126. Hans-Eric Hellberg: Skuggan av Strix

Det här är fjortonde och sista boken om Mats och Päivi i rollerna som de hemliga agenterna Dunder och Brak. Fallet den här gången är en klottrare som signerar sina "verk" (det är minsann inte bara målningar på för ändamålet avlysta väggar) med "Strix". Polisen är såväl handfallen som underbemannad, men agenterna är alerta som vanligt.

Några samlade intryck är kanske på sin plats när jag nu är igenom hela serien. Jag hade ju läst några stycken av de tidigaste när jag var i rätt ålder, men hade inte alls koll på att det hade kommit så många och att serien fortsatte med nya böcker efter att jag hade övergivit den för vuxnare alster. En del av de återkommande drag jag mindes visade sig i själva verket vara betydligt mindre återkommande. Mats' moster Desideria har inte alls den stora biroll som jag hade fått för mig; i de flesta böckerna bara nämns hon på samma lite gimmick-aktiga sätt som Columbos fru. Det återkommande refererandet till Vishetens bok försvinner någonstans mitt i serien, inte saknat av mig.

Vid min förra läsning missade jag alldeles det intressanta samspelet mellan Mats och Päivi, där hon är den modiga och aktiva, i strid med förväntade könsroller. Jag kom bara ihåg att Mats alltid var hungrig, lite som Dick i Fem-böckerna. Inte heller förstod jag klassperspektivet i att Mats bor i radhus med sin kärnfamilj medan Päivi är dotter till en ensamstående städerska (som dock efter att jag vuxit ifrån böckerna startar eget med några andra uppsagda städerskor från järnverket).

Intrycket man får om man surfar runt lite på nätet är att de här böckerna har blivit hastigt glömda. De har inte alls samma vuxna fanclub som en del andra långserieböcker, ofta flickböcker, vad det verkar. Den här sista boken verkar dessutom mer eller mindre omöjlig att få tag i begagnad, så jag fick skicka ner en bibliotekarie i stadsbibliotekets källarmagasin igen. Skulle mot förmodan någon som läser detta ha ett exemplar att sälja går det bra att höra av sig.

125. Hans-Eric Hellberg: Storvinsten

Efter några böckers uppehåll är det dags för Mats att klä ut sig till tant igen. Den här gången kommer materialet från Hilda Djus' garderob, änkan som bor granne med Päivi och inte heller har varit så framträdande på ett tag. Den här gången är hon desto mer aktiv, tillsammans med sambon Charlie Mörck, ägare till den premieobligation som titelns storvinst utfaller på. Den här delen känns på det sättet mer som något från den första halvan av serien. Radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson är nästan inte med alls, trots att Krossat nu är förlovad med Päivis mamma Sirkkas kompanjon Gull-Britt i städfirman Rengjord. Allt är ändå ungefär som vanligt, som det ska vara i den här sortens böcker.

122. Hans-Eric Hellberg: Spela en roll

Mats och Päivi är nu så etablerade som hemliga agenterna Dunder&Brak att de blir kontaktade när det har försvunnit pengar i olika sammanhang, något som annars hade varit naturligt att vända sig till polisen med. Polisen i Kvarstad har emellertid sådan resursbrist att de ofta bara har en telefonsvarare i tjänst. När polisens egen kaffekassa försvinner blir även det ett fall för Dunder&Brak. Härmed har väl serien lämnat den realism som jag ändå tycker fanns i början, när Mats och Päivi höll på att smyga på vuxna som de tyckte bar sig konstigt åt, och som ofta visade sig vara skumma, om än på helt andra sätt än agenterna trodde. Nu närmar det sig Lassemajas detektivbyrå, som ju inte kan säga vara helt realistisk vad gäller barns insatser i brottsbekämpning.

