144. Baronessan Orczy: The Edinburgh Mystery

Jämfört med senast vi träffade baronessan och hon berättade om The Old Man in the Corner tycker jag den här historien är bättre. Det är, om man skalar bort ramberättelsen där han sitter och relaterar skeendet, en rättegångshistoria, där utgången borde vara given, men visar sig inte vara det. I genren kan det ju bero antingen på att det är någon annan som har gjort det eller på att det inte går att bevisa att den åtalade har gjort det, men här lyckas författaren faktiskt hitta en tredje möjlighet. Jag tror dessutom att det, ovanligt nog, är en rättegångsskildring som gör sig bäst i just den formen och inte hade varit alls lika lyckad om bara brottet och det som hände däromkring hade bildat ramen.

137. Baronessan Orczy: The Affair at the Novelty Theatre

I deckarens barndom var det vanligt inte bara att den hade formen av novell, utan också att den handlade om olika former av brott, inte bara mord, som senare har blivit mer eller mindre standard. Den här historien från förra 00-talet handlar om en stöld av ett pärlhalsband från en teaterloge, nog så allvarligt med tanke på dess värde om 10 000 pund ("och det var mycket pengar på den tiden"), men ingen behöver sätta livet till. Om det nu beror på brottet eller något annat, men jag tycker inte riktigt att den här intrigen lyfter. Eventuellt kan det bero på att den återberättas i något förnumstig form av baronessans återkommande problemlösare "The Old Man in the Corner", alltid namnlös, men också alltid försedd med information om hur det egentligen gick till. Det är som om Sherlock Holmes möter Wodehouses mr Mulliner.

113. Baronessan Orczy: A Christmas Tragedy

Baronessan Orczy - känd med titel och inte förnamn - är idag mest ihågkommen för att hon skapade Röda nejlikan, så småningom kanske mest bekant i filmversion. Men hon skrev också annat, till exempel ett antal noveller om Lady Molly of Scotland Yard, en kvinnlig detektiv långt innan det fanns sådana. (Det skulle de veta, alla som blir upprörda när en författare gör våld på verkligheten genom att låta ett hus se ut på ett annat sätt än i verkligheten, för att nämna något. Det kallas skönlitteratur.)

Historien berättas av lady Mollys assistent Mary, som har en närmast devot inställning till sin överordnade, vilket blir påfrestande efter en stund. Det är ingen ände på hur briljant ladyn är, men vi läsare får ingen chans att hänga med i spåren (och dessutom bygger upplösningen på en gissning och en bekännelse). Nej, det här har inte hållit för tidens tand.