76. Roald Dahl och Pénélope Bagieu: The Witches

Det är uppenbarligen något med den här berättelsen som lockar till adaptioner av olika slag. Det har kommit två filmer, 1990 och 2020, och en radioteater från 2000, som jag minns som riktigt bra. Den här serieversionen följer originalet ganska troget, såvitt jag kan bedöma.

Intrigen är väl bekant; det handlar om pojken Roald och hans mormor, som han bor hos efter att hans föräldrar har dött i en bilolycka. De hamnar på ett hotell där Englands häxor håller möte (under täckmantel, förstås). Roald förvandlas till mus men lyckas också förvandla alla häxorna till möss med deras egen trolldryck. Det är en förhållandevis mörk historia, där häxorna är onda på allvar och vill utrota alla barn.

Teckningsstilen är ganska otraditionell, och växlar mellan närbilder och översiktsbilder:

och en del som påminner om lärobok, när Roald ska undervisas. Och det vore ju inte Dahl utan de ironiska blinkningarna:

57. Roald Dahl: Roald Dahl's ABC

I den här ABC-boken har Roald Dahl plockat fram diverse karaktärer från sin tidigare produktion och låter dem illustrera alfabetets bokstäver på sitt eget sätt, samtidigt som han förstås befinner sig i ABC-bokstraditionen.

Här är Willy Wonka från Kalle och chokladfabriken med en av sina uppfinningar:

och den enorma krokodilen från boken med samma namn:

Från min senaste Dahl-läsning om herr och fru Slusk återkommer de olydiga aporna:

På ett par ställen lyckas han rentav få till en liten berättelse som omfattar två bokstäver och ett uppslag:



Minst lika mycket som Roald Dahl ska illustratören Quentin Blake harangeras. Han har enligt tillgängliga uppgifter illustrerat arton titlar av Dahl och sammanlagt omkring trehundra, men är ändå närmast okänd i Sverige.

55. Roald Dahl: Herr och fru Slusk

Herr och fru Slusk är typiska vuxna för att vara i en Roald Dahl-bok. De är fula (mest fru Slusk), smutsiga (mest herr Slusk) och elaka (där tycker jag att de är relativt jämnstarka). De är i huvudsak elaka mot varandra, men det beror på att ingen annan vill komma i närheten av dem. När så ändå sker håller de sig inte för goda för att låta sin ondska gå ut över barn, fåglar eller den apfamilj som herr Slusk har boende i en bur på tomten. Men som sagt, mest är de elaka mot varandra, vilket ofta möjliggörs av att båda är rätt enfaldiga. Herr Slusk lurar i fru Slusk att hon håller på att krympa, medan det i själva verket är han som limmar på en liten träbit på hennes käpp varje kväll när hon har somnat. Fru Slusk blandar maskar i spagettin som hon serverar, varpå hon och vi läsare njuter av att herr Slusk tycker att spagettin är för klafsig och dessutom smakar beskt.

Det är faktiskt roligt även för en vuxen att följa hur deras vansinnigheter når nya höjder, som när de inte får tag i fåglar till veckans fågelpaj, och aporna tar tillfället till hämnd. Och för den som är i rätt ålder är det säkert synnerligen festligt.

48. Roald Dahl: Charlie and the Chocolate Factory

Det här är ännu en av de där klassiska barnböckerna som man kan ha en ganska djup relation till utan att faktiskt ha läst. Jag är helt säker på att inte ha läst den på engelska tidigare, ganska säker på att inte ha läst den på svenska, tror inte att jag har hört den klassiska inläsningen av Ernst-Hugo Järegård i sin helhet, men har sett de två filmerna med Gene Wilder respektive Johnny Depp som Willy Wonka.

Det är förstås han som är till höger på omslagsillustrationen av Quentin Blake ovan. Jag har inte tidigare insett hur mycket detta är en bok om Willy Wonka; långa stycken är han den ende som talar och agerar, även om Charlie/Kalle i titeln finns närvarande. Och jag har nog inte heller insett vilken problematisk karaktär han är. Idag hade han fått diverse diagnoser, är jag rätt säker på. Han uppskruvade personlighet gör till och med mig som läsare matt, trots det avstånd man har till honom.

Det är ju en underlig historia, som innehåller två delar som skiljer sig mycket åt vad gäller stil och stämning. Första tredjedelen handlar om Kalle och hans försök att komma över en gyllene biljett, som ger tillträde till Willy Wonkas chokladfabrik. Det ska finnas fem stycken och man kan bara få tag i en om man köper en av Wonkas chokladkakor (och har turen med sig). Lite vid sidan av huvudintrigen kan man konstatera att det är ett skickligt marknadsföringsgrepp. När Kalle har fått tag i den femte och sista biljetten får alla som har haft turen med sig komma in i Wonkas fabrik, där resten av historien i stort sett utspelar sig. De andra fyra barnen tar med sina föräldrar, men Kalle har med "Grandpa Joe", som jag tror kallas farfar Johan i den svenska översättningen. Han är den av Kalles fyra far- och morföräldrar som är mest engagerad i jakten, så det faller sig naturligt, men jag tror också att han själv tycker det är en intressant utflykt, så han inte måste tillbringa ännu en dag i den stora säng där alla fyra annars ligger och vegeterar.

Chokladfabriken är en produkt av en livlig fantasi med sina enorma underjordiska utrymmen, en flod och ett vattenfall av choklad, långa korridorer att hasta igenom, ett laboratorium med produkter på experimentstadiet och inte minst en glashiss som spelar stor roll i slutet av historien. De andra fyra barnen går olika grymma öden till mötes, och det intressanta är att man som läsare tycker att det är rätt åt dem. Medkänslan kan man möjligen fokusera på oompaloompierna, de kortväxta arbetare som verkar så nöjda med sin lott att arbeta där, men som i en återblick visas vara förflyttade från sitt exotiska hemland på ett förhållandevis kolonialistiskt sätt.

Kontrasten mellan den stuga där Kalle bor med sina föräldrar (och deras föräldrar) i stort armod, tidvis till och med svält, och det överflöd av lyx som präglar chokladfabriken kunde inte vara större. Om det är något enskilt jag tycker att jag har upptäckt vid den här läsningen är det nog just det, och särskilt hur eländigt de har det innan Kalle hittar sin gyllene biljett.

171. Roald Dahl: The Enormous Crocodile

 

När tillvaron känns alltför idyllisk kan man alltid lita på att något av Roald Dahl bryter av den idyllen. Det här var en för mig alldeles okänd historia av honom, men den finns på svenska också. Förklaringen till min ignorans är nog att den svenska översättningen kom när jag hade lämnat bilderboksåldern. Krokodilen i fråga älskar barn, det vill säga att äta dem. Sedan finns det också andra djurpersonligheter som Stephen Fry får pröva sina röstresurser på, och det gör han förstås lysande.

180. Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott

I min ungdom hade jag några stycken av de här skräckrysarsamlingarna, men de har försvunnit i någon gallring, på den tiden jag gjorde sådana. De fanns också att låna på biblioteket, fast de var Wahlströms-böcker, kanske för att de trots allt innehåller en del bidrag av kända och uppskattade författare. Det är alltså inte, som jag nog trodde, Hitchcock som har skrivit novellerna, utan han står för förord och urval (och det finns antydningar på nätet om att hans insats egentligen bara var att låna ut sitt namn).

I den här samlingen finns storheter som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Roald Dahl representerade. Christies novell är en tidig Poirot-historia som kanske inte hör till hennes bästa, men innehåller det originella draget att Poirot och Hastings gör inbrott. Sayers' bidrag saknar både lord Peter Wimsey och hennes andre detektiv, Montague Egg, utan är mer rysare än deckare. Och Roald Dahl sparar sig som vanligt till sista meningen, som skruvar till den poäng man trott sig se ett bra tag, men visar sig bara ha varit en del av rysligheten.

För novellutmaningen, som har haft paus ett par månader sedan sist, väljer jag att för nummer 2, "en novell som filmatiserats", använda "Fåglarna" av Daphne du Maurier. Det är alltså förlagan till Hitchcocks film med samma namn, som väl egentligen är mer känd än novellen. du Maurier skrev förresten också romanen Rebecca, förlaga till en annan Hitchcock-film. (Det finns också en novell till i samlingen som är filmatiserad, "Storviltjakt" av Richard Connell, som av nätet att döma verkar vara en liten klassiker på engelska.)

De här samlingarna har omslag - bestående av olika inslag från novellerna - av Ola Ericson, som gjorde många andra omslag för Wahlströms, och dessutom av allt att döma detta försättsblad som jag tror är detsamma i alla novellsamlingarna i serien:

Nu hittade jag tre av dem på Erikshjälpen för ett tag sedan, så det är inte omöjligt att jag återkommer till någon av de andra två här. Då hoppas jag på lite mer överensstämmelse mellan titel och innehåll, för strängt taget är det inte mer än tre av de sex novellerna som handlar om brott.