Mats är fortfarande lika förtjust i mat, och har nu gjort detta personlighetsdrag till sitt så att hans drömyrke är kock, troligen innan det blev ett statusyrke. Päivi vill å andra sidan bli polis. Att det har gått ett tag sedan boken kom visas också av att det finns telefonkiosker överallt, biljettluckan på järnvägsstationen är bemannad (även kvällstid! och man kan hämta ut resgods!) och, inte minst av denna reflektion: "Det är ju rätt så knasigt att gå ut i kylan bara för att röka en cigarrett."

En rolig blinkning är att de båda ungdomarna får uppdrag som statister i årets julkalender, som spelas in i Busnäs utanför Kvarstad. Den var i sin tur baserad på böcker av Hans-Eric Hellberg, och Busnäs (i sommardräkt) har varit med i den här bokserien tidigare, för tre böcker sedan. Några gamla bekanta finns med och spelar sig själva i julkalendern, några nya bekanta är skådespelare och andra medverkande.

117. Hans-Eric Hellberg: Kattastrof

Kanske på grund av en kombination av viss inspirationsbrist hos författaren och viss mättnad hos läsaren tyckte jag inte att den här delen - den elfte - var så vidare bra. Mats och Päivi får sällskap av en yngre förmåga som utökar agentduon till en trio, Dunder och Brak och Skräll, vilket jag nog inte tycker var det pigga grepp som det verkar vara avsett som. Radiopolisen Krossat Glas får ett privatliv (en mamma och en flickvän vid namn Gullbritt) och ett riktigt förnamn, Mattias. Det är förresten han som förser agenterna med det aktuella fallet, den försvunna birmakatten Polyfemos Juwel, som hans mamma åtagit sig att se efter åt en granne. Alla är inte som de först verkar, som det brukas i den här sortens litteratur, men har man väl lärt sig det blir man ju inte överraskad av det heller.

111. Hans-Eric Hellberg: Stöldvågen

Jag tror att det i denna tionde bok är första gången som Mats' och Päivis skolgång spelar någon roll utöver att vara ett tidsödande hinder när de vill ägna sig åt sina utredningar. De verkar också gå i samma klass, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Alltnog, klassen håller på att samla in saker för att ordna loppmarknad, och deras lager drabbas av stöld, samtidigt som Päivis numera välbekanta karelska veterancykel försvinner och ett antal affärer med mera i Kvarstad drabbas av stölder. Mats och Päivi tar sig på sedvanligt frejdigt sätt an dessa var för sig oansenliga brott. Jämfört med förra boken är det mer som vanligt; den obligatoriska utklädningen finns med, där särskilt Mats, utklädd till äldre farbror med starka glasögon, råkar i knipa genom att bli förväxlad med PRO:s väntade föredragshållare. Radiopoliserna Krossat Glas (som faktiskt nu verkar heta Glas i efternamn) och Mjuka Olsson visar en trevligare sida än tidigare och ser på ett lite farbroderligt sätt agenterna som kolleger.

Hellberg har, som jag kanske har skrivit om tidigare, ett alldeles eget, kreativt sätt att använda svenska språket. I den här delen är det ovanliga verbböjningar, som nog avses vara roliga, men som jag inte riktigt hittar det humoristiska med, när de återkommer för ofta och blir något tvungna lustigheter. Innan jag tröttnade samlade jag på mig följande:
fnissa - fnass
hitta - hatt
trilla - trall
titta - tatt
ringa - rang
Väl bekomme, ni som uppskattar det utan sitt sammanhang.

110. Hans-Eric Hellberg: Det försvunna fotografiet

Med den här delen lämnade böckerna om Mats och Päivi (som agenterna Dunder och Brak) Rabén och Sjögrens Pop-serie och gavs i stället ut på Wahlströms. Jag tror att jag lämnade dem i samma veva på grund av andra läsintressen, för jag har inget minne av det här utförandet från förr.

För första gången lämnar agenterna Kvarstad, motiverat av att Mats med familj ska på semester och Päivi får följa med eftersom henne mamma Sirkka ska på facklig kurs. Semestern tillbringar de inte så långt bort, i byn Busnäs, som Hellberg använt i andra sammanhang, bland annat i julkalendern 1986. Där bor de hos en äldre dam, Victoria Ross, med förflutet som amatörfotograf. "Det försvunna fotografiet" stjäls från en utställning på biblioteket, och när det också sker inbrottsförsök hemma hos Victoria inser Mats och Päivi att det är något med fotografiet som någon vill dölja. Den delen av berättelsen visar sig ha en ganska allvarlig ton, som utan vidare hade platsat i en vuxendeckare.

Annars det är mesta som vanligt, som läsarna väl önskar. Mats är fortfarande mer intresserad av mat än av Päivi, men hon är lite mer försigkommen än tidigare, och man kan tänka sig att de så småningom kan bli annat än vänner. Som kommentar till det berättas att de följer TV-serien Kram, som uppenbarligen bygger på Hellbergs egen bok med samma namn.

103. Hans-Eric Hellberg: Nedbrottslingarna

Den här åttonde boken om de hemliga agenterna Dunder och Brak, det vill säga Mats och Päivi, påminner om de tidigare, men det är ju så genren ser ut. En viktig nyhet är här dock, nämligen att Mats' moster Desideria, kallad Desi, medverkar mer än bara som en omtalad bakgrundsfigur. Mats får bo hos henne medan hans föräldrar reser bort och firar pappa Filips 40-årsdag, och där kommer han i kontakt med planer på ett nedbrott (inbrott gör man från sidan, nedbrott gör man uppifrån). Som vanligt är inte allt som det först verkar.

Desideria har en affär, Boutique Désirée, med oklar inriktning, i varje fall inte bara för damkläder. Mest intresserar hon sig dock för mat, så hon och Mats kommer bra överens, till exempel över dessa köttbollar (sic):

Proportionerna får man kanske leta upp i någon vanlig kokbok, men annars tycker jag det låter värt att prova.

Den obligatoriska utklädningen finns också med; den här gången är det dock bara Päivi som klär ut sig, till den välartade Beatrice Aurore von Knöffel med korkskruvslockar och klänning. Serien övergick från och med nästa del till utgivning på Wahlströms, och därmed försvann också Hans Arnolds omslagsillustrationer, tråkigt nog.

98. Hans-Eric Hellberg: Framlänges

Även om det här exemplaret är införskaffat för några år sedan vet jag att den här delen var den enda av Dunder&Brak-böckerna som jag ägde när det begav sig för sådär 30 år sedan. Och jag tror jag har läst den åtminstone tio gånger förut.

Mats och Päivi får anledning att jaga en väskryckarliga, eftersom Päivi, på hemväg från maskerad, utklädd till gumma, blivit av med sin handväska, eller kartong, som det heter på Hellbergs intressanta slangspäckade svenska. Ungefär samtidigt har också Mats' moster Desideria (som inte heller nu medverkar direkt) och Päivis granne i lägenheten under, Hilda Djus, råkat ut för samma sak. Mats och Päivi klär ut sig till tanter och ger sig ut som lockbeten med varsin handväska. Mats blir relativt snabbt tagen av polisen (radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson, som vi har träffat tidigare), eftersom han råkar vara mycket lik en riktig tant som rymt från ålderdomshemmet Näst sista vilan. Episoden när han återförs dit är frispråkigt elak mot åldringsvården på ett oväntat sätt. Päivi får under tiden stifta bekantskap med det motorburna ungdomsgänget Screaming Eagles och deras klubbstuga i skogen. Så småningom sammanstrålar de och klarar upp vad som har hänt, och den som inte blir överraskad av lösningen måste vara klärvoajant.

Ett minne från tidigare läsning av den här boken är ordet koves, som tydligen ska betyda "krumelur" eller liknande, och verkar relativt dialektalt: "Mats [...] satte peruken på huvudet. Det var inte bara pricken över i, det var prickarna över ö och ü och ä, ringen över å och kovesen på q." Själv trodde jag nog länge att det var en fackterm för "tvärstreck" eller liknande.

92. Hans-Eric Hellberg: Baklänges

Fallet för de hemliga agenterna Dunder (Mats) och Brak (Päivi) den här gången är cykelstölder. Först Päivi och sedan Mats blir av med sina cyklar, i det förra fallet den karelska gnistsprutande skrothög som också förekommit i tidigare böcker. Vi får också återknyta bekantskapen med Rummelgårdens pensionat (egentligen heter det Solvilan), eftersom en mystisk herre som skuggar Päivi bor där. Så småningom blir det en rafflande uppgörelse med stilett och motorcyklar, som är lite vuxnare än det har brukat vara i tidigare böcker.

Jag tycker också att det är tätare med anspelningar på "Vishetens bok", till exempel "Är man dum i huvudet får hela kroppen lida." Jag har inte riktigt klart för mig om boken är något som antas finnas i Mats' och Päivis verklighet; den lär i alla fall inte vara identisk med den apokryfiska Vishetens bok.

Och så förekommer en ogooglebar fågelart, nämligen krakuggla.

87. Hans-Eric Hellberg: Päivi dyker ner

Den här femte boken om handlar om hur Mats och Päivi träffades första gången när Mats kom till rivningskåken Paradiset, där Päivi bor, för att sälja lotter, vilket han inte var så duktig på. Päivi, däremot, är ju framåt och pratsam, och det lyckas bättre när de slår sig ihop. Fallet de tar sig an handlar om arbetsmiljön i det underjordiska garage där Mats pappa Filip arbetar. Ägaren direktör Klemens är en klassisk ond kapitalist som utnyttjar sin personal och låter dem arbeta i lokaler med så låg syrehalt att cigaretterna slocknar. Kvarstads-Posten vill inte skriva om det, eftersom Klemens är stor annonsör.

Omslaget tycker jag är en typisk Hans Arnold-teckning, särskilt greppet att låta direktörens huvud ersättas av en elakt grinande bil.

80. Hans-Eric Hellberg: Rädda Paradiset!

Efter att Päivi i slutet av föregående bok sprängt ett utedass i luften saknar hon och övriga hyresgäster i rivningskåken Paradiset toalettmöjligheter. Tomten är såld och ska bebyggas med en bensinstation, hyresgästerna är uppsagda och för att de ska klara sig så länge får de av sin hyresvärd "ett styck sanitetsporslin till varje hyresgäst i huset". Hyresvärden heter Sjöblom, har dittills med en dålig ordvits kallats Näckrosen, men döps nu om till Pottsorken. Han är byggmästare och karikatyren av en kapitalist, vars "tid är dyrbar", och Mats' och Päivis fall den här gången är att hindra rivningen av huset. Till sin hjälp har de bland annat den originella änkan Hilda Djus, som i texten bor i lägenheten under Päivi, men på grund av de många krukväxterna får antas vara damen uppe till höger på bilden. Hon är ett friskt tillskott, som gör att den här delen höjer sig över de senaste, när Mats och Päivi som Dunder&Brak agerat mest på egen hand. Här finns flera väldigt roliga scener, där inte minst Hilda får utrymme att glänsa. Upplösningen är möjligen lite deus ex machina, men lite samhällssatirisk på sitt sätt.

78. Hans-Eric Hellberg: Skuggan som störtade

I tredje boken ramlar Mats (bokstavligt) och Päivi (bildligt) in i en härva med koppartråd och stölder från byggarbetsplatser, särskilt ett nytt polishus i Kvarstad. Skuggan är en figur som Mats ser hoppa ut från andra våningen och uppenbarligen klara sig utmärkt. En del av mysteriet är vem eller vad den skuggan kan tänkas vara.

Den här delen är inte lika bra som de två första, tycker jag. Intrigen är inte lika spännande och igenkänningshumorn är mer upprepning. Däremot är det roligt att föregående bok är nämnd i texten, så att den existerar i sin egen fiktiva verklighet genom att någon "är vaken och sitter och läser Upp genom luften av Hans-Eric Hellberg". De båda återkommande radiopoliserna går nu under namnen Krossat Glas och Mjuka Olsson, och deras namnlöse chef Höjdaren. Jag vill minnas att de återkommer.

