7. Fabcaro och Didier Conrad: Asterix i Lusitanien

Så har det kommit ett Asterix-album igen – det här är nummer 41 sedan starten 1961 (1970 på svenska). Eventuellt börjar det bli ont om länder för radarparet Asterix och Obelix att besöka, men i Portugal, a k a Lusitanien, har de inte varit tidigare. Det är som vanligt en vänlig drift med landet i fråga, eller kanske snarare med de fördomar vi andra kan antas ha om det.

De kan gälla mat:

eller språk:

eller något annat, till exempel nämnda vemod som esomoftast får någon lusitan att brista ut i fadosång. Viriato var jag obekant med, men han verkar vara Portugals ungefärliga motsvarighet till gallernas Vercingetorix.

För att smälta in maskerar sig de båda gallerna ett tag:



men det går förstås inget vidare med det, eftersom Obelix som vanligt inte kan hålla tyst om vad han tänker.

Ibland skämtas det på annan bekostnad än lokalbefolkningens:

men frågan är hur många ungdomar som begriper det roliga med de båda semesterfirarnas namn ovan. (De reser med hyddvagn, och är på sedvanligt galliskt-franskt maner missnöjda med att allt inte är som hemma, bland annat att ingen talar galliska.)

22. Fabcaro och Didier Conrad: Den vita irisen

Två milstolpar på en gång är det här Asterix-albumet. Dels är det nummer fyrtio i den svit som inleddes av parhästarna Goscinny och Uderzo 1961. Dels är det första albumet med manus av Fabcaro, en för mig hittills okänd författare, men han har ett imponerade CV av både seriemanus, egna romaner och andra kulturprodukter.

Poängen med de här albumen är ju att någon modern företeelse ska parodieras eller travesteras genom att infogas i livet i den lilla galliska byn som upprätthåller självständigheten när hela det övriga Gallien har fallit i romarnas händer. Den här gången är det mindfulness och liknande, och i synnerhet är det hövdingen Majestix' hustru Bonemine som faller för nymodigheterna. Det har sina skäl, eftersom Caesar har skickat ut sin arméläkare i syfte att passivisera de galliska kämparna, men han har också sin egen agenda.

Satiren är inte så vass den här gången, tycker jag, och framför allt är den inte så fokuserad som den ibland har varit. Översättaren Carin Bartosch Edström har haft ett styvt jobb med de sedvanliga ordlekarna och betydelsebärande namnen, och kommer ifrån den uppgiften med hedern i behåll. Allra bäst är ändå de sånger som förekommer (och som troligen heter något helt annat i det franska originalet):





 

 

1. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och Gripen

I detta trettionionde album tar sig Asterix, Obelix och Miraculix till sarmaternas land. Dem var jag obekant med tidigare, men de uppfyller rimliga krav vad gäller vilka fördomar romarna kan ha om ett östligt, barbariskt folk. Det är kvinnorna - amazonerna - som krigar, de pratar konstigt - i pratbubblorna markerat genom att E blir Ǝ - och de är mycket förtjust i jäst stomjölk. Gripen är deras heliga djur, som en romersk expedition har fått i uppdrag att hämta, eftersom det börjar bli enformigt med de befintliga djuren som dödas på Circus.

Albumet är från 2021, vilket syns på några ställen:

men mest imponerad är jag av den skickliga färgläggningen som markerar iskylan respektive värmen vid elden:

Man kunde tro att det skulle vara slut på folk som gallerna kunde besöka och förvånas över, men icke så. Förutom att Obelix lär sig tycka om jäst stomjölk spelar också hunden Idefix en avgörande roll som sällan tidigare. Och så är det slagsmål och ordvitsar, förstås.

173. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Vercingetorix dotter

I den mån den galliske hövdingen Vercingetorix alls är känd av dagens svenskar är det förmodligen helt att tillskriva hans förekomst i Asterix-albumen. När de utspelar sig år 50 f Kr är han död sedan några år, efter att ha förlorat slaget vid Alesia, vilket i sin tur avgjorde romarnas behärskning av Gallien. Hans dotter, som är huvudperson i det här albumet, är fiktiv, vilket om inte annat visas av hennes namn, Adrenaline. Intrigen handlar om romarnas intresse av att ta tag på henne och gallernas dito av att förhindra det. Den är inte riktigt så bra som de senaste har varit, men skäms heller inte för sig.

172. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och det stora loppet

Det är trevligt att kunna konstatera att de två första Asterix-albumen av det nya teamet Ferri/Conrad inte var lyckträffar. Även den här delen är ett album som väl mäter sig med de gamla klassikerna från Goscinnys och Uderzos tid, då när vartannat album utspelade sig någonstans utanför Gallien och lekte med stereotypa uppfattning om andra folk.

Här är ramhandlingen att det arrangeras ett vagnslopp genom Italien, och då är det förstås tillfälle att låta moderna italienska kändisar figurera i småroller:

 

Man kan bocka av det mesta man väntar sig - ett lutande torn, en stad som är under byggnad ute i våtmarker, runda brödkakor till middag etc. Eftersom det är ett internationellt lopp återanvänds också gimmicken att låta typsnitt signalera vilket folkslag som talar:

Men mest fascinerad är jag nu 2020 av att hitta det här namnet på en av de tävlande i ett album från 2017:

170. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Caesars papyrus

 

De sedan föregående album nya kreatörerna av Asterix, Jean-Yves Ferri och Didier Conrad, ansluter sig till upphovsmännen Goscinny och Uderzo genom att låta vartannat album utspela sig i eller i närheten av den galliska byn "som vi känner så väl" och vartannat på något annat håll i världen. Förra gången var det ju Skottland/Kaledonien, så nu är det dags att hålla sig mer på hemmaplan.

Intrigen fokuserar på Caesars skrivande av De Bello Gallico, ett tema som man kan förvåna sig över att det inte är använt tidigare:

Hela utgångspunkten för den långa serien album är ju att det finns en by som inte är erövrad av romarna, och här handlar det alltså om varför det inte framgår i Caesars redogörelse. Jag sticker ut hakan och säger att det här väl mäter sig med de bästa av Goscinnys och Uderzos album.

169. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix hos pikterna

Här inleds en ny era i Asterix' universum. Efter 34 album har tecknaren Albert Uderzo - han skrev dessutom manus till tio efter René Goscinnys död - lämnat plats för nya förmågor. Jag tycker nog att det känns piggare än på länge, när Jean-Yves Ferri och Didier Conrad gör så som Goscinny och Uderzo ofta gjorde och låter Asterix och Obelix resa någonstans och förundras över lokala sedvänjor. Skottland, eller Kaledonien, som det heter här, har ju gott om sådana. Vare sig kilt, säckpipa, sjöodjur eller "maltvatten" saknas.

167. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix & Obelix födelsedag. Den Gyllene Boken

Med detta jubileumsalbum - femtio år sedan Asterix först såg dagens ljus - markeras också slutet på en epok. Det är det sista albumet som tecknaren Albert Uderzo står bakom, och här ingår också delar som René Goscinny, avliden redan 1977, har skrivit manus till. De är återanvända inslag som tidigare publicerats i Pilote, den franska serietidning där Asterix-äventyren länge gick som följetonger. Historien är därmed inte så lite spretig och faktiskt ganska svag.

En del av historien leker med fiktionen att den utspelar sig femtio år efter den vanliga tid då vi är vana att besöka den galliska byn. Men det är svårt att inte tolka de åldrande Asterix och Obelix symboliskt i förhållande till Uderzo själv:



Jag har ofta imponerats av översättaren Ingrid Emond, även om jag sällan har harangerat henne här. De här rutorna får man säga är en utmaning för vem som helst, men hon har ändå lyckats göra något av inledningen i en fransk ABC-bok, där det gissningsvis har stått "âne" (åsna) och "biche" (hind):

166. Albert Uderzo: Himlen faller ner över hans huvud

Ibland känns det som om Asterix-serien inte utvecklas, utan föddes färdig 1959 och sedan bara har varierat samma tema i olika miljöer, omväxlande i "den lilla byn som vi känner så väl" och i andra länder, där stereotyper ofta är utgångspunkten för humorn. Men det här albumet för in något helt annat än vad som tidigare förekommit; det är faktiskt så att man undrar vad som har hänt i produktionen. Det hade varit mer förståeligt om det hade varit den första delen av en ny tecknare och manusförfattare, men det är fortfarande Albert Uderzo på egen hand.

