Månadens bokcirkelbok var den sista på temat de sju haven, och här förekommer både Södra ishavet, Atlanten och Medelhavet, förutom en hel del annat vatten i frusen form. Möjligen tyder titeln på att det ska handla mer om klimatfrågan än det faktiskt gör.
Huvudperson är Louis, pensionerad slaktare/charkuterist och änkling med ett stillsamt, inrutad och lite sorgligt liv. Det tar sin tid för historien att komma igång, men så småningom hittar han en kejsarpingvin - uppstoppad - på en loppmarknad och impulsköper den. Som man ju gör. Det är inledningen på en ny fas i hans liv, men det vet han förstås inte då. Han får anledning att ta sig till Antarktis och se levande kejsarpingviner, och det leder till andra äventyr, kan man rentav kalla det.
Vi i cirkeln tyckte att det var en något spretig bok, som inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är lite feelgood och lite skröna och lite klimatkris, och den hade nog vunnit på att renodla något av de dragen. Vi tyckte också att det tar orimligt lång tid innan det börjar hända något, men att det blir ganska bra när det väl kommer igång. Sista halvan av boken är betydligt mer lätt- och snabbläst än den första. Själv vill jag lägga till att författaren är lite för förtjust i sin egen formuleringsförmåga, och det gör också att det tar tid ibland. Men på något sätt tyckte vi ändå att det inte var en dålig bok, om än inte på alla sätt det vi hade förväntat oss.
När jag läste den så var det just det där oförutsägbara som jag fastnade för. Nu var det ett par år sedan så jag minns inte riktigt exakt hur den var men jag minns att jag tyckte om den.
SvaraRaderaJag tror faktiskt att det är en sådan bok som kan växa efteråt - med några dagars avstånd till läsningen känns det så.
Radera