100. Elvy Ahlbeck: Fallen från skyarna

Elvy Ahlbecks fjärde deckare knyter ihop trådar från de två föregående på så sätt att Patrik, en av de privatundersökande studenterna i På den säkra sidan, nu är färdigutbildad och har fått en lärartjänst i den mellannorrländska kustbygden i närheten av ön Kalven, som figurerade i Mord utan förbindelse.

Historien innehåller ett lik på en landsvägsbuss, förväxling av väskor och en sektliknande församling, edwardianerna, baserad i en liten avlägsen skogsby i samma trakt som Kalven och samhället Drömme, där Patriks alldeles nybyggda grundskola finns. Det tar sin tid innan det riktigt tar fart, tycker jag; länge är det bara lösa ändar som förstås ska passa ihop, men jag har svårt för den sortens deckare där spåren bara blir fler och fler utan att något får sin förklaring förrän ganska sent. Efter ungefär halva boken blir det lite biljakt och raffel, men då hade jag läst flera kapitel på ren vilja.

Det bästa är faktiskt de små belöningar vi får som har läst Ahlbeck tidigare, som när edwardianernas helikopterburne predikant landar på Kalven och ett antal kända medlemmar av släkterna Grels och Månsson medverkar i statistroller. Skolan är för övrigt fortfarande igång, men utan Verna Grahn, som var så kompetent i förrförra boken.

Om man ska ge sig på en sammanfattning av Elvy Ahlbeck, när jag nu har läst allt hon publicerade i bokform, så blir intrycket blandat, både vad gäller kvalitet och innehåll:
- Debutboken Vargen är en riktigt bra småstadsdeckare, förstås präglad av sin tid, men väl i klass med till exempel H.-K. Rönbloms eller Nils Hövenmarks liknande deckare. Rönblom når högre när han är som bäst, men dit når ju nästan ingen. Jag ger den fyra vargar av fem.
- Den Sherlock-belönade, lantliga Mord utan förbindelse har sin starka sida i miljöskildringen och får fyra Kalvar av fem.
- Sedan backade Ahlbeck från böckernas nutid till något decennium före deras utgivning, och hela På den säkra sidan känns som om den faller ur ramen på något sätt. Möjligen är den också skriven före de två tidigare och framplockad ur skrivbordslådan. Den får två danska ostar av fem.
- Med den här aktuella boken tog det sig lite igen, men det är ändå inte alls samma välflätade intrig som i de två första, och det går på tomgång lite för länge. Det blir tre helikoptrar av fem.
- Novellsamlingen Barmhärtighetssystrarna är spretig och lite för blandad för att kunna få ett högt betyg, även om några inslag verkligen är mycket bra. Tre systrar av fem.
- Slutligen återanvändes en del av systrarna i Åtta damer i leken, där idén om kollektiv problemlösning från På den säkra sidan kom till ny, men mer originell och lyckad användning. Den får fyra damer av fem.

Elvy Ahlbecks både starka och svaga sida är att hon inte har någon genomgående miljö och detektiv. Det lämnar öppet för experimenterande, som i till exempel Barmhärtighetssystrarna här och var blir riktigt lyckat. Det gör däremot också att man som läsare inte har något gratis i form av att känna igen personer eller miljöer, och det känns ibland lite som om författaren inte tar vara på sina personers potential. Särskilt de båda familjerna och småstaden i Vargen hade jag gärna läst mer om. Slutomdömet är ändå att Ahlbeck, som så många samtida deckarförfattare, är oförtjänt bortglömd, speciellt med tanke på hennes bästa prestationer, som gott och väl håller för omläsning.

89. Elvy Ahlbeck: På den säkra sidan

Elvy Ahlbeck har ingen genomgående detektiv i sina böcker; i den första var det läroverksadjunkten Gotthard Sandsten, i vars hus det mystiska dödsfallet inträffade, i den andra var det vikarierande lärarinnan Verna Grahn, som var den enda utomstående på den vinterisolerade ön Kalven. Den här gången är det tre lundastudenter som tillsammans gör det som en detektiv annars brukar sköta.

De tre studenterna är bosatta i Malmö och ägnar sommaren 1954 åt att extraknäcka som guider i Köpenhamn. Två av dem, Patrik och Natan, delar en lägenhet på Landbygatan, inte långt från Lilla torg. Där har det hänt en del i grannskapet sedan dess; de har varken toalett eller badrum i lägenheten och i porten bor en "stadsluffare" och lumpsamlare. När den tredje studenten, Marianne, har hand om en busstur i Köpenhamn kan man följa med på kartan till sevärdheterna, som fortfarande finns kvar, men man noterar att det gick att köra buss längs Ströget, som alltså ännu inte var gågata.

