69. Katarina Lange och Henrik Lange: Selma Lagerlöf på en timme

Henrik Lange har jag berömt förr i den här bloggen, när han, ibland tillsammans med Katarina Lange, har ägnat sig åt populärvetenskaplig förmedling i serieform. Här handlar det alltså om Selma Lagerlöf, och kanske innehåller den här sammanställningen inte så mycket man inte redan visste, men det gör ingenting, när det är förpackat så här. Både författarens liv och verk behandlas, och här och var finns ett verk sammanfattat i fyra rutor på det sätt som blivit något av Langes signum.

Man får också några tips på vad man kan säga på fest, om man vill att samtalet ska stanna av, till exempel:

215. Selma Lagerlöf: Legenden om julrosorna

En riktig julsaga, där onda blir goda, är detta. Den utspelar sig när Absalon var biskop i Lund, och Övedskloster är miljön för en del av historien, men jag tror att abbot Hans är fiktiv, trots allt. Som alltid med Selma Lagerlöf kan man konstatera hur skickligt hon berättar en historia, och frågan är om hon inte är allra bäst i novellformatet.

230. Selma Lagerlöf: Tomten på Töreby

Tomten i den här novellen har mer gemensamt med den snarstuckne och hämndlystne tomte som förekommer i inledningen av samma författares roman om Nils Holgersson - han som förtrollar Nils så att han blir en tvärhand hög - än med den glöggfryntlige presentutdelare vi är vana vid idag. Den här gårdstomten tar ansvar när gårdens herre, ryttmästare Silfverbrandt, håller på att spela bort allt han äger och har, inklusive gården Töreby. Men det vore förstås för lättköpt med ett lyckligt slut för alla inblandade.

Novellix verkar ha ett gott öga till Selma Lagerlöf; hon har förekommit både som egen ask och i sällskap med andra. Och hon är verkligen en mästare på att berätta en historia. Frågan är om hon inte är allra bäst i novellformatet, faktiskt.

177. Selma Lagerlöf: Vägen mellan himmel och jord och andra noveller

Titelnovellen hade jag läst förr, visade det sig, men inte de övriga. De är mest självbiografiska och hämtade ur andra samlingar. Bland annat ingår hennes tacktal vid nobelfesten 1909. Det vore förstås inte Selma Lagerlöf om inte det tillfället togs att också berätta en historia.

133. Selma Lagerlöf: Påskkäringen

I Novellix' kvartett med påsknoveller, läst nu i högsommaren, ingår den här Selma Lagerlöf-berättelsen, hämtad ur hennes Ett barns memoarer. Det utspelar sig alltså i hennes barndom, gissningsvis i slutet av 1860-talet, och beskriver en påsksed, som var okänd åtminstone för mig. Tjänstefolket på Mårbacka snor ihop en påskkäring i stil med en fågelskrämma, som barnen förväntas bli rädda för, trots att de förstås är bekanta med traditionen från tidigare påskar. Att gå runt utklädda till påskkäringar gör inte barnen Lagerlöf, utan påskbrev förfärdigas och delas ut före påsken för att sedan öppnas på påskafton.

207. Selma Lagerlöf: Bortbytingen

Den här novellen bygger på det gamla sagotemat om ett människobarn som hamnar hos trollen medan en trollunge hamnar hos barnets riktiga föräldrar. Men när det bearbetas av en författare i den här klassen finns det förstås fler bottnar i historien än bara föräldrarnas önskan att byta tillbaka. Det är också en novell som bearbetats på olika sätt - teater och tecknad serie - i modern tid, och det är inte svårt att förstå.

197. Selma Lagerlöf: Spökhanden

Titeln för naturligtvis tankarna till "Aphanden", som mina tankar fördes till av "Tjänsteanden", men de båda novellerna är egentligen inte så lika. Den här spökhanden visar sig vid falskspel, i konkret eller överförd bemärkelse. Men egentligen är det här en kärleksnovell om den unga kvinnan som ser handen och hennes fästman, doktorn som tillkallas av hennes båda oroliga tanter.

195. Selma Lagerlöf: Tjänsteanden

Några nävar gravmull kan hjälpa en att få det man vill, tror den gamle skomakaren, och hans lärling, som inte tror på det, vill ändå försöka. Lite på samma sätt som i klassikern "Aphanden" får han upptäcka att det övernaturliga har sitt eget liv, och inte alltid hjälper en på ett odelat positivt sätt. Det temat är använt på många håll, men så höstligt som på den här lantkyrkogården minns jag inte att jag har sett det förr.