Asterix' by får här besök från yttre rymden, och det påverkar även teckningsstilen, där det finns ett antal helsidor av en sort som annars har varit ovanlig i tidigare delar:

Bland besökarna finns Seri, den lilaklädde till höger, och ett antal superkloner, varav en ses till vänster:

Både vad gäller namn och gestalt är de förstås blinkningar till andra genrer inom seriemediet, liksom den pidgintalande Nagma (observera också anagrammet i hans replik!):

som intressant nog påminner en del om både Unkelfix från Det stora bygrälet och Semper Batallius från Asterix och tvedräkten.

164. René Goscinny och Albert Uderzo: Åter till Gallien

Det här Asterix-albumet skiljer sig från de övriga genom att det består av fjorton korta historier i stället för en längre. De har ursprungligen kommit till under nästan hela seriens tillvaro och oftast publicerats i Pilote, där också de längre äventyren gick som följetonger. Det säger sig självt att det då blir blandad klass på innehållet. De bästa är bra, men det finns också med en del som är mer för kalenderbitaren än den vanlige läsaren.

163. Albert Uderzo: Asterix och Latraviata

Mer än på länge innehåller det här albumet anspelningar på tidigare delar i serien. En huvudroll spelar Lillfixa, känd från Asterix drar i fält, även om hon inte är med på riktigt förrän mot slutet. Titelrollen Latraviata är nämligen en skådespelerska som uppträder som Lillfixa med föregiven minnesförlust. Det blir mer fars än äventyr av det, förstärkt av Asterix' och Obelix' mödrars uppdykande i byn.

162. Albert Uderzo: Obelix på galejan

I detta det trettionde Asterix-albumet får man äntligen veta vad som händer när Obelix dricker av den trolldryck som de andra förses med inför bataljer med romarna och andra tillfällen när de behöver övermänsklig styrka. Som den trogne läsaren minns trillade Obelix ner i trolldrycksgrytan när han var liten och är sedan dess permanent övermänskligt stark. Förutom detta är det här inte en av de bättre historierna. Roligt är det dock att den gamla gimmicken med att låta nutida kändisar synas i cameo-roller återkommer. Här är det slaven Spartakis, en anspelning på Spartacus, på film spelad av Kirk Douglas:

161. Albert Uderzo: Rosen och svärdet

Kvinnorna har ingen framträdande plats i Asterix' universum. Jag uppfattar det inte som en misogyn miljö, det är bara så att det handlar om två män, vilkas viktigaste relation är deras inbördes vänskap, och någon kvinna har inte spelat någon större roll. (Då bortser jag från Obelix' återkommande kortvariga betuttning i nya unga damer.)

Här får dock byns kvinnor tillfälle att ta mer plats. Det dyker upp en lutetiska, det vill säga parisiska, som ska överta barden Troubadix' uppgift som lärare i byskolan, men hon visar sig ha även andra talanger. Troubadix tar sin tillflykt till skogen:



och Maestra, som hon kallas, och möjligen faktiskt heter:

lyckas till och med reta upp den annars så milde druiden Miraculix:

Det är kanske inte det av intrigmässiga skäl mest minnesvärda numret i den nu långa raden seriealbum, men Maestra hör absolut till de engångskaraktärer man kommer att minnas.

115. René Goscinny och Albert Uderzo: Hur det kom sig att Obelix föll ner i druidens gryta när han var liten

Som bonusmaterial i den här delen av de samlingsutgåvor som jag läser Asterix-albumen i finns den här prequel-historien, som inte berättas i serieform utan som bilderbok. Den är både utkommen separat och tidigare publicerad i deras hemtidning Pilote. Vad den handlar om framgår ju av titeln, och det är ett av de mest återkommande motiven i de vanliga berättelserna. Jag hade eventuellt trott att Obelix var ännu lite mindre när det hände, men de är stora nog att gå i skolan. Det är druiden Miraculix som är lärare, och han ser precis likadan ut då som nu. Asterix och Obelix är sig ganska lika, men har förstås inte mustasch:

Flätorna har Obelix efter sin mor:

även om han i övrigt mest brås på sin far. (Det är Asterix senior som syns till vänster.) Och så slutar det med fest som vanligt.

113. Albert Uderzo: Asterix i Indien

Inte bara Asterix och Obelix utan även barden Troubadix åker flygande matta till Indien i en historia som är späckad med referenser till tidigare äventyr, men inte innehåller så mycket därutöver, tyvärr. Om det nu är att miljön är förlagd utanför romarriket eller att den är relativt exotiserande beskriven vet jag inte, men jag tycker inte att det här var ett lyckokast. Men Uderzo kan verkligen teckna skurkar så man ser att det är det de är:

111. Albert Uderzo: Asterix & Son

Det står fortfarande både Goscinny och Uderzo på det svenska titelbladet i den här samlingsvolymen, men den innehåller också de franska originalens motsvarigheter, och där framgår att det numera är Uderzo som står för både manus och teckningar:

Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det här tjugosjunde albumet har en ton som jag inte känner igen från de tidigare. Det börjar med att ett piggt gossebarn är avlämnat utanför Asterix' och Obelix' hus:

och intrigen innehåller i huvudsak deras försök att ta reda på barnets ursprung, avbrutna av ett barns krav på mat och annan uppmärksamhet, som de inte är vana vid att behöva ta hänsyn till. Vid sidan av detta är historien ovanligt förankrad i verkligheten, om än naturligtvis inte en dokumentär. Det brukar inte förekomma andra verkliga personer än Caesar (och så Kleopatra en gång), men här spelar Brutus en viktig roll, för han har sina egna anledningar att vilja ha tag på barnet. Och även upplösningen har drag som verkligen inte är som vanligt. Hade man läst det här albumet som nyutkommet hade man kunnat gissa att det tänktes vara det sista, faktiskt.

109. Albert Uderzo: Asterix på irrvägar

Enligt den varannan-princip som Asterix-skaparna tillämpat är det i det här albumet dags för våra hjältar att ge sig ut på resa, eftersom de förra gången var hemma i Gallien. Färden går till Mellanöstern på jakt efter bergolja, som Miraculix behöver till sin trolldryck. Annars brukar han köpa den av en fenicisk handelsresande, men han har glömt ta med det den här gången (och det är kanske inte heller hela sanningen).

En gimmick i de här albumen är de samtida kändisar som är inplacerade i antika cameo-roller. Ibland är det franska kändisar som inte är så välkända här. Den franske skådespelaren Bernard Blier, till vänster här, var okänd för mig, men desto mer känd är agenten till höger:

I en scen bjuder han Miraculix på "kornlikör från Caledonien" (=whisky) och funderar på "att servera det utspätt med vatten med isbitar i stället".

Som följeslagare i Mellanöstern får Asterix och Obelix en dubbelgångare till René Goscinny, den nu avlidne manusförfattaren, som tecknaren Albert Uderzo på så sätt tar farväl av:

(Lägg märke till namnet Illabeh Thalad. Det vimlar av sådana, liksom av andra ordvitsar den här gången. Det är samma översättare som vanligt, Ingrid Emond, så jag vet inte varför hon varit ovanligt inspirerad just här.)

Miljön i Israel med omnejd ger förstås möjlighet till andra kulturella anspelningar:

Och så är det förstås fiskslagsmål hemma i byn, möte med piraterna, vredesutbrott av Caesar och allt annat man har vant sig vid att man ska få.