Årets projekt, Håkan Nessers tio Van Veeteren-deckare, som jag läser tillsammans med en bokcirkelkompis, är härmed igång på allvar, eftersom detta är den andra delen i serien. Den utspelar sig på sensommaren och hösten 1993, kom ut året efter, och visst märks det här och var att tiden har gått. En av de spänningsskapande händelserna bygger helt på att ingen har en mobiltelefon, utan den som vill ha tag i någon annan måste lämna ett meddelande i receptionen på hotellet och hoppas att det blir läst. Det gäller även om de båda inblandade är poliser.
Hotellet har sin förklaring i att Van Veeteren (och så småningom också hans kollega Münster) får hjälpa till att utreda en serie mord i kuststaden Kaalbringen, och alltså inte befinner sig hemma i Maardam. Det är ändå samma väl beskrivna men fiktiva miljö i ett land som inte finns, men påminner mycket om Nederländerna. (Den här gången får vi också pusselbiten att valutan heter gulden.) Jag tycker faktiskt att miljön är det bästa den här gången, även om intrigen är fullt godkänd.
Morden är djärva, måste jag säga. Det är någon som med en yxa nästan halshugger sina offer, till att börja med dessutom i full frihet, till exempel i en park. Kontrasten är påtaglig mellan de brutala morden och den stillsamme Van Veeteren, som hittar en schackkompis i polismästare Bausen i Kaalbringen. Det ger honom tillfälle att fundera över livet:
Nåja, livet är ändå inget schackparti, tänkte han och såg ut genom fönstret. Ett schackparti innehåller så oändligt många fler möjligheter.(På sidan 154 dyker förresten Klimke upp, vilket jag tyckte var lite roligt: "- Vinnaren får svart, sa Bausen. Klimkeregler." Annars verkar Van Veeteren vara van vid att man turas om att vara vit och svart.) De båda herrarna botaniserar också i Bausens vinkällare, som han har fyllt med tanke på pensionen, som väntar redan vid närmaste månadsskifte, och då ska det helst inte finnas någon pågående utredning av yxmord.
Jag har tidigare reflekterat över att Nessers boktitlar höjer sig över det standardmässiga; ofta utgår de från någon detalj som inte blir bekant förrän ganska långt in i handlingen. Den här syftar på en äldre polis som Van Veeteren lärde sig yrket av, och som menade att det fanns en punkt i varje utredning när polisen har tillgång till allt som behövs för att lösa brottet. Det svåra är att veta när det är, stanna upp och arbeta med det material man då har, i stället för att leta vidare.
Den 26 mars återkommer vi till den tredje delen i serien, Återkomsten.
Jag gillar också hans titlar, de väcker ofta nyfikenhet.
SvaraRaderaVi pratade här hemma häromdagen om att mobiltelefonen nog blev vanlig hos gemene man någonstans runt -96 eller -97, så det blir intressant att se om de dyker upp om ett par tre böcker.
Man kan ju tycka att poliser på tjänsteuppdrag borde vara nåbara på ett annat sätt. Men vi får väl följa utvecklingen. Hittills känns det som om de tekniskt är i samma epok som Sjöwall-Wahlöö.
Raderaja, det kan man tycka.
RaderaDet finns väl egentligen inte i Nessers böcker som indikerar att de skrivs i "nutid" dvs. är samtida med utgivningsåren?
Med att jämföra datum och veckodagar kom jag fram till att det utspelar sig 1993. Det kan i och för sig stämma även på andra år, men det finns en gravsten i kapitel 51 som också pekar på att det måste vara det eller senare. (Att leta efter sånt här är lite en besatthet när jag läser skönlitteratur. Sätt inte igång mig för mycket på detta tema. :))
Radera