193. Selma Lagerlöf: Frid på jorden

Det är något visst med julnoveller. Här får en familj i en obestämd dåtid ett oväntat besök på julaftonskvällen. Både innan det framgår vem det är och efteråt är det mycket laddat och stämningsfullt, och som så många bra noveller rymmer den här möjligheter till inte bara en utan flera romaner.

190. Selma Lagerlöf: Vägen mellan himmel och jord

Även om jag har läst Gösta Berlings saga för inte så många år sedan har jag inte sådan koll på alla kavaljererna att det tillför något särskilt att huvudpersonen i den här novellen är överste Beerencreutz. Handlingen här utspelar sig efter kavaljerstiden och själva temat är vad man gör av sin sista dag i livet, när döden har varit på besök och talat om att han kommer tillbaka nästa natt.

187. Selma Lagerlöf: Dödskallen

Att dödgrävaren firar jul med en dödskalle som han har hittat på kyrkogården låter som ett ganska billigt skräckupplägg, men i händerna på en nobelpristagare blir det förstås inte dåligt. Ändå kan jag inte komma ifrån att detta knappast är just den här nobelpristagarens starkaste kort - framför allt löser sig det mesta alldeles för lätt.

318. Selma Lagerlöf: Julklappsboken

I all anspråkslöshet är det här en liten pärla. Selma Lagerlöf läser en egen kvartslång berättelse om julen 1868. Kanske var det lagerlöfska hemmet inte alldeles representativt för hur de flesta hade det i Sverige för 150 år sedan; att det var nödår nämns inte alls, till exempel. Men det är julstämning som går att ta på, när "jungfrurna" (tjänsteflickorna), utklädda till julbockar, kommer in med presenterna, och grenljusen brinner på bordet. Tioåriga Selma får en sagobok på franska, som räcker över alla helgerna, för det går ganska långsamt att ta sig igenom den, trots att hon har läst lite franska med sin guvernant (som sagt, helt representativt är det inte).

Inspelningen sändes i radio annandag jul 1936, och lika stor behållning som själva historien är att författaren själv läser. Jag vet inte om jag hört hennes röst förr, och är lite överraskad över att hon inte låter det minsta värmländsk. Om något påminner hon om välartikulerade skådespelare i filmer från tiden, så kanske hon hade en röst när hon framträdde och en annan privat.

19. Sven Wernström: Den underbara resan. Tredje delen

Den här tredje delen av Sven Wernströms moderna version av Selma Lagerlöfs förlaga behandlar återresan från Kiruna(trakten) till Skåne, den del av landet som i originalet är så styvmoderligt behandlad. Här krävs också lite krystade förklaringar till att huvudrollsinnehavaren Nicke, som spelar Nils Holgersson i TV-serien som det hela handlar om, inte åker hem när det är paus i inspelningarna över sommaren. Det är överhuvudtaget mycket som känns osammanhängande och som inte går som planerat. Jag föreställer mig att en filminspelning (eller om det nu är TV, jag förstår inte riktigt det heller) är bättre förberedd. Kanske att någon har varit och tittat på inspelningsplatserna och kanske att man har skaffat statister tidigare än dagen innan. Och kanske det är därför Filminstitutet inte vill ge dem pengar, kan man tänka sig.

Det är också fler inslag än tidigare som inte relaterar till originalet utan är mer motiverade av Wernströms politiska agenda. Här finns anledning till ett för sin tid ganska modernt miljöperspektiv, som känns mer aktuellt än det vänsterperspektiv som annars får störst plats. Men på slutet blir det långrandigt när teamet gör skolbesök där eleverna har fått datorer (inte bra), tryckeribesök hos A-pressen i Borås där de också trycker porrtidningar (inte bra) och studiebesök på Andra Långgatan i Göteborg, där de nästan hamnar på porrklubb (inte heller bra). Däremellan skildras också fejden mellan Niclas Silfverschiöld på Koberg och hans torpare som inte fick köpa loss sina torp, högaktuell på sin tid. Det är mycket budskap som ska in, och det är väl det som gör att hela trilogin blir nästan dubbel så lång som Selma Lagerlöfs roman. (Jag anstränger mig för att inte halka in i Wernströms förnamnsförhållande till henne; det är mycket "på Selmas tid" och "i Selmas bok" som jag tycker känns lite smetigt.)

