Det är inte många deckarförfattare jag verkligen följer efter hand som de kommer ut med nya böcker, men Elly Griffiths' serie om rättsarkeologen Ruth Galloway har jag fastnat för. Varje gång är det som att träffa ett gammalt gäng med vänner som man inte ser så ofta men kan fortsätta med precis där man slutade. Och som med folk man känner är det också en del i kretsen som har vissa drag som man retar sig på.
Den här gången har det faktiskt gått ett tag sedan sist och Ruth har både flyttat ihop med amerikanen Frank och fått ett nytt jobb i Cambridge. Det är förstås ett steg uppåt i karriären jämfört med att harva vidare vid University of North Norfolk, som man förstår inte har högsta akademiska status - helt bortsett från att det är fiktivt. Huset vid saltängarna, som betyder så mycket för henne, är uthyrt, men inte sålt, så helt har hon inte brutit med Norfolk. Dessutom finns där ju polisen Harry Nelson, som hon har dottern Kate med. Den relationen är det återkommande inslaget i de här böckerna, fast det aldrig riktigt blir en relation enligt någon vettig definition. Nu är den i alla fall inte längre hemlig för någon, utan även Nelsons vuxna döttrar känner till sin halvsyster, vilket tog ett bra tag.
Eventuellt gör de här förutsättningarna att det finns möjlighet för kriminalintrigen att ta större plats än vanligt, och jag har faktiskt intrycket att det också blir så. Nu vore det ju inte en Ruth Galloway-bok om inte hon och någon annan i Nelsons närhet blir personligt inblandad i det aktuella fallet, men det känns mindre långsökt än det har gjort vissa andra gånger. Fallet som sådant har sina goda sidor ur deckarsynpunkt med både spår och villospår och inte minst personer som har sina egna anledningar att ljuga och tiga, utan att för den delen själva vara mördare. Gåtan hade inte varit otänkbar i en deckare från genrens guldålder på tjugo- och trettiotalet, låt vara att en del omgivande detaljer hade måst vara annorlunda.
Boken utspelar sig inte alls vid halloween utan under vår och försommar, men den passade utmärkt att lyssna på i höstmörkret med tanke på den roll irrbloss eller lyktgubbar spelar. Nu är de i intrigen högst verkliga personer som har antagit namnet med tanke på vissa aktiviteter de ägnar sig åt, men det blir ändå tillfälle för vissa andligt lagda medverkande att ana sådant som vi andra inte anar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar