Den här essän handlar om månen ur olika synvinklar, men mest om dess (hennes?) roll som tidmätare. Eftersom författaren är docent i latin tar det sin utgångspunkt i antikens föreställningar om himlakropparna och kalendern, men på bara knappt trettio sidor hinns det också med utvikningar om språk och litteratur, liksom personliga betraktelser. Det är oavbrutet intressant, vilket inte är så vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar