Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.
David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.
