103. Tove Jansson: Pappan och havet

Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:

leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

218. Tove Jansson: Katten & Ön

Novellen "Katten" visar verkligen att Tove Jansson vet hur det är att ha katt. Den som själv har haft en - eller har bott med en katt som nådigt har låtit sig betjänas - känner säkert igen det frustrerande i att katten inte kan läras skillnaden på råttor (otäcka) och fåglar (trevliga), utan jagar och äter dem med samma instinkt. Och ju mer man tycker om katten desto mer solitär verkar den bli. Det är faktiskt en novell att gå tillbaka till som omväxling till alla kattvideor som man ska hålla sig uppdaterad på.

I "Ön" betraktar hon en sommarö vid olika tider under sommarhalvåret. Den berör mig mindre, eftersom jag i stort sett saknar relation till skärgård, men den är alls icke dålig, förstås.

333. Tove Jansson: Sent i november

Det här är sista delen av de nio böckerna - exklusive bilderböckerna - om Mumintrollen. Men det är inte heller riktigt sant, för Muminfamiljen är bara med indirekt. Avsikten verkar vara att den här historien ska utspela sig parallellt med föregående bok där de tillfälligt(?) har flyttat ut i en fyr på en ö. Under tiden intas deras hus i Mumindalen av några gamla bekanta och ett par nytillkomna, ett relativt gränslöst tilltag, som dock knappast kommenteras. Jag blir fortfarande inte klok på de här böckerna, men nu är jag i alla fall inte längre så obildad att jag inte har läst dem, för här räknas även lyssning som läsning.

307. Tove Jansson: Pappan och havet

Det verkar vara en etablerad sanning att Muminböckerna blir alltmer vuxna och alltmer melankoliska efter hand som serien fortskrider. I den här näst sista boken av de ursprungliga nio är det sensommar och höst, vilket bara det gör det melankoliskt. Familjen lämnar Mumindalen och hamnar på en ö med en fyr, och där flyttar Mumintrollet hemifrån, ett vuxenblivande så gott som något. Annars är det ovanligt mycket Mårran, som lever upp på ett oväntat sätt, och ovanligt mycket Lilla My, som jag faktiskt tycker är ganska störig. Men hon har ju haft en svår uppväxt, förstås.

220. Tove Jansson: Det osynliga barnet

Denna den sjunde delen i Tove Janssons Mumin-ennealogi faller lite ur ramen jämfört med de tidigare eftersom det är en novellsamling. Man känner igen de medverkande varelserna, miljöerna och den lätt melankoliska stämningen, som jag tror var huvudanledningen till min skepsis mot de här böckerna i den ålder då man förutsattes läsa dem. Nu inser jag bättre deras kvalitet, men det är ändå något med dem som inte landar alldeles rätt hos mig. Kanske lyckas jag formulera det lagom till den sista boken är avlyssnad.

178. Tove Jansson: Trollvinter

Mumintroll sover hela vintrarna, men för första gången vaknar här en av dem - Mumintrollet i bestämd form singularis - ur sin vintersömn medan det fortfarande är snö och kallt. Man kan tänka sig hur skrämmande det skulle vara om man aldrig har sett snö förr, och dessutom verkar det som om Mumindalen ligger mycket långt norrut, för solen är inte uppe alls.

Så småningom träffar han på en del djur och varelser som är vakna, mest framträdande bland dem Too-ticki, som har flyttat in i familjens badhus. Det är förresten något att reflektera över att de annars nakna mumintrollen tydligen har badkappor och badbyxor. Men det är väl som med Kalle Anka som går utan byxor. Efter hand kommer det fler och fler till Mumindalen och så småningom är Mumintrollet närmast på heltid upptaget med något som påminner om att driva pensionat.

Och till sist blir det vår, eller i alla fall känns det att det kan bli vår någon gång. Den känslan är beskriven med stark igenkänningsfaktor.

128. Tove Jansson: Farlig midsommar

Det återkommande inslaget av naturkatastrof hos Muminfamiljen är den här gången en tsunami, som tvingar dem att först flytta upp på översta våningen i sitt höga blåa hus och därefter att ta sin tillflykt till en teater. Eventuell humor uppstår av de inte förstår vad en teater är, men så småningom klarnar det med hjälp av teaterråttan Emma. Samtidigt är Mumintrollet och Snorkfröken (med flera) ute på sina egna äventyr. Det vilar en lätt ton av anarki över den här berättelsen, som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna, och som jag tror att jag hade haft svårt med när jag var i rätt ålder. Roligast är att Muminpappan skriver en pjäs på hexameter.

111. Tove Jansson: Muminpappans memoarer

Som alla bra barn- och ungdomsförfattare aktar sig Tove Jansson för att stryka sina unga läsare medhårs. Utan minsta förklaring slänger hon in ett nakterhus och en aneroidbarometer i samma mening - och de återkommer, så man får vackert lära sig vad det är, om man ska förstå.

Den här delen av Muminkanon är oväntat rolig, inte minst eftersom den fiktive författaren lider av ett något för stort ego och inte alls är så intressant som han själv tror. Den skillnaden är i och för sig inte uppfunnen med denna bok, utan ett vanligt grepp, men icke förty effektfullt.

För oss kalenderbitare är det också tillfredsställande att det ges en back story till mycket av det vi har mött i de tidigare böckerna. Inte minst reds en del släktförhållanden ut, och så förstår man lite mer hur det har gått till att det i Mumindalen har samlats ett sådant menageri av olika varelser.

55. Tove Jansson: Trollkarlens hatt

Här blev det betydligt trevligare stämning än i föregående bok, även om det ibland är lite melankoliskt. Men det är åtminstone inte jordens undergång som hotar, utan bara hösten, och då kan man - som Snusmumriken - vandra söderut, eller - som Mumintrollen - gå i ide. Innan dess är de ute på lite äventyr utan att hamna i livsfara. Inte ens när Mårran dyker upp är det riktigt obehagligt, vilket jag annars hade väntat.

Det här är faktiskt ett trivsamt sätt att ta sig igenom de här böckerna, som jag alltså inte har läst tidigare med något undantag. Det artar sig till att jag fortsätter.

21. Tove Jansson: Kometen kommer

Muminböckerna har jag hållit mig ifrån sedan jag någon gång i tioårsåldern läste en, som jag minns som obehaglig och obegriplig. Det kan mycket väl ha varit den här, även om jag numera förstår mig på den bättre. Men det är en synnerligen apokalyptisk stämning, när en komet närmar sig jorden, och har en exakt uträknad minut då den ska slå ner. Nu kan jag något mer distanserat se hur olika medverkande reagerar på olika sätt inför det oundvikliga slutet och hur det bidrar till karaktäristiken av dem.

Här dyker till exempel Snusmumriken och Snorkfröken upp för första gången, och följer med Mumintrollet tillbaka till Mumindalen. Det är förresten underligt att Mumintrollet heter just så, för mumintroll är de ju hela familjen.

14. Tove Jansson: Småtrollen och den stora översvämningen

Vilken av Muminböckerna det var som jag läste och inte uppskattade i tioårsåldern minns jag inte längre, men jag tror inte det var den här. En gissning kan vara Kometen kommer, eftersom jag var intresserad av astronomi. Det jag minns var en synnerligen olustig stämning som har avskräckt mig från vidare bekantskap i över trettio år. Men ibland kan mediet ändra på sådant, så jag vill gärna ge de här ljudböckerna, inlästa av Tove Jansson själv, en chans.

Formatet på den här första boken är behändigt, strax under en timme. Sedan växer de - i takt med läsarna, kan man tänka sig - men når aldrig ohanterligt omfång. Här är det en ganska enkel historia där Mumintrollet och hans mamma samtidigt flyr undan en översvämning och letar efter Muminpappan. På vägen träffar de, och i något fall plockar upp, karaktärer som jag skulle tro återkommer i senare böcker. Till sist hittar de sitt kakelugnsliknande blåa hus, som översvämningen har fört till det vi nu känner som Mumindalen. Men det här behöver jag ju inte berätta, för alla ni andra har rimligen läst alla de här böckerna, och den som till äventyrs inte har det kan hitta massor av information på annat håll på nätet.