönlitteratur på biblioteken. Jag har inte forskat i Torgny Lindgrens verkliga liv, men mitt intryck är att det är en blandning av dels verkliga förhållanden och händelser, dels ett antal påhitt. Bland det verkliga identifierar jag till exempel att författaren delar födelsedag med Gustaf V - men det är förstås sådana detaljer som man ska vara noga med om man vill att läsaren ska tro på de fabulerande delarna. Allra mest är det här ändå en bok om minnet, i singularis, och hur det kan fungera. Ofta återkommer han till hur lite han minns, och kanske är det en signal om att det följande ska läsas som fiktivt.

Vid ett par tillfällen konstaterar han att hans liv inte har format sig till en roman, utan snarare en samling noveller. Det återspeglar också boken, som består av ett antal episoder, som skulle kunna läsas var och en för sig. Men där finns också fina anspelningar mellan dem, och för den som har läst mer Torgny Lindgren finns det också anspelningar på flera av hans tidigare verk. Jag gissar att en del sådana går över huvudet på mig.

Det är nog inte så många som hittar till den här boken utan att ha läst åtminstone något annat av honom. Då får man vad man väntar sig, ett vindlande berättande som utspelar sig i Västerbotten (inledningsvis) och på andra håll i Sverige (inte minst Börshuset i Stockholm) och Europa (inte minst Central-). Där saknas heller inte vare sig pölsa eller lungsot.