89. Douglas Adams: I stort sett menlös

Min samlingsvolym består inte delarna ens med titelsidor, utan man får nöja sig med en rubrik, som ovan.

Detta är femte och sista delen i trilogin, som jag tidigare har haft svårt att se det roliga med, och det intrycket består. Nu är jag mest glad att vara klar, men hade jag inte haft bloggen tror jag den här sista delen hade förblivit oläst.

81. Douglas Adams: Ajöss och tack för fisken

I denna fjärde av trilogins fem delar är huvudpersonen Arthur Dent tillbaka i England, och rätt mycket av handlingen utspelar sig med vanliga människor i den värld vi känner till (om än med viss anpassning till vad som hänt med universum i tidigare delar). (Wikipedia beskriver det som "The novel has a very different tone from the previous books in the series.") Jag har ju inte varit så begeistrad tidigare, men tycker eventuellt att berättelsen fungerar lite bättre när den närmar sig någon sorts normalitet. Det säger kanske mer om min inställning till science fiction än om något annat. Här finns, lite ovant, faktiskt en och annan scen som jag tycker är riktigt rolig. Man sticker kanske ut hakan bland fansen nu, men scenen på puben när en kvinna säljer lotter till Arthur och hans blivande flickvän Fenchurch passerar faktiskt som humor hos mig.

77. Douglas Adams: Livet, universum och allting

Som synes saknar min maffiga samlingsvolym titelsida för de fem delar som ingår i trilogin [sic]. Den här tredje delen är inget undantag. Här förekommer begreppet NAP (Någon Annans Problem) som jag har mött i andra sammanhang, men inte visste hade så stark relation till just detta verk.

Min tidigare bedömning - att jag inte alls tycker det här är bra - kvarstår. En ytterligare del av analysen kan vara att det känns ointressant, eftersom ingenting som huvudpersonerna gör påverkar handlingen, den styrs av helt andra krafter. Jag tror det skulle kännas mer relevant om man på något sätt kunde engagera sig i hur det går för huvudpersonerna, även om jag förstås inser att det här inte är den sortens bok där det är viktigt.

71. Douglas Adams: Restaurangen vid slutet av universum

Den här samlingsvolymen med alla fem delarna i trilogin har inte ens kostat på sig ett titelblad mellan delarna, utan en bok slutar på en vänstersida och nästa börjar på en högersida.

Jag var ju inte så imponerad av den första delen, men ska för sakens skull ta mig igenom alla fem, har jag bestämt mig för. Nu känner jag mig klar med analysen av varför jag inte tycker det här fungerar som det är tänkt, nämligen att den övergripande historien blir så svår att följa med i på grund av alla utvikningar att jag tappar tråden. Det kanske inte är meningen att man ska behöva hålla i tråden, men här och var märker jag ändå att den återkommer.

Eventuellt är den här delen lite bättre än den första; jag hittar i alla fall ett par episoder som jag tycker är ganska roliga. En handlar om hur man ska berätta om tidsresor med tanke på att vårt tempussystem är uppbyggt för att beskriva en helt annan sorts värld och inte behöver uttrycka hur något inträffar medan man reser förbi det. Då kommer "subinverterad futurum semikonditionalis" och "subjunktiv perfektum plagialis intentionalis" väl till pass. (Sedan tycker jag att Povel Ramels text på motsvarande tema i Min galna hage är roligare, men det är ju en annan sak.) Nästan allra sist i boken finns också en ganska rolig parodi/travesti på kommittésammanträden. Kanske säger det mer om mig än boken att detta är vad jag tycker var roligast. Och så är jag nog mer road av resor i tiden än i rummet, kan jag konstatera.

65. Douglas Adams: Liftarens guide till galaxen

Den här samlingsvolymen har flyttat med mig i snart 18 år utan att bli läst. Ibland blir det så med sådant som "alla andra" har läst utom man själv, och när dessutom "alla andra" tycker det är enastående bra kan jag bli lite avigt inställd. Den bakgrunden ska man ha, när jag säger att jag inte riktigt förstår storheten hos denna science fiction-humor mer än på enstaka ställen. Den stora nackdelen tycker jag är att det egentligen inte handlar om någonting utan bara är en rad förment roliga episoder, och när de för mig inte alltid är så roliga tappar hela historien något av sitt berättigande. Jag kommer nog ändå att ta mig igenom de återstående fyra delarna, men det blir inte tal om att läsa dem i en följd, som jag kanske tänkte från början. Det har nämligen sagts mig att det ska bli ännu roligare efter hand.