Lärorikt men helt malplacerat är ett långt fristående avsnitt om ett interneringsläger i Härjedalen under andra världskriget. Det hade kunnat få bli en egen liten bok, men den hade kanske sålt sämre. Författaren lånar också, något otippat, ut en del utrymme till Västgötaskolan, som väl hade en av sina storhetstider när böckerna kom, med Dag Stålsjös TV-program. Och apropå när det utspelar sig så vidhåller jag att datum och veckodagar i den första delen entydigt visar att den utspelar sig 1985. Nu har däremot Olof Palme mördats och Tjernobylolyckan inträffat, så det har på något konstigt sätt blivit 1986 utan att det varit vinter emellan.

Jag tror inte att det här håller att sätta i händerna på ungdomar idag. Men för min generation som var i ungefärlig målgruppsålder när böckerna kom 1985-87 är det ändå fullt läsbart och ofta ganska intressant. Eftersom böckerna nu är 30 år gamla har de ju blivit tidsdokument av hur Sverige såg ut då, eller i varje fall hur Sven Wernström uppfattade att det såg ut - och vad som borde göras åt det. Och alldeles oavsett hans politiska agenda så är han en författare som kan berätta en historia, även om han borde fått hjälp av en strängare redaktör att få ihop det sista.

18. Sven Wernström: Den underbara resan. Andra delen

Första delen i den här trilogin handlade om resan från Skåne till Uppland. Den här delen börjar i Stockholm och slutar i Norrbotten, och hela resan är en nutida version av Nils Holgerssons resa. Huvudpersonen här heter Nicke och ska spela Nils i en TV-film, som ska spelas in vid rätt årstid och på rätt ställen. I stället för med gås reser man med lastbil och helikopter.

Inledningen "Det var en lördagsmorgon i början av maj" trodde jag möjligen var en blinkning till inledningen av Röda rummet, men sedan tar den här berättelsen en annan vändning. Rätt mycket tid i Stockholm går åt till studioinspelningar av ljud och annat som blir bättre så än i det fria. Nicke blir efter hand mer självständig och försigkommen, och meningen är väl att det här - liksom originalet - också ska vara en form av utvecklingsroman.

Sven Wernström låter Nickes medföljande lärarinna förse honom med böcker som handlar om de platser och landskap som de passerar. En del nämns bara i förbigående, men ett par av författarna får tillfälle att medverka som sig själva. Först mellanlandar de hos Kerstin Johansson i Backe, som det verkar som om Wernström uppskattar mer än Hans-Eric Hellberg i föregående del. Och sedan råkar de komma till en folkhögskola där Sara Lidman ska hålla föredrag, och de är förstås helt på samma våglängd vad gäller centralmaktens utsugning av glesbygden med mera dylikt.

Mitt i 80-talets högtrycksekonomi är det mest tal om nedlagda företag och arbetslösa ungdomar. Det känns mer som en skildring av 60-talets flyttlasspolitik, före gröna vågen och långt före den tid det faktiskt utspelar sig i. (Förresten förstår jag inte hur skogsavverkning kan fördömas så konsekvent och återkommande i de här böckerna, när de industrier som behöver råvaran är så föredömliga. Förutom att de ägs av utländska storföretag förstås.)

Bäst tycker jag faktiskt är en episod med stark politisk laddning, nämligen när sällskapet kommer till Lunde i Ångermanland och Nicke (och hans i mina referat hittills försummade kompis Lotta, som spelar Åsa gåsapiga) ska lära sig om Ådalshändelserna. De har turen att träffa Tore Andersson som var med när det hände, och det blir ett riktigt bra exempel på levandegjord historia. Till och med den mycket skoltrötte Nicke vaknar till och tycker att det är intressant.

I och med denna dels avslutning vänder alltså resan söderut igen. Snedfördelningen mellan landskapen som är så påtaglig i originalet är lite mindre i den här versionen, men det får ändå gå undan för att hinna med hela inlandet och västkusten i sista boken.

17. Sven Wernström: Den underbara resan. Första delen

Under 2016 läste jag - som ni kanske minns om ni följer med här - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i realtid. I kommentarerna blev jag tipsad om att Sven Wernström skrivit en ny version av resan, vilket jag var helt okunnig om. Nu har jag återigen jagat ner en bibliotekarie i stadsbibliotekets magasin för att hämta ungdomsböcker som ungdomarna inte längre läser. Själv har jag nog missat den av åldersskäl; den här första delen kom 1985, och strax efter det var jag på väg ut från ungdomsavdelningen.

Wernström är väl mest bekant för bokserien Trälarna, som jag inte har läst, och för sin politiska uppfattning, som sägs genomsyra det han skriver. Den saknas verkligen inte här heller, men däremellan finns det faktiskt ett äventyr i nutid (det vill säga mitten av 80-talet) som skildras med stor berättarglädje och viss humor. Kanske dagens ungdomar inte tilltalas av det här, men den håller absolut för en (om)läsning för den som vill ha ett kompletterande perspektiv på originalet.

Idén är nämligen att en tolvårig skoltrött pojke reser genom Sverige i samma takt som Nils Holgersson gjorde 1898, eftersom han har fått huvudrollen i en TV-film. Regissören, en rätt odräglig typ med koleriskt humör, har bestämt att allting ska skildras på plats och vid rätt årstid, men tvingas förstås till en del kompromisser. Det är både naturen själv i form av väder och människans påverkan på landskap och annat som gör att det ibland måste fuskas. Och är det något allmänt intryck som stannar kvar efter läsningen så är det just hur mycket det fuskas när det görs film (och att Wernström tycker det är fusk att fuska, förstås).

Det är också intressant att Sverige skildras som ett industriland; vart de kommer så finns det en fabrik där huvudpersonen Nicke och hans medföljande lärarinna kan göra studiebesök medan regissören försöker få ihop en miljö eller ett antal medverkande till följande dags filmning. Selma Lagerlöfs pedagogiska ansats har nämligen här ersatts av att Nicke förstås måste gå i skolan på något sätt, även om han ska filma i ett halvår, och då får han både privatlektioner och läspensum att ta sig igenom.

Den här första delen (av tre) handlar om resan från Skåne till och med Uppland (där också inlandet med Närke, Västmanland och Dalarna hinns med). I Dalarna inträffar för övrigt en av de roligaste episoderna, men jag undrar om all humor är avsiktlig. Nicke och några till ur filmteamet besöker Wahlströms bokförlag, som står för allt Wernström avskyr med ungdomskultur. Förutom den lysande tidsbilden att där

satt två kvinnor och skrev in manuskript på bildskärmar så att texten hamnade på diskett. En sådan platta - stor som en EP-skiva - rymde en hel bok!

lyckas han ge en känga åt Hans-Eric Hellberg, som jag tycker är lite onödig. Nicke får en bok som minne av besöket:

Den bok som Nicke fick tag på hette Det försvunna fotografiet. 

Författaren bodde i Dalarna, men det hjälpte inte. Boken var dålig och handlade egentligen inte om nånting.

Även en del andra böcker som Nicke får att läsa och redovisa är känd ungdomslitteratur från tiden, till exempel Mor är ingen häxa, som jag eventuellt tror att jag har läst.

I Dalarna får Nicke också tillfälle att besöka Drevdagens skola, där han mest förundrar sig över att eleverna där vill gå i skolan. Själv minns jag nyhetsrapporteringen därifrån och hur det uppfattades som närmast en gerillaverksamhet att föräldrarna själva anställde en lärare och bedrev skolverksamhet. Nu är det ju mindre exotiskt med friskolor.

Jag är på gång med del två, så den dyker upp här inom kort.

3. Marcus Ivarsson: Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen

Här har det tydligen spontant uppkommit ett tema med "serieversioner av verk av svenska nobelpristagare i litteratur". Till skillnad från den föregående har jag inte läst den här i original, men jag får intrycket att den är ganska texttrogen, inte minst eftersom det är ganska mycket textrutor och pratbubblor:

Tecknarstilen hade jag svårt för till att börja med, jag tyckte den bruntonade bakgrunden gjorde det murrigt och att växlingarna i berättelsen vad gäller tempo och stämning kunde ha fått komma fram tydligare. Men efter hand blev jag mer positivt inställd och ser hur den lite gammaldags, träsnitts- och kurbitsinspirerade stilen anknyter till innehållet.

113. Leif Zetterling & Björn Meidal: Nils Holgersson flyger igen!

Av en slump hittade jag det här vällästa seriealbumet på biblioteket och tänkte att det kunde vara en rolig pendang till läsningen av själva boken om Nils Holgersson. Här är det en sonson med samma namn som reser runt i Sverige, inte riktigt samma rutt, men han träffar både örnen Gorgo och korpen Bataki. Någon Mårten gåskarl finns däremot inte, utan han reser med jetgåsen Akka 2, svenska försvarets nyaste förvärv. Det gör att försvarsministern vid tillfället (1990) finns med på ett par hörn:

liksom en del andra kändisar. Förutom Rosenbom och Karl XI i Karlskrona träffar Nils mer samtida celebriteter som kungaparet på Öland, Ingmar Bergman på Fårö och Carl-Jan Granqvist i Grythyttan:

För mig är det mest det som är behållningen; själva historien är rätt tunn och lyfter (förlåt) aldrig riktigt.

112. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Den 9 november var en onsdag även 1898, och det är enligt uppgift det år som Nils Holgersson reste runt i Sverige med vildgässen. Sedan den 20 mars har jag haft projektet att läsa den här tegelstenen i realtid, och idag tog Nils farväl av gässen vid Skånes sydkust, efter att igår ha kommit hem till sina föräldrar och återförvandlats till människa. Det har varit ett ganska trivsamt sätt att ta sig an den här boken, för det är sällan mer än tio sidor om dagen, och det hinner man ju oftast med. Lite snedfördelat är det dock, eftersom han först på sidan 476 (av 596) kommer fram till sommarvistet i Lappland, och därefter ska hela Norrlands och Svealands inland samt Västkusten hinnas med. (Som jämförelse lämnar de Skåne på sidan 87, även om en del av utrymmet dessförinnan går åt också till att etablera förutsättningarna för berättelsen.)

Det finns så mycket skrivet om både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson på andra håll att jag bara ska göra två korta reflektioner här. När jag började läsningen lade jag märke till en alldeles lysande skildring av den skånska våren, som det slumpade sig att jag fick läsa en av de första soliga dagarna i slutet av mars. Den måste vara skriven av någon som själv har upplevt de porlande dikena. Och när jag i somras läste om trakten av Kiruna var det tydligt att boken är drygt hundra år gammal, för det beskrivs som ett riktigt nybyggarsamhälle i ödemarken. Nu har det ju som bekant hänt en del där, till och med så mycket att staden ska flyttas.

Nästa chans att läsa den här boken med rätt datum på rätt veckodagar blir 2022. Vi får väl se om jag är sugen på en omläsning då.

9. Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga

Månadens bokcirkelbok var den här klassikern, som en del av oss faktiskt också läste till slut. Det samlade intrycket var nog att det tidvis inte var så mycket fart i berättelsen, som ju är full av sidospår och skrönor om både de övriga kavaljererna på Ekeby och andra personer omkring sjön Löven i Värmland. Det gör att det kan gå ett antal kapitel innan man får veta hur fortsättningen på något blir, och det känns ibland lite långsamt.

Eventuellt trodde jag att jag hade läst boken tidigare, men det måste jag ha drömt. Jag har ändå haft ett intryck att det skulle vara vinter hela tiden, men det bygger nog på vad jag minns av tv-serien från 80-talet, särskilt hur Gösta Berling blir jagad av en vargflock när han åker släde. Hela boken omfattar (förutom en inledande bakgrund där bland annat prästen äntligen står i predikstolen) ett år, från jul till jul, men det tar verkligen lång tid innan våren kommer.

108. Selma Lagerlöf: Anna Svärd

Långt om länge har jag nu tagit mig igenom den tredje och sista delen i trilogin som börjar med Löwensköldska ringen och fortsätter med Charlotte Löwensköld. Den ansluter sig i stil och tema mer till den andra än den första. Det får väl beskrivas som någon sorts släktkrönika, där den ödesdigra ringen påverkar människoöden generation efter generation. Jag har lite svårt att hålla reda på alla inblandade och deras relationer till varandra, och det måste man nog göra för att ha fullt utbyte av den här sortens litteratur. För att vara omkring sekelgammalt känns det ändå ovanligt modernt och lättläst.