Efter bussturen samlas de tre på sin stamkrog Borgerstuen i Nyhavn (jämför omslaget) tillsammans med en finsk passagerare som försvinner och dyker upp och försvinner för att sedan dyka upp i tidningen som död, av allt att döma mördad. De tre försöker, med viss hjälp av en kommissarie Lundby och dennes sekreterare, reda ut vad som har hänt - när de inte dricker dansk sprit och äter dansk ost i lägenheten på Landbygatan.

Jag tyckte tyvärr inte att den här var alls så bra som Elvy Ahlbecks två första böcker. Framför allt är själva historien rätt osammanhängande, och jag förstår aldrig varför de tre engagerar sig så. För den som var med på den tiden det gick stora färjor mellan Malmö och Köpenhamn och man åkte till Danmark för att handla sprit och ost är det eventuellt lite nostalgiskt, men det uppväger inte frånvaron av det mesta man vill ha i en bra deckare.

86. Elvy Ahlbeck: Mord utan förbindelse

Det är inte bara innehållet som är tidstypiskt i gamla svenska deckare, utan även omslagen (här av Lars Melander). Den här baksidan är precis 50 år gammal i år:

Unga lärarinnor brukar numera inte ha någon framträdande roll som "piggögda spårhundar", utan oftast är det väl numera polisen själv som sköter mordutredningar även i litteraturen. Här dröjer det på grund av väderförhållandena innan landsfiskalen kan komma ut till ön Kalven, så den 22-åriga Verna Grahn får klara sig själv ett tag. Kalven har om jag räknar rätt åtta hushåll, men ändå en handelsbod, Affärn, och en skola för de åtta barn som finns i skolåldern. Alla utom handlaren och hans familj är släkt med varandra och avkomlingar till de första två nybyggarna, Grels och Månsson. Släkterna har sedan gift sig med varandra och är nu inne i fjärde och femte generationen på ett invecklat men i personförteckningen noga förklarat sätt. Det visar sig så småningom att alla dessa relationer inte spelar så stor roll som man kan förledas att tro. Det är ändå lite fler personer än lämpligt, och alla har heller inte riktigt något att göra under delar av berättelsen.

Problemet med att på ett trovärdigt sätt få en grupp människor isolerade från omvärlden har ju lösts mer eller mindre fantasifullt av både kända och mindre kända deckarförfattare. Jag tycker att Elvy Ahlbeck här har lyckats på ett ovanligt trovärdigt sätt. Vädrets makter gör sin insats så ingen kan ta sig till fastlandet och någon gör en insats så telefonerna blir obrukbara. Det är betydligt vardagligare än Tio små negerpojkar, men just därför också lika kusligt, om än på ett annat sätt. Mord utan förbindelse belönades också mycket riktigt med Expressens Sherlock-pris för årets bästa deckare.

81. Elvy Ahlbeck: Vargen

Elvy Ahlbecks debut fick lovord när den kom ut 1962. Och visst är den bra, men sådär enastående som en del recensenter gör den till kan man nog med dagens ögon inte kalla den. Snarare är den en bra traditionell pusseldeckare i sin tids anda.

Miljön är den småstad som så ofta återkommer i den här tidens deckare. Här heter den Tjursberg och verkar ligga någonstans i norra Sverige, på flygavstånd från Stockholm och så långt att man reser nattåg för att komma till Småland. I småstaden finns ett läroverk och en lokaltidning. På läroverket arbetar kristendomsadjunkten Gotthard Sandsten och på tidningen finns redaktionssekreteraren Ivar Joansson. De båda herrarna och deras familjer är goda vänner och står i centrum för historien. Till historien hör också en ogift faster till Gotthard, som han har fått mer eller mindre på köpet när han för några år sedan ärvde sitt föräldrahem och flyttade tillbaka till Tjursberg. Faster Theodora är ingen människa man vill ha i två rum på vinden; hon är missunnsam och självtillräcklig, och särskilt Gotthards fru Kristina har uppenbara problem att hantera henne.

Så kommer en trettonårig pojke, Kenneth, och ska bo hos Sandstens för att kunna gå på läroverket i Tjursberg. Han är relegerad från ingenting mindre än Katedralskolan i Lund, och ryktet om honom som förhärdad ligist föregår honom. Det händer också en del otrevliga saker som folk i allmänhet utgår från att det är Kenneth som ligger bakom, bland annat en ruggig episod med faster Theodoras katt Nero. Så småningom är det förstås också någon som dör, för det hör ju till i den här typen av litteratur. Frågan för Gotthard och Ivar (och polisen, på sitt håll) är då hur dödsfallet hänger ihop med de övriga händelserna och vem som ligger bakom.