76. Hans-Eric Hellberg: Upp genom luften

Nummer två i raden av böcker om agenterna Dunder&Brak, alias Mats och Päivi, är närmast en andra del av föregående bok. Jussi och kumpanen Slummer tänker sig att utvidga sin rörelse och inte bara tillverka kombinerade spel- och parkeringsautomater, och för det krävs en utbyggnad av Kvarstads Airport, kallad Äreporten. Mats och Päivi kommer i kontakt med ett par äldre ungdomar som sysslar med segelflygning och representerar FFBB, Föreningen För Bullrets Bekämpande. Avsnitten om flygning, där särskilt Mats får vara med och fascineras, får mig att undra om författaren möjligen har någon egen bakgrund i sammanhanget.

Annars börjar mönstret utkristallisera sig och igenkänningshumorn, viktig i alla långserieböcker tror jag, har nog nästan funnit sin form redan här. Det är Mats' moster Desideria, som ofta citeras, men aldrig medverkar. Det är Mats' oerhörda matlust, oavsett när han åt senast. Och inte minst är det Päivis repiga björnjägarjacka från Karelen och hennes urgamla cykel, som slår gnistor. Som vanligt är den här sortens böcker mycket kortare nuförtiden; den här läste jag på en timme.

74. Hans-Eric Hellberg: De enögda banditerna

Hans-Eric Hellberg har bland mycket annat skrivit en serie böcker om de hemliga agenterna Dunder och Brak, eller som de egentligen heter, Mats och Päivi. Den här första minns jag inte om jag har läst tidigare, annars hörde några av dem till det jag läste om och om igen när jag var ungefär så gammal som agenterna, kanske 10-12 år. Länge tecknades omslagen av Hans Arnold, en av mina favoritkonstnärer sedan dess.

Den typiska intrigen minns jag som att agenterna kom på något skumt, följde efter någon skum vuxen, blev upptäckta eller igenkända av misstag (utklädning spelar ofta en stor roll, vill jag minnas) och så småningom belönades för att ha avslöjat något helt annat än de trodde. Utan att kännas påklistrat finns det ett visst samhällskritiskt perspektiv, kanske typiskt för sin tid (den här kom 1972). Den som gillar klass- och genusfrågor kan säkert också hitta mycket godis i beskrivningarna av relationen mellan Mats, ängsligt tjänstemannabarn i kärnfamilj, och Päivi, kavat dotter till ensamstående städerska.

I den här boken handlar det om en avsigkommen figur vid namn Jussi, som blir inackorderad hos Päivi, eller rättare sagt hos hennes mamma Sirkka, som behöver en extrainkomst. Mats och Päivi upptäcker att Jussi tillsammans med en kompanjon tänker förvandla parkeringsautomater (den gammaldags sorten som hör till varje plats för sig och ska vridas om efter varje istoppat mynt) till spelautomater. Utklädningen inskränker sig till att de byter kläder med varandra, men med tanke på Päivis utsvängda blommiga byxor är det nog så underhållande.

Hellbergs stil är roligt egensinnig på ett sätt som jag undrar om en barndeckare idag hade kunna ha: "Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, skrev den gamle polaren Erik Gustaf Geijer 1838, åtskilliga år innan Mats Evert Dunnerbak ens var påtänkt." (Det är förresten Mats' efternamn som ligger bakom agenternas alias, eftersom han inte kunde uttala det rätt när han var liten.) Ibland går det en halv sida till att diskutera trafiksituationen i Kvarstad eller om en viss radiopolis äter krossat glas till frukost. (Jag vill minnas att han återkommer i senare böcker just under namnet Krossat Glas.) Det är snabb- och lättläst, inte bara för att det bara är 130 sidor, utan för att det är en bra historia, berättad av någon som tycker det är roligt att berätta en bra historia.

Längst fram i boken finns hemadressen till författaren om man skulle vilja "rita ner några rader". En sökning visar att han nu 42 år senare verkar bo i grannhuset.