39. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Originaltiteln på den här femte boken om Tre Deckare, The Mystery of the Vanishing Treasure, följer mönstret "adjektiv/particip + substantiv" mer än den svenska översättningen, som kanske hade kunnat heta något annat. Problemet är väl att "försvinnande" fungerar dåligt, och "den försvunna skatten" är något överanvänt.

Skatten i fråga visas på ett museum, men försvinner alltså, till råga på allt när de tre unga detektiverna är där. Museet är föga intresserat av deras assistans, men de får via Alfred Hitchcock ta sig an ett annat fall, där en äldre författarinna säger sig vara hemsökt av vättar. Jupiter och Peter arbetar mest på plats den här gången, bland annat genom att övernatta hemma hos henne, medan Bob har andra sysslor, delvis orelaterade till båda fallen, faktiskt. Det här gör handlingen spretig, och även om sammankopplingen mellan de båda fallen inte borde komma som en överraskning är sättet det görs på alltför slumpmässigt.

Jupiters trettio dagars tillgång till den förgyllda Rolls-Roycen och chauffören Worthington verkar vara slut, för den förekommer inte alls, inte ens som omnämnd. I stället är det skrotupplagets lastbil och medhjälpare Hans som assisterar när de behöver skjutsas någonstans.

När det passar ska den här omläsningen också ge lite allmän Wahlströms-nostalgi. Den här gången har jag läst en upplaga som marknadsför Ponnyklubben:

 

Redan när jag läste de här böckerna första gången tyckte jag det var underligt att den var med i andra böcker än hästböcker.

Det här exemplaret kommer också från en tid när det var normalt att köpa böcker hos kooperationen:

28. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna vålnadens gåta

Omslaget visar en av de ganska få scener där alla tre deckarna är på samma ställe. Det är nämligen Peter och Bob som blir vittne till vålnaden första gången hemma i Rocky Beach, och sedan får de båda resa till en dal med vinodlingar utanför San Fransisco när den siktas där. Jupiter måste stanna hemma och hjälpa till på skrotupplaget eftersom hans farbror och faster är på inköpsresa. Det går inte att komma ifrån att den här uppdelningen gör att boken får en annan dynamik än de tidigare, och mitt intryck är att det inte fungerar särskilt bra. Jupiter är samma sorts självbelåtna detektiv som Sherlock Holmes eller Hercule Poirot, även om han har en bit kvar till deras nivå även i det avseendet. Men det gör också att de två andra deckarna är förhållandevis initiativlösa när han inte är med, och att de klarar sig ur det här äventyret är mer tur än skicklighet.

Till intressanta iakttagelser i övrigt hör att ordet "banga" förekommer, vilket förvånade mig. Jag hade gissat att det var åttiotalsslang, men den här översättningen är så tidig som 1971 (och pojkarnas samtalsspråk i övrigt känns ofta som hämtat från svensk fyrtiotalsfilm).

De röd- och grönryggade Wahlströms-böckerna var ju redan vid den här tiden ett starkt varumärke. Hur det förvaltades på försättsblad och annorstädes varierade, men jag gissar att många minns det här i någon variant:

Mina fynd på andrahandsmarknaden tyder på att det var relativt få som faktiskt följde uppmaningen att färglägga.

14. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta

De tre unga detektiverna har en avsevärt bättre relation till Alfred Hitchcock nu när de har nått fram till sitt tredje fall. Här är det faktiskt han som direkt ger dem i uppdrag att kontakta en professor Yarborough, som har en egyptisk mumie, vilken alltså viskar. Det händer dock bara när professorn är ensam med mumien, och mumien talar inte ett språk som professorn begriper. Allt det här är förstås oemotståndligt för förste detektiven Jupiter Jones. Andre detektiven Peter Crenshaw hade hellre sett att de tog sig an ett fall med en försvunnen katt som de också blir kontaktade om. Det löses så praktiskt att han skickas iväg till kattens hem medan Jupiter och Bob Andrews undersöker mumien.

Det är inte enda tillfället i den här boken när pojkarna är på olika håll. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket farande fram och tillbaka. Den Rolls-Royce som Jupiter vann tillgång till under en månad har de nu haft i femton dagar, men det är raskt marscherat med tre fall på två veckor, tycker jag. När det behövs ytterligare transport finns också de två bayerska bröderna Hans och Konrad, som arbetar på Jupiters farbrors skrotupplag och som, när arbetet tilllåter, kan skjutsa dem med upplagets lastbil. Pojkarnas hemstad Rocky Beach lär vara fiktiv, men finns nära Hollywood, och de rör sig över ganska stora avstånd i Los Angeles-området, som det verkar. Av miljöer är det ändå Högkvarteret, den husvagn som innehåller både kontor och laboratorium, som är mest fantasieggande (trots mumien hemma hos professorn).

