91. Jan Mårtenson: Vampyren

En lång upptakt, där antikhandlaren Johan Homan är på semester i Rumänien och bland annat besöker Draculas slott, följs av en lång andraupptakt, där han några månader senare är inbjuden på älgjakt genom en bekantskap han gjorde i Rumänien. Efter mycket om och men är det ändå någon som dör, dessutom ovanligt spektakulärt för att vara i de här mysdeckarna. Men det känns ändå som om den här kantrar åt fel håll och innehåller för mycket kulturhistoria och för lite intrig. Att läsarna vid det här laget - elfte boken och 1983 - hade vant sig vid kulturhistoriska inslag betyder inte att intrigen får sättas på undantag. Till och med jag, som inte hör till de mest observanta, tycker att det är för många lösa trådar på slutet. Men när det ska redogöras för ett hus som passeras i Stockholm lämnas ingenting osagt.

Ett inslag verkar däremot ovanligt bra den här gången, nämligen det obligatoriska receptet:

Det är för ovanlighetens skull inte Homan som bjuder en dam, utan damen som har bjudit hem honom. Av flera ställen på nätet verkar denna provençalska tomatlåda vara en rätt som fler har fastnat för, och inte bara i teorin, utan faktiskt också lagar i praktiken. Vitlöken är ju bra mot vampyrerna.

313. Herta Müller: Hunger och siden. Män och kvinnor i vardagen

Herta Müller har en alldeles speciell plats i vår bokcirkel, eftersom hennes Hjärtdjur var den allra första bok vi läste, kort efter att hon hade fått nobelpris. Sedan har vi ofta återkommit till henne som ett jämförelseobjekt, ibland på allvar, ibland inte fullt så mycket på allvar, men konstaterande att det mesta vi läser inte är lika tungt. Den här novellen är nog lika tung, eftersom den handlar om förtrycket i Ceaușescus Rumänien, och det kan man eventuellt stå ut med i den här korta formen. Men en roman av henne kommer jag nog inte att läsa någon mer gång.

210. Jason Cobley: Dracula

Den här serieversionen av Dracula har samma upphovsteam som Frankenstein i serieversion som jag läste för ett par år sedan. Det är en påtagligt modern serie i sitt grafiska uttryck:

men såvitt jag förstår trogen originaltexten. Det framgår här och var att originalet i mycket stor utsträckning är en samling fiktiva dokument - brev, dagböcker, tidningsnotiser etc - som tillsammans berättar om händelseförloppet. Det är intressant att det går att göra serie av det med så gott resultat.

Det är ju med Dracula som med Frankenstein, att ursprungsromanen är bearbetad i olika medier så många gånger att det ibland kan vara svårt att veta vad som är senare tillägg. Och man kan veta ganska mycket om Dracula utan att ha läst en rad om honom. Det betyder också att läsaren har sin bild av Dracula, men den utmaningen tycker jag den här versionen klarar av.

151. Herta Müller: Barfota februari

Herta Müller fick nobelpriset 2009, och på nyåret 2010 startade vi vår bokcirkel. Första boken vi läste var Müllers Hjärtdjur, och sedan dess är en stående kommentar vid nästan varje träff: "Ja, det var ju inte Herta Müller i alla fall." Det är alltså med viss vånda och respekt som jag nu närmar mig henne igen.

Det här är noveller, och det gör det på sitt sätt mer lättläst. Men det har också novellens nackdel att en ny historia startar om var femte eller var tionde sida, och det ska man som läsare förhålla sig till. Det handlar om Müllers hemtrakter i Rumänien, och boken kom i original 1987, så det är ingen särskilt upplyftande läsning. För min del räddas det helt av novellformatet (och att det bara är knappt 140 sidor). En hel roman hade jag inte klarat, men Müller hade väl skrivit en roman annorlunda, får man förutsätta.