178. Tove Jansson: Trollvinter

Mumintroll sover hela vintrarna, men för första gången vaknar här en av dem - Mumintrollet i bestämd form singularis - ur sin vintersömn medan det fortfarande är snö och kallt. Man kan tänka sig hur skrämmande det skulle vara om man aldrig har sett snö förr, och dessutom verkar det som om Mumindalen ligger mycket långt norrut, för solen är inte uppe alls.

Så småningom träffar han på en del djur och varelser som är vakna, mest framträdande bland dem Too-ticki, som har flyttat in i familjens badhus. Det är förresten något att reflektera över att de annars nakna mumintrollen tydligen har badkappor och badbyxor. Men det är väl som med Kalle Anka som går utan byxor. Efter hand kommer det fler och fler till Mumindalen och så småningom är Mumintrollet närmast på heltid upptaget med något som påminner om att driva pensionat.

Och till sist blir det vår, eller i alla fall känns det att det kan bli vår någon gång. Den känslan är beskriven med stark igenkänningsfaktor.

177. Per Johansson: Göteborg i päls

Det är en alltför lättköpt poäng att kalla det här för diskbänksrealism bara för att det handlar om en ung man som arbetar som diskare på en restaurang. Men det är ett exempel på den moderna arbetarlitteratur där arbetaren inte alltid behöver vara särskilt fast anställd eller ha ett traditionellt industrijobb eller sakna högre utbildning. (Diskaren i fråga har läst statsvetenskap på universitetet.) Det säger ändå en hel del om klass och hierarkier, för diskare har förstås ingen statusposition på restaurangen.

Det är lätt- och snabbläst med korta, ibland kortkorta, kapitel som blandar scener från restaurangen med bakgrunder ur den berättande diskarens liv. Där blir det efter hand klart att det finns anledningar till att han diskar i stället för att göra något annat.

En förklaring till titeln får man till exempel här:

men det ska sägas att den scenen utspelar sig i berättarens hem, inte på restaurangen.

176. Ann Heberlein: Fas 3

Det här är en kort text om en lång tidsperiod, ett fyrtioårigt äktenskap, där han och hon nu är gifta mest av vana, för att inte säga slentrian. Det är inte alldeles lätt att balansera en sådan framställning mellan detaljer och långa svep, men jag tycker det fungerar överraskande väl här. Det är på ytan ingen stor dramatik, men saknar verkligen inte spänning.

175. Josefine Klougart: Regn

Liksom gårdagens Novellix-novell ingår den här i serien Grannar från 2017, som omfattade sammanlagt nio noveller. Temat är fritt tolkat av de flesta medverkande författarna, och just här är det paradoxalt nog mest en familj det handlar om. De bor på landet, har jordbruk och djur, och de är nog ganska vanliga, även om de råkar ut för stor tragik, som de hanterar på olika sätt. Det är en ovanligt krävande text, både till innehåll och form, men jag tror att den skulle vara värd att återvända till när jag har mer energi att ägna den.

174. Elisabeth Östnäs: Djuptjärn

Historisk skräck får man väl kalla det här, en berättelse om en informator som kommer till en familj i det ensligt belägna Djuptjärn, där modern visar sig vara försvunnen. Moahaha. Tyvärr är det en del språkligt som inte fungerar för mig i den här novellen, inte minst hur de medverkande tilltalar varandra. Det är synd, för skräcken är det inget fel på.

173. Aris Fioretos: Rapport från den täta världen

Aris Fioretos har för mig hittills varit bekant nästan bara som tippad akademiledamot, men nu verkar hon (Akademien, alltså - jag har lärt mig av Horace) ju vara fulltalig ett tag, så det får väl bli vid någon kommande avgång i så fall. Miljön för den här novellen är så intellektuell den kan tänkas bli, ett litet gäng pojkar på humanistisk linje som läser Camus och spelar schack. Om man klarar av att läsa den med distans är den faktiskt ganska rolig, trots det efter hand tunga innehållet.

172. Elisabeth Östnäs: Belätet

Det sparas inte på effekterna i den här knappa halvtimmen om en familj längst ner på samhällsstegen mitt i medeltiden. Kanske var det så här rått och blodigt för folk då, men en del av effekterna känns ändå som om de vore tillkomna i den här fiktionen. Lyssna helst inte i samband med måltid, är mitt råd.

171. Roald Dahl: The Enormous Crocodile

 

När tillvaron känns alltför idyllisk kan man alltid lita på att något av Roald Dahl bryter av den idyllen. Det här var en för mig alldeles okänd historia av honom, men den finns på svenska också. Förklaringen till min ignorans är nog att den svenska översättningen kom när jag hade lämnat bilderboksåldern. Krokodilen i fråga älskar barn, det vill säga att äta dem. Sedan finns det också andra djurpersonligheter som Stephen Fry får pröva sina röstresurser på, och det gör han förstås lysande.

170. Inger Frimansson: But I have to hurt you a little

Den här novellen var lite för fragmentarisk för min smak, eller också var jag inte i rätt läge för att lyssna på just den här. Titeln får sin förklaring alldeles på slutet, men fram till dess handlar det - tror jag - om ett förhållande mellan en man och en kvinna, som båda har tidigare förhållanden bakom sig.

169. Patrik Centerwall: Lektören

En lektör är ju etymologiskt inget annat än en läsare, men brukar nog oftast ha till uppgift att för ett förlag eller på författarens uppdrag läsa ett relativt fullständigt manus som sedan kan bearbetas efter de synpunkter lektören lämnar. Huvudpersonen Helga i den här novellen arbetar däremot som lektör i framtiden, där det finns mycket stränga regler för vem som får ge ut en bok och hur den får vara beskaffad. Därför är hon inkopplad på ett tidigare stadium, och läser varje dag det som har skrivits av de författare hon har fått på sin lott. Det är en intressant twist, där lektören blir betydligt mer delaktig i boken än vad som är det vanliga nu. Men det är frågan om inte censor vore en mer rättvisande titel. Ovanpå den här förutsättningen finns det också en intrig, men den var jag paradoxalt nog mindre intresserad av.