6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)

1. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta

Först ska vi reda ut ett par saker om den här bokserien. Det är inte Alfred Hitchcock som har skrivit den, och det är inte ens han som har skrivit de förord som är undertecknade med hans namn. I själva verket skrevs böckerna av olika författare, på samma sätt som en del andra långserieböcker med gemensamt författarnamn. Det finns uppgifter på olika håll på nätet om vem som skrivit vilken bok, men det förekommer att det anges olika författarnamn i olika upplagor. Här kommer jag att utgå från det som finns i det exemplar jag har läst, vilket alltså inte alltid är vad förteckningar på nätet anger.

Omslagen är en historia för sig. Det verkar som om tidiga upplagor av Wahlströms utgivning använde originalillustrationer, men att senare upplagor fick nya och mer tidstypiska illustrationer av någon svensk tecknare, i det här fallet Ola Ericson. Här är originalet:

och den som är road av frisyrer och byxmodeller kan se att det har hänt en del mellan de båda versionerna, men också att Ericson måste ha haft tillgång till förlagan.

Det här inleder ett av 2025 års läsprojekt för min del, och om planen håller blir det en bok i veckan fram till i december. (Eftersom det kom jämnt femtio stycken på svenska finns det utrymme att ha någon ledig vecka.) Det blir alltså tillfälle att återkomma till de allmänna förutsättningarna; här ska bara nämnas att de tre deckarna är Jupiter Jones (den mörkhårige i mitten på bilden), Peter Crenshaw (till höger) och Bob Andrews (med ryggen mot betraktaren). I varje fall är det så scenen ser ut i boken, men jag undrar om det inte borde vara Bob som har glasögon. Den som är uppmärksam kan också hitta Alfred Hitchcock på omslagen, lite på samma sätt som han dök upp i bakgrunden i sina filmer.

Intrigen här handlar om att pojkarna försöker hitta ett slott som passar för Hitchcocks nästa filminspelning, och passande nog hittar de ett som byggdes av en av stumfilmens stora stjärnor. Han hette Stephen Terrill, men var känd som "mannen med miljoner ansikten" på grund av sin förmåga att maskera sig till de mest skiftande roller. (Jag är rätt säker på att han är baserad på Lon Chaney, som visserligen bara var "The Man of a Thousand Faces", men annars hade mycket gemensamt med den fiktive Terrill.) Nu är slottet övergivet och sägs vara hemsökt av diverse övernaturligheter. Terrill själv antas vara död i en bilolycka, som möjligen var ett självmord, men hans agent lever och tar sig an pojkarna med farbroderlig välvilja. (Det ska sägas att detta utspelar sig i början av sextiotalet, när boken kom ut i USA.)

En av de återkommande troperna i den här sortens litteratur är att ingen och ingenting är vad det först verkar vara. Så är det också här, även om det är onödigt att berätta precis hur det hänger ihop. I jämförelse med en del annan ungdomslitteratur som jag har återknutit bekantskapen med tycker jag ändå att den här håller för omläsning, i varje fall så här långt.

180. Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott

I min ungdom hade jag några stycken av de här skräckrysarsamlingarna, men de har försvunnit i någon gallring, på den tiden jag gjorde sådana. De fanns också att låna på biblioteket, fast de var Wahlströms-böcker, kanske för att de trots allt innehåller en del bidrag av kända och uppskattade författare. Det är alltså inte, som jag nog trodde, Hitchcock som har skrivit novellerna, utan han står för förord och urval (och det finns antydningar på nätet om att hans insats egentligen bara var att låna ut sitt namn).

I den här samlingen finns storheter som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Roald Dahl representerade. Christies novell är en tidig Poirot-historia som kanske inte hör till hennes bästa, men innehåller det originella draget att Poirot och Hastings gör inbrott. Sayers' bidrag saknar både lord Peter Wimsey och hennes andre detektiv, Montague Egg, utan är mer rysare än deckare. Och Roald Dahl sparar sig som vanligt till sista meningen, som skruvar till den poäng man trott sig se ett bra tag, men visar sig bara ha varit en del av rysligheten.

För novellutmaningen, som har haft paus ett par månader sedan sist, väljer jag att för nummer 2, "en novell som filmatiserats", använda "Fåglarna" av Daphne du Maurier. Det är alltså förlagan till Hitchcocks film med samma namn, som väl egentligen är mer känd än novellen. du Maurier skrev förresten också romanen Rebecca, förlaga till en annan Hitchcock-film. (Det finns också en novell till i samlingen som är filmatiserad, "Storviltjakt" av Richard Connell, som av nätet att döma verkar vara en liten klassiker på engelska.)

De här samlingarna har omslag - bestående av olika inslag från novellerna - av Ola Ericson, som gjorde många andra omslag för Wahlströms, och dessutom av allt att döma detta försättsblad som jag tror är detsamma i alla novellsamlingarna i serien:

Nu hittade jag tre av dem på Erikshjälpen för ett tag sedan, så det är inte omöjligt att jag återkommer till någon av de andra två här. Då hoppas jag på lite mer överensstämmelse mellan titel och innehåll, för strängt taget är det inte mer än tre av de sex novellerna som handlar om brott.