Det här är lite av en fortsättning på Barmhärtighetssystrarna, men går säkert utmärkt att läsa på egen hand. Ett par år har gått sedan Barmhärtighetssystrarnas verksamhet tynade bort, och några av systrarna känner sig ensamma och tycker tiden blir lång utan något att fylla den med. De flesta är änkor med vuxna barn, unga nog att orka göra något med sin tid, men för gamla för att kunna få ett jobb efter många år som hemmafru. Några av dem bestämmer sig för att ses igen och får ihop åtta stycken till en träff på ett småländskt pensionat. (Beskrivningen av pensionatet och den obefintliga servicen där är en liten pärla i sig, Fawlty Towers i svensk avfolkningsbygd med AMS-jobbare i stället för utbildad personal. Men tanterna får sin hämnd så småningom på ett elakt men roligt sätt.)
Bara sju damer dyker upp på pensionatet. Ingrid Olsson har förhinder, för hon hittas i stället död på banvallen söder om Alvesta. Och hon var död redan när hon föll från tåget, visar det sig. De sju Barmhärtighetssystrarna tar som sin uppgift att reda ut vad som har hänt och visar sig vara klokare och vitalare än både polisen och Ingrid Olssons släkt och vänner kunde tänka sig. Lite på samma sätt som miss Marple kommer de undan med att ställa nyfikna frågor, eftersom det är just vad man väntar av äldre damer.
Personporträtten är den här bokens starka sida, tycker jag. Man får stark sympati för både Ingrid Olsson och de sju överlevande Barmhärtighetssystrarna och deras ibland lite tafatta sätt att ta sig vidare med en utredning som borde skötas av polisen. Gåtan runt dödsfallet är kanske inte den mest utstuderade, men duger gott i sammanhanget. Elvy Ahlbeck skrev också fyra stycken deckare i ganska rask följd på 60-talet. Dem tänker jag nog ta i turordning så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar