onsdag 4 november 2020

183. Britt Peruzzi: Aldrig glömma


Senaste bokcirkelboken, nummer två i temat de sju haven, är första delen i en planerad serie deckare. Det verkar vara närmast omöjligt att få ge ut en deckare numera utan att ha idéer för ett antal till. Det här gör att det går åt en del utrymme att etablera karaktärer och miljöer som inte kommer till full användning den här gången, men man får anta att det lönar sig för den som läser vidare.

Det handlar om kommissarie Alda Luppi vid polisen i Nice. Hon har italienskt påbrå, liksom författaren, och de delar också diagnos, har jag erfarit. Båda har haft trigeminusneuralgi, en kraftig huvudvärk i ena halvan av ansiktet - säkert mycket plågsamt, men i den här boken hör den till de inslag vars närvaro jag inte inser värdet av. Annars är hon som kvinnliga medelålders poliser brukar, kompetent men något kantig i umgänget med kolleger. Givetvis har hon ett privatliv som ges sin beskärda del, däremot verkar hon inte ha alltför osunda mat- och dryckesvanor. 

Miljön är däremot originell för att vara i en svensk deckare, och används så mycket man kan begära. För min del blir det någon gång överanvänt när varje gata redovisas, men annars är det trivsamt med ett sammanhang som för många läsare säkert förknippas med semester och allmänt trevliga saker. Mat och dryck saknas inte, särskilt som mordet sker på en lyxrestaurang och kan tänkas ha kopplingar till den.

Cirkeln var ganska positiv, även om det inte är en bok som gör sig alldeles väl för diskussion. Det är fullt acceptabel underhållning för den som vill ha en deckare utan psykopater och styckmord, men ändå inte bara någon som startar surdegsbageri och blir kär i snickaren i grannhuset. Själv fastnade jag tyvärr på en del språkliga missar som jag tycker att en redaktör borde ha åtgärdat. Det är till yttermera visso flera riktiga språkvårdsklassiker, nämligen "till bredden fylld", "räknades till en av landets vackraste" och "husera" i betydelsen "hysa". Dessutom vill jag att en författare ska kunna stava till bœuf bourguignon - eller ta reda på hur det stavas - om man ska låta sin huvudperson äta det i en bok som utspelar sig i Frankrike.

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte om miljön och gillade beskrivningarna, så det blev inte för mycket för mig. Helt OK underhållning, precis som jag sa när vi cirklade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det finns ju betydligt sämre i genren, ska man komma ihåg.

      Radera