Bäst i boken tycker jag är personteckningen; man får sympati för inte minst Kenneth som knappast får en chans av Tjursberg. Miljön är som sagt den småstad man är bortskämd med av Rönblom, och i den jämförelsen ligger Ahlbeck kanske lite i lä. Men kyrkkaffe i prästgården och morgonbön på läroverket skildras ändå med sina poänger. Och även om Tjursberg är fiktivt så förekommer det autentiska miljöer; fortfarande över 50 år senare ligger ett Handelsbankskontor på Strandvägen 5B i Stockholm.

En bonus är också kapitelrubrikerna, där jag har fastnat för "Den ovarsamma leken", "De tre små verkmästarna" och "Mördaren smyger inte ensam". Säkert har jag missat någon anspelning på något litterärt storverk.

73. Elvy Ahlbeck: Åtta damer i leken

Det här är lite av en fortsättning på Barmhärtighetssystrarna, men går säkert utmärkt att läsa på egen hand. Ett par år har gått sedan Barmhärtighetssystrarnas verksamhet tynade bort, och några av systrarna känner sig ensamma och tycker tiden blir lång utan något att fylla den med. De flesta är änkor med vuxna barn, unga nog att orka göra något med sin tid, men för gamla för att kunna få ett jobb efter många år som hemmafru. Några av dem bestämmer sig för att ses igen och får ihop åtta stycken till en träff på ett småländskt pensionat. (Beskrivningen av pensionatet och den obefintliga servicen där är en liten pärla i sig, Fawlty Towers i svensk avfolkningsbygd med AMS-jobbare i stället för utbildad personal. Men tanterna får sin hämnd så småningom på ett elakt men roligt sätt.)

Bara sju damer dyker upp på pensionatet. Ingrid Olsson har förhinder, för hon hittas i stället död på banvallen söder om Alvesta. Och hon var död redan när hon föll från tåget, visar det sig. De sju Barmhärtighetssystrarna tar som sin uppgift att reda ut vad som har hänt och visar sig vara klokare och vitalare än både polisen och Ingrid Olssons släkt och vänner kunde tänka sig. Lite på samma sätt som miss Marple kommer de undan med att ställa nyfikna frågor, eftersom det är just vad man väntar av äldre damer.

Personporträtten är den här bokens starka sida, tycker jag. Man får stark sympati för både Ingrid Olsson och de sju överlevande Barmhärtighetssystrarna och deras ibland lite tafatta sätt att ta sig vidare med en utredning som borde skötas av polisen. Gåtan runt dödsfallet är kanske inte den mest utstuderade, men duger gott i sammanhanget. Elvy Ahlbeck skrev också fyra stycken deckare i ganska rask följd på 60-talet. Dem tänker jag nog ta i turordning så småningom.

71. Elvy Ahlbeck: Barmhärtighetssystrarna

Den här novellsamlingen är löst sammansatt genom att handla om ett antal medlemmar i sällskapet Barmhärtighetssystrarna. Det har bildats för att sysselsätta lite äldre, ensamma kvinnor som saknar livsuppgift efter att deras män har dött och de vuxna barnen klarar sig själva. Lite påminner de om Röda Korsets frivilligverksamhet, tycker jag, men de har ett bredare verksamhetsområde när omständigheterna är gynnsamma.

Poängen i många av de här berättelserna är att systrarna mest styrs av sin egen vilja att vara till nytta och inte så mycket av behovet hos dem de hjälper. De vill så väl och har mycket tid och energi att ägna uppgiften, men det blir inte alltid riktigt bra. Ett exempel är de tre mostrar (Iris, Linnéa och Viola) som flyttar in hos sin systerdotter Rosie i hennes stuga i skärgården. Rosie har levt i skuggan av sin sjukliga mor och är nu glad att få bestämma över sitt eget liv. Eftersom hon är översättare kan hon bo avsides och arbeta hemma, och hon njuter av att planera renoveringen och inredningen av stugan. Mostrarna ser som sin livsuppgift på ålderns höst att ta hand om "den stackars föräldralösa flickan" (i fyrtioårsåldern) och hjälpa henne med allt hon behöver. Upplösningen hade platsat i Årets rysare eller varför inte i någon av Hitchcocks TV-filmer.