Det tar en dryg halvtimme att lyssna igenom den här diktsamlingen, och då är uppskattningsvis halva tiden pianomusik. För min del är det här nog inte bästa sättet att ta del av de "förtätade, genomlysta bilder", som nämndes i motiveringen till hans nobelpris, trots att uppläsningen av Krister Henriksson verkligen är utmärkt. Det blir helt enkelt svårt efter en stund att sovra bland intrycken, och de formuleringar som hade behövt smältas sköljs i stället över av nästa dikt. Om något påminner det här - delvis tack vare musiken - om ett antal på varandra följande avsnitt av Dagens dikt. Jag får återkomma till Tranströmer i annan form, tror jag bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar