148. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix drar i fält

Enligt introduktionstexten om det här albumet i den här samlingsutgåvan:

ska det här vara ett av de populäraste i den långa sviten. Jag förstår inte riktigt det, men genren militärfars har förstås sina fans. Det går mest ut på att Asterix och Obelix retar gallfeber (förlåt) på befälen, på samma sätt som 91:an och 87:an gör det med överste Gyllenskalp och Fabian Bom gör det med furiren, andra exempel att förglömma. Intrigen är tunn och underordnad.

Den romerska armén består av rekryter från olika delar av imperiet. Roligast har jag åt belgarens frisyr:

147. Elisabeth Östnäs: Fiannon house

Det skulle kunna bli klyschigt med en ung nygift kvinna som kommer till sitt nya hem, ett stort hus på irländska landsbygden. Men jag tycker att författaren här gör något eget av redan väl använda ingredienser, och slutet rekommenderar jag att man lyssnar till i dagsljus.

146. Alva Dahl: Allt har sin tid

Temat för den när Novellix-novellen är hur obehagligt det kan vara när någon från det förflutna dyker upp i ens nuvarande liv. Det behöver inte ens vara man själv som gjorde något fel i det förflutna, det kan bli närmast outhärdligt ändå. I det lilla formatet var det här en riktigt välskriven historia.

145. Emma Ångström: En underbar död

Enligt bakre omslagsfliken har Emma Ångström tidigare skrivit rysare och relationsroman. Det här skulle kunna beskrivas som en kombination av de båda genrerna. Det handlar om Julia, vars man Henrik en dag är försvunnen utan minsta tecken på att något varit på tok. Han är bara borta när hon vaknar i dubbelsängen, och har inte gett sig ut på en tidig joggingrunda eller åkt tidigt till jobbet, som hon först och sedan tror. Men när Julia - journalist som hon är - börjar göra egna efterforskningar verkar Henrik ha haft fler hemligheter för henne.

Det är inte så ofta jag får något nyutgivet i händerna som jag verkligen uppskattar. Så mycket trevligare är det då att hitta en lagom lång (225 sidor), riktigt spännande thriller, där jag bara någon enstaka gång tänker "men försök inte lösa det där själv". Och just det är nästan en förutsättning för genren - om huvudpersonen låter polisen göra jobbet är det en annan sorts bok. En del av hur det hela hänger ihop är inte så överraskande, men några vändningar såg jag absolut inte komma, och ändå känns de efteråt helt rimliga.

144. Maria Küchen: Tiden

I samma kvartett som gårdagens Novellix-novell finns den här. Och som av en händelse handlar den, precis som den jag läste i förrgår, om ett höstligt besök på ett sommarställe. Här är det viktiga dock mer det förflutna som berättas successivt, och som visar sig vara obehagligare än nuet.

143. Marija Fischer Odén: Du heter Björn

Tolv minuter kan vara för lite för att hinna med en historia, men så är det inte här. I en by i en obestämd dåtid, när maten inte alltid räckte över vintern, föds en pojke, som det är något underligt med. Namnvalet är både naturligt och viktigt.

142. Jonas Hassen Khemiri: Vanya vet

Vanya i den här novellen är en man, med ursprung i något slaviskt land, där det är det normala. I Sverige jobbar han på en parklek, men han har en minst sagt intressant förflutet, om det nu är sant. Och annars är det ändå intressant, tycker hans omgivning. Jag har haft svårt med Jonas Hassen Khemiri i det långa formatet, men den här kvartslånga färska historien var oväntat rolig. Passar till exempel när man ska tömma diskmaskinen.

141. Maria Lang: Staden sover

Med den här boken är vi inne på andra halvan av Maria Langs œuvre, och det märks att vi har rört oss från de kultiverade akademikermorden i början av sviten. Nu är ungdomarna av båda könen långhåriga, och raggarna kör rundor på torget i Skoga, och alla ser på Hylands hörna på lördagarna. Till sin egen olycka är någon alltför uppslukad av programmet och märker därför inte att det har kommit in en mördare i hennes TV-rum. Omslagsbilden var nog oerhört modern på sin tid, men den chokladbruna mattan nämns faktiskt också i texten.

Den som inte räknar datum och veckodagar för att försäkra sig om att det utspelar sig i den smällkalla februari 1970 kan kontrollera det på Wikipedia, där de medverkande i det årets omgång av Hylands hörna redovisas. Det är inte det viktigaste i intrigen, men det visar sig ha en betydelse som jag inte insåg förrän ganska sent. Och det verkar stämma med vad som redovisas i boken.

När det gäller namngivningen verkar Lang den här gången ha föredragit vokalassonans i ovanligt hög grad:

Bland de icke-misstänkta noterar man att Erk Berggren här gör entré som polis; han är son till den mångårige, men nu pensionerade överkonstapeln Leo Berggren. Anders Löving är som vanligt elegant, dock denna gång utan klackring och råsidenskjorta (på grund av kylan?), men han uppträder dels i "dubbelknäppt isgrå kostym", dels i "midnattsblå smoking" - oklart varför, för det är ju knappast tjänsteklädsel ens på lördagskvällar.

Gillis Nilson, känd från TV, men på besök i Skoga, verkar vara en snajdig typ. Han är vid olika tillfällen iförd "kraglös och ärmlös kostym i blankröd vinyl över svart polotröja", "snäva röda byxor och en stickad - handstickad? - röd jacka med axelslejfar och skärp om de smala höfterna" samt "svagt utställda jerseybyxor, skor med hög, kraftig klack, snålt skuren skjorta och medaljong i en kedja runt halsen. Alltsammans utom medaljongen i skilda nyanser lejongult." Är det 1970 så är det.

140. Inger Frimansson: Innan allt har blommat ut

Två systrar är i den här novellen på all inclusive-charter någonstans vid Röda havet, men lika mycket, kanske mer, handlar det om deras liv hemma, och inte minst om deras mors sista tid i livet. Troligen är det här bättre litteratur än jag inser.

139. Agnes von Krusenstjerna: Snigeln och flickan

Det här är en kort men finstämd historia om en överklassfamilj som en höstsöndag besöker sin sommarvilla. Yngsta dottern råkar ut för en katastrof, i alla fall i hennes egna ögon. Själv är jag mer positiv till miljön än till handlingen.