torsdag 18 augusti 2016

85. Julius Bark: Vila vid denna källa


På ett plan är det här en tidstypisk svensk deckare från 1965. Det är en amatör som utreder (en deckarförfattare, så han vet ju hur det brukar gå till), det utspelar sig i en fiktiv småort (eventuellt i nordvästra Skåne) och det är en lagom stor skara misstänkta med både tillfälle och motiv. Men på ett annat plan har den här boken något som jag inte har träffat på tidigare, nämligen ett ganska intrikat sätt att berätta historien. Deckarförfattaren-detektiven kommer och hälsar på en bekant, den finkulturelle författaren, som man förstår har varit misstänkt för ett uppmärksammat mord något halvår tidigare. Den före detta misstänkte berättar historien för den tillreste under förflyttningar genom samhället och besök på de olika platser som var aktuella, och ibland träffar de dessutom lägligt på någon av de misstänkta. Man förstår ju också så mycket som att han är på fri fot - trots misstankarna, som egentligen bara blir starkare och starkare efter hand som den halvårsgamla historien rullas upp. Parallellt med det återberättande gör förstås också deckarförfattaren-detektiven sig vissa tankar om hur det faktiskt kan ha gått till.

Någon liten konstighet noterade jag, men det kanske är det halvsekel som har gått som gör att man ser vissa saker annorlunda. Jag undrar i alla fall hur ett "rågat glas" (konjak dessutom) ser ut.

Mitt exemplar är ju inte i toppskick, men jag ser det ändå som ett fynd för den femma jag har betalat för bara några år sedan. Det beror förstås till stor del på att den har en trevlig dedikation från den ene av de båda författare som dolde sig bakom pseudonymen Julius Bark, nämligen Jan Moen:


Vem Lars-Erik är (eller var) har jag inte forskat vidare i, men jag undrar om inte Ljungbyhed ligger bra till för att vara förebild till bokens "Hindersnäs". Det finns en ås som skulle kunna vara Söderåsen, det är ungefär femtio mil till Stockholm och det finns lämningar av ett gammalt kloster. Eller så är det meningen att var och en ska kunna känna igen sin egen köping (eller grannköpingen).

2 kommentarer:

  1. Kul att höra någon tala om Julius Bark, jag trodde han var helt bortglömd. Nu får jag lust att leta fram och läsa om hans (deras) böcker. Evert Lundström som var den andra halvan av Bark, skrev ju även andra slags böcker, kanske lite mer kända, men även de nog bortglömda.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bortglömda deckarförfattare är ju lite min grej. ;) Jag kände mycket lite till någon av de båda tidigare, Jan Moen bara som ett namn bland många andra i Skånska deckarsällskapet och Evert Lundström inte alls.

      Radera